Döden, döden, döden

Mandarinstunder är en berättelse om ett sorgeår. Lilian kan inte acceptera att katten Zeb Macahan blev akut sjuk och dog. Hon blir besatt av att veta allt om varför det hände, hur hon kunde räddat honom, när han kommer tillbaka. För Zeb kan inte vara borta, det går ju inte att leva utan honom.

De första sjuttio (ca) sidorna grät jag som en fontän, sen blir det på något sätt lugnande med Lilians ältande och tjatande om ungefär samma saker. Det gör ont att läsa, men det är också fint - det handlar ju om kärlek. Tiden som går, sorgen som aldrig slutar gnaga, det dåliga samvetet om inte ger sig. Långsamt långsamt blir det lite lättare att andas igen, men det tar så oändligt lång tid.
   Hur mycket får man sörja en katt? Precis så mycket som man behöver. Ibland är det jättemycket.

Tyvärr blev jag flera gånger riktigt irriterad på språket i boken. Jag gillar att det är rakt, rått, pratigt, men ofta hoppar författaren mellan ämnen så snabbt att man blir lite yr. Jag hade föredragit en mindre bloggig/dagboksaktig stil.

Katten Cleo - Helen Brown

Helen Brown såg sig inte som en kattmänniska, men gick med på att skaffa en kattunge till sin son Sam. Han valde ut en liten svart honkatt och döpte henne till Cleo. En vecka senare omkom Sam i en trafikolycka, och familjen hamnar i total kris. Alla tankar på katter var borta, det fanns ingen mening med att ta sig an en kattunge när Sam inte fanns längre. Men katten dök upp, Sams lillebror Rob vädjade om att få behålla henne, och Helen gav med sig. Katten Cleo fick stanna.
Snabbt fick katten en viktig roll i familjen. Hennes galna men ömsinta personlighet kunde få dem att skratta igen, något som hade verkat omöjligt.
Jag är ju väldigt intresserad av djur. Med väldigt menar jag att jag är mer eller mindre besatt av dem. Därför kan jag inte motstå att läsa en sån här bok när den kommer i min väg. Och visst är det en fin berättelse om hur mycket ett husdjur kan påverka människor, och det är fint att läsa om Cleo, men boken har lite för stort fokus på Helen själv. Det finns dessutom en del detaljer som verkligen stör mig: dels hur Helen är så otroligt snabb att döma andra på ett rent osmakligt sätt. Hon tror att barnen i Robs skola är "känslomässigt störda" och därför kommer att mobba honom - innan han ens har satt sin fot där. Grannkvinnan är snygg och smal "alltså korkad, ingen jag ville umgå med". Ett familjefoto av människor hon aldrig har träffat visar att människorna är perfekta "ingen är tjock, homosexell eller har en personlighetsstörning". Hon kan alltså se direkt om någon är gay eller har en psykisk sjukdom? På ett foto? Ok... Det andra störande var att det förekommer en del översättningsmissar (tror jag?). Det låter iallafall väldigt konstigt när Helens man är beredd att "renovera renoveringen". Jag saknade också en bild på Cleo. Det känns märkligt att ha en bild på en ranom kattunge som inte ens har rätt ögonfärg på omslaget när boken berättar en sann historia.
Sammanfattningsvis är det en bitvis gripande berättelse om relationen man kan ha med ett djur om man har tur, och bitvis en lite gnällig memoar av en inte helt sympatisk kvinna. Helt ok, men jag blir inte sugen på att läsa fortsättningen.

Tack Bokfabriken för rec.ex!

Webcomic om katter

Hittade en ny fantastisk serie: Breaking cat news. Tre katter som rapporterar om nyheterna, som den röda prick som invaderat hemmet och de spännande nya kartongerna som dykt upp. Väldigt fint tecknade, med tydliga kattminspel och -rörelsemönster. Uppdaterar två gånger i veckan och har bara hållit på sedan i mars, så det går snabbt att läsa ikapp.

Den lilla bloggsabotören...

Det var lättare att läsa böcker än att blogga om dem under vistelsen på landet. Bland annat för att vissa somnade mitt i tangentbordet...

En gråtbok för kattfolket

Alldeles nyss läste jag Snuffe, berättelsen om en katt av Anders Johansson. Jag tyckte jättemycket om den och har bloggat om den här. Nu har jag tagit mod till mig och läst Det fanns en katt som hette Snuffe av samma författare. Ja, jag har väntat lite med att ge mig på den eftersom jag visste att den handlar om att Snuffe dör.
Det var, som väntat oerhört gripande för en djurälskare som mig. Jag hade nån tanke om att det skulle vara mindre jobbigt att sprida ut läsningen och ta ett kapitel i taget under en längre tid, men jag vet inte om det var så smart. Nu fick jag ju gråta en massa gånger istället för en. Men, det var värt det. Anders Johansson skriver så fint om hur allt rasar när man förlorar någon man älskar och jag njöt av varje mening (även om jag grät samtidigt).

Ingen kattälskare kan motstå denna bok

"En dag ska han inte finnas här. En gång ska jag säga: -Han fanns. Han levde. Jag hade en katt som hette Snuffe! Men innan den dagen kommer ska jag leva med honom som om varje dag är en gåva".

Snuffe, berättelsen om en katt - Anders Johansson

I en samlig texter skriver Anders Johansson om sin vänskap med katten Snuffe. Det är poetiska nedslag i ett kattliv, ibland roligt, ibland tänkvärt. Det finns ingenting i den här boken som en kattmänniska inte kommer att älska. Den andas verkligen kärlek och respekt, och tillsammans med författaren förundras man över vilken nära relation man kan ha till någon som är av en helt annan art. Boken är rikt illustrerad av författarens egna kattfoton, och jag vill redan läsa om den fast jag läste den igår.

Kattguld - inga guldhistorier

Jag är enormt svag för allt som handlar om katter, och kattägare som berättar om sina husdjur måste vara vinst varje gång. Tänkte jag. Det var det inte. Kattguld är en samling texter av Anna-Lena Brundin och Staffan Heimerson med katter som mer eller mindre centralt tema. Ibland är katterna huvudpersoner, ibland dyker de upp som en liten twist alldeles i slutet av ett kapitel som handlar om något helt annat. Det är som bäst när de skriver om sina egna katter Mjau och Bosse och mer långtråkigt när det handlar om icke-kattrelaterade saker. Visst är det en del söta berättelser, men det blir liksom aldrig nån riktigt kul poäng av dem. Helhetsintrycket är platt och det hela känns lite halvhjärtat.

Katter och Eld

När paketet med Eld äntligen kom försökte jag fota lite med mobilkameran. Katterna hjälpte mer än gärna till med öppnandet, men enligt den gamle och vise av dem (Måns, som är röd) var innehållet i stort sett menlöst. Plastbanden på utsidan fick däremot högsta betyg!

Själv var jag mycket nöjd med boken och den medföljande tygkassen. Boken var dessutom signerad, vilket jag helt hade glömt att den skulle vara, så det blev som en extrabonus.