M is for Magic

Neil Gaiman är en fantastisk författare och de flesta av hans noveller är små mästerverk. De är alla avslutade historier, även de som bara är några sidor. I M is for Magic samlas de lite mer barnvänliga berättelserna. De innehåller magi, spöken och död, men som sagt i relativt barnvänliga varianter. Tyvärr finns en hel del av novellerna i Gaimans andra novellsamlingar, så jag hade redan läst dem.

Här finns berättelser om vad som egentligen hände när Humpty Dumpty trillade från hyllan, en bro med ett troll under och en rolig fest som befolkas av underliga varelser. Språket är fantastiskt, karaktärerna är intressanta och trovärdigt beskrivna, händelserna är precis lagom bisarra. Alla borde läsa allt av Gaiman, han är hel enkelt bäst.

17 problem

Många har säkert redan sett den här, men den är väldigt väldigt bra: 17 problem som bara en bokälskare kan förstå.

De döda språkens sjö - Carol Goodman

Jane Hudson återvänder som lärare i latin till samma flickinternat som hon själv läste vid som tonåring. Då, på 70-talet, hände något hemskt och tre ungdomar förlorade livet. Återkomsten till skolan väcker upp minnet av det som hände, men det verkar också som att historien faktiskt upprepar sig. Någon verkar känna till hemligheterna från det förflutna, och snart svävar både Jane, hennes familj och hennes elever i fara.
   Ett par kapitel in i boken tyckte jag att den var ganska fantastisk, och älskade den täta stämning som målas upp kring elevernas mytologi, latinstudier och hemligheter. När jag hade läst ungefär halva började jag tröttna. Vad Janes hemligheter egentligen består i fortsätter vara mystiskt länge, men vem som är skurken i nutid är alltför uppenbart. Det är faktiskt lite synd att boken är skriven som en deckare/thriller, för mig var det intressanta med den relationerna mellan elever, lärare och skolan. Där tycker jag att det bränner till lite, inte helt olikt känslan i The Secret history. Boken är läsvärd, trots att jag inte var så imponerad av nutidens mysterium- hemligheterna från det förflutna räcker långt nog.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Jag har läst flera som varit rätt negativa till den här boken så jag hade inte jättehöga förväntningar på den. Kanske var det därför jag tyckte den var ganska bra? Premissen är dock lite bättre än vad själva boken är.

Jacobs farfar brukade berätta historier för honom om sin uppväxt på en underbar ö i skydd från läskiga monster. Han visar även bilder på sina vänner där, med mer eller mindre märkliga förmågor. När Jacob växer upp slutar han tro på historierna men när farfadern dör inser han att det kanske ändå fanns någon sanning i dem. Han reser med sin far till ön där farfadern växte upp för att ta reda på vad som är sant och inte.

Mycket av boken spinner kring att Jacob har foton på de besynnerliga barnen och dessa foton finns också med i boken. Det är ett intressant grepp, men det leder till att historien mest fokuserar på att beskriva de olika barnen och inte så mycket på att det ska hända saker. Ungefär två tredjedelar av boken är mest en slags uppbyggnad och miljöbeskrivning så när handlingen väl kommer igång är det inte mycket plats för den och boken slutar ganska abrupt. Jag tyckte ändå om den, men den hade kunnat gå mer på djupet både vad gäller karaktärer och miljö. Till exempel hade jag gärna sett lite mer problematisering av sättet de besynnerliga barnen lever på.

Slutet på boken gör att den känns som början på en serie och del två är på gång. Jag blir dock mest lite irriterad över att det inte blir något ordentligt slut och jag känner mig inte särskilt sugen på att läsa ytterligare en bok med dessa karaktärer.

Jenny har också skrivit om boken.

En sista bön - Richard Montanari

En seriemördare härjar i Philadelphia. Offren är skolflickor och de hittas med knäppta händer och radband. Poliserna för en kamp mot klockan för att hinna gripa mördaren innan han ger sig på nästa offer.

Detta är en standarddeckare som inte lockar till vidare läsning. Karaktärerna är endimensionella, staden är regnig och våldsam, morden är fruktansvärda. Det finns så många intressantare deckare där ute, och böcker som inte handlar om mord.

Nostradamus försvunna profetior - Mario Reading

En amerikansk författare och två franska romer ger sig ut på jakt efter Nostradamus försvunna profetior. Hack i här har de en lönnmördare från ett hemligt sällskap samt polisen som tror att författaren är en mördare.

Detta låter ju som ett intressant upplägg för en bok, men tyvärr håller det inte särskilt långt. Karaktärerna är otroligt platta och det gör det svårt att bry sig om hur det ska gå för dem. Det hemliga sällskapet är jättehemligt och jätteont, romerna är härliga naturbarn som skrattar åt författaren när han inte förstår deras seder och författaren är jättesmart och jättebra på att slåss. Gäsp gäsp.

Författaren har dock lyckats få till en rimlig anledning till att huvudpersonerna måste åka runt Frankrike för att hitta olika ledtrådar till profetiorna. Ofta när folk åker runt för att hitta delar av någon artefakt som blir jättefarlig om man sätter ihop den är problemet att de andra som är ute efter samma sak inte vet var delarna är och alltså inte skulle kunna hitta dem utan att huvudpersonen letar upp dem. Här vet den onde mördaren lika mycket som huvudpersonerna hela tiden och det finns alltså en anledning att åka till alla ledtrådar. Men förutom det är detta en tråkig bok som inte är värd att läsa.

Änglamakerskan - Camilla Läckberg

En familj försvinner spårlöst från sitt hus, förutom den ettåriga dottern. Många år senare kommer dottern tillbaka till huset för att rusta upp det till ett bed and breakfast. Under renoveringen träffar de på en blodpöl och den gamla utredningen tas upp igen.

Camilla Läckberg gör det hon är bäst på, brott med anledningar långt tillbaka i tiden. Som vanligt tycker jag att hon borde skriva historiska romaner istället, för jag tycker inte särskilt mycket om huvudpersonerna. Erica är ganska påfrestande i hur hon alltid ska lägga sig i allting och snoka reda på saker och Patrick är tråkig. Historiedelarna om Bohuslän under framförallt 1800- och 1900-talen är däremot mycket bra och spännande. De personer som figurera där känns mycket mer levande än de som lever idag.

Överlag börjar jag bli rätt trött på att alla deckare ska handla om brott som beror på något som hände långt tillbaka i tiden. Kan folk inte bara slå ihjäl varandra för något som hände dagen innan? Dessutom blir det alltid lite märkligt när folk har dolt saker i kanske tjugo år och helt plötsligt bestämmer sig för att berätta allt när polisen kommer att knacka på.

Man vet i alla fall vad man får med Läckbergs deckare. Bohuslandskap, historiska händelser, en jobbig svärmor, en författare som inte kan låta bli att lägga näsan i blöt och en polis som är bättre än alla andra på stationen. De är en lagom stunds förströelse, men inte mycket mer.

Ett år av magiskt tänkande - Joan Didion

Ett år av magiskt tänkande är redogörelsen för författarens första år som änka. Joans man John dör plötsligt vid middagsbordet. Hur greppar man något sådant? Hur gör man för att vrida tiden tillbaka, hur räddar man någon som redan är död? Mitt i kaoset drabbas Joans dotter av en livshotande sjukdom och hamnar på sjukhus. Boken är imponerande rak och saklig, vilket gör den hjärtskärande sorglig och samtidigt väldigt intressant. Väl värd att lägga två timmar på, jag tror att det är en sån bok som man aldrig glömmer.

Fjäril - Sonya Hartnett

Plum är fjorton år och kämpar hela tiden för att behålla sin position som åtminstone godtagbart sällskap i kompisgänget. Flickorna hon umgås med är inga hon valt själv, de kom på köpet med en bästis. De är inte särskilt snälla men Plum uthärdar. Hon planerar en födelsedagsfest som ska imponera på dem och stärka hennes position, men det verkar tyvärr som att kompisarna är mest intresserade av om Plums snygga storebröder kommer att närvara eller inte. I grannhuset finns Plums nya vän. Hon är en trettioårig småbarnsmamma som fortfarande har kvar ett stråk av glamour, och hon vill gärna hjälpa Plum att förnya sig.
   Det är en tät stämning i berättelsen, det är ingen vanlig ungdomsbok utan snarare en roman för de som varit fjorton för tillräckligt länge sen för att ha distans till tonåren. Plum är en bedårande liten tjej som ibland beter sig så dumt att man vill skaka om henne. Det kanske bästa är beskrivningen av syskonrelationer, men jag tyckte om nästan allt med Fjäril.

I klockornas tid - En platt liten saga

I klockornas tid - Maria Gripe.

Kung Arvid var bara tretton år gammal när han blev kung. Nu är han sjutton och känner ett enormt avstånd till folket. Han förstår inte andra människor, och upplever att ingen kan förstå honom. Kungen är fortfarande under utbildning, men är lat när det gäller att lära sig ämnen som han inte har något intresse av. Det går inte att straffa en kung, så hans föräldrar skaffar en strykpojke som ska straffas i kungens ställe så att han lär sig att uppföra sig.
   Strykpojken Helge har växt upp i skogen som fosterson till en skarprättare. Han kommer gärna till slottet, mest för att han vill komma ifrån sin elaka mormor. Flickan Elsif kommer till slottet ungefär samtidigt. Astrologerna har spått i stjärnorna att hon är menad att bli drottning, och fasten Arvid inte är det minsta sugen på att gifta sig ska det bli bröllop. Genom Helge får både Elsif och Arvid chansen att se på sig själva med nya ögon och kanske till och med kunna gå sina egna vägar.

Boken är inte så lång, vilket var tur. Den är nämligen inte heller så underhållande att läsa. Karaktärerna får aldrig riktigt liv utan förblir endimensionella. Kungen filosoferar, en ond dvärg smyger runt i slottet och skapar intriger, Elsif är lite korkad och Helge är käck och nöjd vad som än händer. Kan inte rekommendera denna bok, annat än till de som verkligen vill läsa Gripes hela produktion.

Moln över Hellesta - Margit Söderholm

Hellesta-serien är en släkthistoria som utspelar sig på 1700-1800-talet på herrgårdarna Hellesta och Tyrsta. I den avslutande boken, som är en deckare, är handlingen förlagd till 1950-talet.
   Margareta är en självständig och begåvad kvinna som driver ett eget modehus i Stockholm. När hon träffar den stiliga forskaren Carl blir hon stormförälskad, så pass att paret genast förlovar sig och börjar göra planer om att flytta till Carls släktgods Hellesta. Under en vistelse på godset blir Margareta förälskad även i den vackra miljön och börjar genast längta efter att få flytta dit som fru i huset. Det finns dock ett mysterium: Carl har varit förlovad en gång tidigare med den unga Gudrun som omkom i en olycka då paret besökte släkten. Det pratas inte så mycket om henne, och Margareta blir först nyfiken och sedan allt mer oroad. Det visar sig nämligen att någon försökt skrämma Gudrun innan hon dog. Samtidigt som Gudruns historia rullas upp börjar Margareta märka att något fortfarande är fel på Hellesta, och att även hon själv kan vara i fara.
   Boken är helt ok, men ingen särskilt spännande deckare. (I och för sig är jag orättvis, jag har nämligen sett filmen och det är klart att det inte är så spännande när man vet hur det slutar...) För den som har läst hela bokserien är det kul att återse släkten Anckarberg och deras herrgårdsliv. För den som inte har läst de tidigare böckerna blir det nog både förvirrande och lite tråkigt med alla referenser till Carls förfäder.

Barnflickan - Hanna von Corswant

När jag började läsa Barnflickan trodde jag att det var en deckare som utspelade sig i nutid, så jag blev väldigt förvirrad av att det inte skedde något mord, att det var så otäckt och att det verkade så gammeldags. Sedan insåg jag att det är en thriller som utspelar sig på 60-talet, då blev det hela så mycket mer logiskt...

Karin kommer till Frankrike som au-pair, men när hon kommer fram till familjen finns där inget barn. Ingen vill heller berätta vad som har hänt och hennes arbetsgivare växlar mellan att vara jättetrevlig och väldigt kritisk och verka vilja förändra henne. Mannen i huset är läkare och verkar hålla på med hemliga experiment. Alla ifrågasätter dock Karin när hon försöker förklara att något märkligt är på gång.

Jag gillade verkligen den här boken, trots förvirringen i början. von Corswant lyckas verkligen etablera en otäck stämning i det ensliga huset och varje sida ger nya frågor. Hon lyckas också få läsaren att undra om Karin har rätt eller om hon faktiskt håller på att bli galen. Det enda jag inte riktigt gillar är att slutet är väldigt oklart och öppet, jag gillar slut där man får reda på vad som egentligen hända.

A map of the world - sommarens största besvikelse

Den här boken blev jag riktigt besviken på. Jag tyckte framsidan var väldigt fin och namnet fick mig att tänka på The folly of the world, som jag älskade, så jag hade höga förväntningar. Istället fick jag fyrahundra tråkiga sidor om människor jag aldrig blev intresserad av. Tråkigt.

Alice och Howard har en mjölkfarm i den lilla staden Prairie Center i Illinois. Förutom att ta hand om gården jobbar Alice deltid som skolsköterska och tar hand om sina och ibland grannens barn. Allt är frid och fröjd till sommaren då grannens dotter drunknar i deras damm och några barn anmäler Alice för övergrepp och hon fängslas. Då börjar deras liv sakta men säkert lösas upp och staden vänder sig mot dem.

Boken har ett intressant upplägg, men den är outhärdlig pratig och långsam. Man får följa både Alice och Howard och hinner bli riktigt irriterad på att de aldrig pratar med varandra eller någon annan. Den enda anledningen jag såg till att läsa vidare var för att se hur det skulle gå, men jag längtade verkligen efter att den här boken skulle ta slut. Det bästa med den var att det finns en del fina naturskildringar, allt annat var bara dåligt.

Buffy the vampire slayer

Vi firade bröllopsdag tidigare i somras och eftersom jag har världens bästa make fick jag världens bästa present - volym 1 och 2 av säsong 8 av Buffy the vampire slayer. Tv-serien pågick ju i sju säsonger och säsong 8 är den tecknade fortsättningen och den lyckas med att vara lika bra som tv-serien.

Buffy är inte längre den enda slayern i världen och eftersom Sunnydale inte längre finns åker de runt i världen och slåss mot olika demoner. Och så finns det förstås en "big bad" som avslöjas lite i taget.

Buffy gör sig väldigt bra i tecknad version. Tecknaren har verkligen fått till de olika karaktärerna, både utseendemässigt och beteendemässigt och eftersom det fortfarande är Joss Whedon som skriver så är den enda skillnaden att de inte rör på sig. Och att det går att få till en del avancerade monster och effekter som skulle varit svårare på tv. Säsong 8 är ett måste för Buffy-fans, men har man inte sett serien kommer man inte förstå någonting.

Frukta inte - Anne Holt

Den här deckaren börjar med två personer som inte dör, bara det gör den ju värd att läsa. Men sedan kommer förstås morden igång. En av Norges mest välkända biskopar mördas på öppen gata på julaftons kväll. Mordet tycks till en början obegripligt men polisen inser snart att biskopen hade hemligheter, även för sin familj.

Anne Holt skriver väldigt bra deckare, spännande och med intressant karaktärsutveckling. Jag läste flera av hennes tidigaste och det är intressant att se skillnaderna mot den här, framförallt vad gäller samhällets utveckling. Det är också annorlunda (och nyttigt) att läsa om svenskar som de där som kommer och tar jobben. Det här är en deckare jag gillar.

The ocean at the end of the lane - sommarens bästa läsning

Det är förstås lite tidigt att kora sommarens bästa bok, men jag har läst så mycket tråkigt i sommar så jag känner att jag kan göra det. Neil Gaiman är min favoritförfattare och en av världens absolut bästa författare. Tyvärr har han inte den snabbaste produktionstakten men då blir man ju också så mycket gladare när det är en ny bok på gång. Särskilt när det också är en vuxenbok. Gaiman skriver visserligen mycket bra barnböcker (t.ex. Coraline och The graveyard book) men jag föredrar ändå att läsa vuxenböcker.

Så med dessa förväntningar var det förstås upplagt för besvikelse. The ocean... är en mycket bra bok (det var ju trots allt sommarens bästa), men den är inte lika bra som hans tidigare. Den lutar mer åt barnbokshållet och saknar det mörker som gör Neverwhere och American gods så bra. Det här är nog en bra bok att börja sätta sig in i Gaimans författarskap med, men jag vill ha något mer.

The ocean... är en äldre mans tillbakablick på en tid i sin barndom. Ett självmord leder till att en märklig varelse släpps lös i området och måste bekämpas. Det största problemet är att varelsen aldrig känns riktigt farlig. Huvudpersonen behöver heller inte kämpa så mycket själv mot den utan har hjälp av tre magiska kvinnor som bor i närheten. Som läsare hinner man aldrig bli orolig för vad som ska hända, det är så uppenbart att allt kommer att lösa sig och även om nåt går snett kommer det gå bra i slutändan. Det gör det svårt att bli riktigt uppslukad av boken. Men som vanligt har Gaiman ett fantastiskt språk och beskriver karaktärerna på ett sätt som gör att man verkligen förstår dem. Till och med den onda varelsen får lite mer komplicerade känslor och man förstår varför den gör som den gör. Även miljöskildringarna är träffsäkra och som läsare är man men och kryper i törnsnåren och klättrar på stuprören.

Så jag får väl sammanfatta med att säga att det är en väldigt, väldigt bra bok, men de andra är bättre. Och som en varning: det dör en katt i början av boken.