Katten Cleo - Helen Brown

Helen Brown såg sig inte som en kattmänniska, men gick med på att skaffa en kattunge till sin son Sam. Han valde ut en liten svart honkatt och döpte henne till Cleo. En vecka senare omkom Sam i en trafikolycka, och familjen hamnar i total kris. Alla tankar på katter var borta, det fanns ingen mening med att ta sig an en kattunge när Sam inte fanns längre. Men katten dök upp, Sams lillebror Rob vädjade om att få behålla henne, och Helen gav med sig. Katten Cleo fick stanna.
Snabbt fick katten en viktig roll i familjen. Hennes galna men ömsinta personlighet kunde få dem att skratta igen, något som hade verkat omöjligt.
Jag är ju väldigt intresserad av djur. Med väldigt menar jag att jag är mer eller mindre besatt av dem. Därför kan jag inte motstå att läsa en sån här bok när den kommer i min väg. Och visst är det en fin berättelse om hur mycket ett husdjur kan påverka människor, och det är fint att läsa om Cleo, men boken har lite för stort fokus på Helen själv. Det finns dessutom en del detaljer som verkligen stör mig: dels hur Helen är så otroligt snabb att döma andra på ett rent osmakligt sätt. Hon tror att barnen i Robs skola är "känslomässigt störda" och därför kommer att mobba honom - innan han ens har satt sin fot där. Grannkvinnan är snygg och smal "alltså korkad, ingen jag ville umgå med". Ett familjefoto av människor hon aldrig har träffat visar att människorna är perfekta "ingen är tjock, homosexell eller har en personlighetsstörning". Hon kan alltså se direkt om någon är gay eller har en psykisk sjukdom? På ett foto? Ok... Det andra störande var att det förekommer en del översättningsmissar (tror jag?). Det låter iallafall väldigt konstigt när Helens man är beredd att "renovera renoveringen". Jag saknade också en bild på Cleo. Det känns märkligt att ha en bild på en ranom kattunge som inte ens har rätt ögonfärg på omslaget när boken berättar en sann historia.
Sammanfattningsvis är det en bitvis gripande berättelse om relationen man kan ha med ett djur om man har tur, och bitvis en lite gnällig memoar av en inte helt sympatisk kvinna. Helt ok, men jag blir inte sugen på att läsa fortsättningen.

Tack Bokfabriken för rec.ex!

Glasslottet - Jeannette Walls

Jeannette växer upp i ett fattigt och omkringflyttande liv med sina föräldrar och tre syskon. De flyttar mellan småorter i södra och västra USA, pappan tar olika ströjobb och mamman följer sina konstnärliga drömmar. Så småningom flyttar de till pappans hemstad i östra USA och blir bofasta, men det är ett fattigt liv där de sällan har mat på bordet, det regnar in genom taket och toaletten är en hink i köket. Det främsta målet för Jeannette och hennes syskon blir att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna lämna hemmet och flytta till New York.

Glasslottet är en otroligt gripande uppväxtskildring som det är svårt att lägga ifrån sig. I början är uppväxten mest ett enda stort äventyr, familjen åker runt, barnen leker i öknen och även om pappan dricker för mycket ibland är det i stort sett en harmonisk familj. När barnen växer upp, behöver mer mat och måste börja skolan börjar problemen visa sig. Föräldrarna är oansvariga, pappan drömmer om uppfinningar som ska göra dem snabbt rika och mamman vill bara ägna sig åt sina målningar. Det hela fungerar dock bra tills de flyttar österut och blir bofasta i den lilla fattiga staden, där familjen är bland de fattigaste.

En sak jag verkligen gillar med boken är att Jeannette uppenbarligen tycker mycket om sina föräldrar, även när hon som äldre och inte lika dyrkande ser vilka fel de begått. Hon lyckas mycket bra med att skildra utvecklingen från det beundrande barnet, för vilket föräldrarna inte kan göra något fel och som har lätt att anpassa sig till de mest skilda situationer, till en ung vuxen som vill frigöra sig från familjen men har svårt att lämna ansvaret. Det är en fin skildring av familjekärlek och syskonkärlek och att hålla ihop även under jobbiga omständigheter.

Boken är ett recensionsex från Bazar förlag.

Barndom - Jan Myrdal

Barndom av Jan Myrdal har stått i min bokhylla ett tag. Kan inte minnas var den kommer ifrån? Kanske från bokrummet där man kan hämta böcker gratis, kanske från nån loppis?
   Boken är en skildring av författarens barndom med de kända föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal. Jag antar att dess storhet är att man får höra skvaller om hur dessa politiker var som föräldrar. Det har onekligen ett chockvärde, Gunnar och Alva var enligt Jan hemska. Det fanns ingen kärlek i det Myrdalska hemmet, ingen försökte någonsin förstå honom och varje sommar lämnades han bort till någon släkting. Under många år bodde han inte ens med sina föräldrar utan med sin farmor och farfar. Utanför familjen lever lilla Jan ett vanligt om än lite priviligerat liv. Han leker med kompisar, tjuvåker på spårvagnen och går i skolan. Jag blev lite överraskad över hur dåligt flyt det är är i texten. På många ställen känns det väldigt stolpigt, korthugget och ointressant. Samtidigt är det också lite roligt att författaren inte bryr sig om att plocka bort delar som saknar punchline. En anektot kan avslutas med "sen kommer jag inte ihåg vad han svarade", och så får det vara bra så.

Bästa arbetarförfattaren

Stockholmaren är del tre i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska serie. Han har flyttat till Stockholm och försörjer sig som bud medan han drömmer om att bli författare.

Jag älskar Lo-Johanssons självbiografisvit (med en brasklapp om att jag bara läst de tre första). Överlag tycker jag att arbetarförfattarna är bland de bästa vi har haft. Den här boken kvalar egentligen in i min hat-genre (ung man går runt i stor stad och drömmer, jag ska sluta tjata om den snart) men den är så bra. Trots att jag vet att det löser sig för Ivar och att han blir en aktat författare oroar jag mig med honom och hoppas att allt ska lösa sig. Ibland vill jag krypa in i boken, ruska om honom och säga till honom att han ska skärpa sig.

En sak som verkligen sticker ut i boken är en liten passage om hur en kompis till Ivars flickvän fastnar i trafficking (eller vit slavhandel som det så härligt hette på den tiden). Hon tror att hon ska gifta sig med en rik sydamerikan, åker till Argentina och försvinner spårlöst. Ivar blir anklagad av hennes föräldrar för att vara inblandad eftersom han hjälpt till att tolka mellan henne och hennes "fästman" och tar illa vid sig, men verkar sedan skaka av sig det hela. Det är ganska märkligt.

Ivar är egentligen ganska otrevlig i boken, han anser sig vara förmer än alla andra. Han ser ner på sina arbetskamrater och tycker egentligen att hans flickvän är för bonnig för honom. Samtidigt har han ett rejält mindervärdeskomplex och vågar inte visa sina texter för någon eller närma sig kvinnor som han anser vara mer i hans klass än hans flickvän.

Språket är fantastiskt och jag älskar skildringar av Stockholm runt sekelskiftet. Nu ska jag bara skaffa de övriga fem böckerna i serien (yay! fem!).