The ocean at the end of the lane - sommarens bästa läsning

Det är förstås lite tidigt att kora sommarens bästa bok, men jag har läst så mycket tråkigt i sommar så jag känner att jag kan göra det. Neil Gaiman är min favoritförfattare och en av världens absolut bästa författare. Tyvärr har han inte den snabbaste produktionstakten men då blir man ju också så mycket gladare när det är en ny bok på gång. Särskilt när det också är en vuxenbok. Gaiman skriver visserligen mycket bra barnböcker (t.ex. Coraline och The graveyard book) men jag föredrar ändå att läsa vuxenböcker.

Så med dessa förväntningar var det förstås upplagt för besvikelse. The ocean... är en mycket bra bok (det var ju trots allt sommarens bästa), men den är inte lika bra som hans tidigare. Den lutar mer åt barnbokshållet och saknar det mörker som gör Neverwhere och American gods så bra. Det här är nog en bra bok att börja sätta sig in i Gaimans författarskap med, men jag vill ha något mer.

The ocean... är en äldre mans tillbakablick på en tid i sin barndom. Ett självmord leder till att en märklig varelse släpps lös i området och måste bekämpas. Det största problemet är att varelsen aldrig känns riktigt farlig. Huvudpersonen behöver heller inte kämpa så mycket själv mot den utan har hjälp av tre magiska kvinnor som bor i närheten. Som läsare hinner man aldrig bli orolig för vad som ska hända, det är så uppenbart att allt kommer att lösa sig och även om nåt går snett kommer det gå bra i slutändan. Det gör det svårt att bli riktigt uppslukad av boken. Men som vanligt har Gaiman ett fantastiskt språk och beskriver karaktärerna på ett sätt som gör att man verkligen förstår dem. Till och med den onda varelsen får lite mer komplicerade känslor och man förstår varför den gör som den gör. Även miljöskildringarna är träffsäkra och som läsare är man men och kryper i törnsnåren och klättrar på stuprören.

Så jag får väl sammanfatta med att säga att det är en väldigt, väldigt bra bok, men de andra är bättre. Och som en varning: det dör en katt i början av boken.