Vinterfolket



Jag ligger väldigt mycket efter med mina recensioner... Det beror helt och hållet på att vi tagit upp renoveringen hemma i lägenheten, och det har helt enkelt inte funnits någon som hellst tid till att ta fram datorn. Det är aldeles för mycket som ska slipas, målas och tapetseras...

Nu ska jag göra en ansträngning och komma ikapp lite!

Vi börjar med Vinterfolket av Jennifer Mc Mahon, som jag tyckte väldigt mycket om.

I byn West Hall i Vermont har det länge talats om Sara Harrisson Shea. Hon hittades död 1908, bara månader efter sin lilla dotters död. Sara har blivit en slags lokal legend, ett spöke som sägs vandra genom byn, och det händer fortfarande i modern tid att människor ställer ut offergåvor till henne på altanen.

I huset där Sara levde bor nu Alice tillsammans med sina döttrar Ruthie och Fawn. Ruthie drömmer om att lämna byn, studera, göra något av sitt liv. Alice vill att hon ska stanna.

En morgon när flickorna vaknar är Alice spårlöst försvunnen. När Ruthie börjar söka efter ledtrådar som kan berätta vart hon tagit vägen hittar hon Sara Harrisson Sheas dagbok, och den leder henne till upptäckter hon aldrig kunnat föreställa sig.

Boken varvar dåtid (Saras berättelse) med nutid, och det är fascinerande att läsa om de olika människorna som rör sig på samma platser men med hundra år mellan sig.

Det vilar en tung, kall stämning över hela romanen. Det är vinter. Kylan är hela tiden närvarande. Det är snö som ska pulsas genom, mössor, vantar, mörker. Det vardagliga, sansade blandas med en krypande känsla av att det finns något onaturligt där ute i snön.

Jag brukar sällan bli skrämd av böcker, men här blev det faktiskt lite obehagligt tack vare författarens skickligt vävda stämningar. Utöver att vara en skräckhistoria är det en rörande berättelse om kärlek, föräldraskap och familj. Jag mer eller mindre sträckläste boken, för det är verkligen inte uppenbart hur den ska sluta och spänningen håller i sig ända fram till slutet.

Boken var ett rec.ex från Bazar, tack så mycket!