My best friend's exorcism

Efter alla halvengagerade "den var väl ok"-texter från mig känns det jättekul att äntligen få skiva om en bok jag älskade! My best friend´s exorcism känns som en 80-talsskräckfilm, en coming-of-age-roman och en av de bästa vänskapsskildringar jag läst under de senaste åren. 
Abby och Gretchen har varit bästa vänner sedan i mellanstadiet, och de har alltid haft massor gemensamt och stått varandra väldigt nära. I high school börjar Gretchen förändras och bete sig allt mer märkligt, och Abby drar slutsatsen att hon måste vara besatt av en demon. Nu gäller det att till varje pris skaffa hjälp innan det är försent. Men hur långt ska hon egentligen gå för att rädda någon som verkligen inte vill ha hjälp?
80-talsmiljön förhöjer upplevelsen en hel del, men främst är det en spännande, bitvis riktigt otäck, berättelse där själva demonen faktiskt inte har en jättestor roll.

Steglitsan

När Theos mamma dör i en terrorattack på ett konstmuseum kastas hans tillvaro över ända. Hans nya fasta punkt blir målningen Steglitsan som han tog med från museet. Detta ovärderliga 1600-talsverk kommer dock att dra in honom i den kriminella världen.

Donna Tartts roman Steglitsan är helt fantastisk. Vi får följa Theo från barndom till vuxen ålder och hur han kämpar med att hantera sin mors död. Historien berättas snabbt och hetsigt, vilket ger en passande känsla då Theo förutom att lida av PTSD är drogpåverkad större delen av tiden. Det är frustrerande att han aldrig kan erkänna hur dåligt han mår, men också fullt förståeligt. Han är väldigt bra skildrad, fast han är ett svin större delen av tiden.

Även de övriga karaktärerna är väldigt bra skildrade och miljöerna hjälper till att sätta rätt stämning. Det skulle kunna bli överdrivet, men är väldigt bra gjort. När Theo flyttar till Las Vegas känns det som det enda rimliga stället för den delen av boken att utspelas.

Den enda som är dåligt med boken är slutet. Det känns lite abrupt och otillfredsställande efter en så himla bra historia.

Popularitetsguide

Efter en rekommendation på Goodreads nån gång förra året har jag varit lite sugen på att läsa Popular, vitage wisdom for a modern geek av Maya van Wagenen. Nu hittade jag den som ljudbok på Storytel och det blev äntligen av!

Maya skriver om ett experiment hon själv utförde i junior high och hur det påverkade både henne själv och människor i hennes omgivning. Det hela gick ut på att hon bestämde sig för att under ett års tid följa samtliga råd i en bok från 50-talet som gav unga flickor råd om hur man gör för att bli populär och dokumentera allt som hände på vägen.
   När experimentet inleddes var Maya en ganska okänd figur i skolan, hon hade sin bästa vän men inget större gäng att umgås med. Hon var osäker och blyg, men sugen på att vidga sina vyer och uppnå den där gåtfulla populariteten.
   Vissa av bokens råd känns aktuella även idag: saker som att prata med folk från andra sociala cirklar, ordna en fest, utstråla självförtroende. Vissa andra blir märkliga i nutid. På 50-talet hade det förmodligen setts som normalt att använda gördel - i nutid är det kanske inte det vanligaste sättet att skaffa sig en prydlig och intressant framtoning. Bokens klädråd är över huvud taget extremt tidsanpassade: det förespråkas pärlhalsband, jumperset, läderskor... saker som när den kom ut ansågs som helt normala kläder för en välartad tonårsflicka. När Maya klär sig exakt enligt instruktionerna blir hennes look en excentrisk alternativstil som förvirrar skolkamraterna, men även om det inte fungerar på samma sätt som det var tänkt så väcker det såklart uppmärksamhet (inte bara negativ).

Författaren skrev boken som tonåring, och med tanke på det är språket oerhört imponerande. Hon har redan en personlig stil med en skönt humoristisk ton (om än något lillgammal). Jag gillar mest hur hon hela tiden analyserar sig själv och andras reaktioner och långsamt kommer fram till insikter om vem hon är och vem hon vill vara, och faktiskt lär sig en hel del om vad det innebär att vara populär.

Ställ ut en väktare

Ställ ut en väktare är uppföljaren till Dödssynden, skriven innan men inte utgiven förrän förra året. Det är femtiotal och medborgarrättsrörelsen har kommit igång, men det är stor skillnad på New York och södern. Scout har vuxit upp och flyttat till New York, men är på besök i sin hemstad. Stämningen i staden har förändrats och hon behöver ifrågasätta flera saker hon trott på som liten.

Jag tycker att Ställ ut en väktare är bättre än Dödssynden, som visserligen är väldigt bra den med. Nu när Scout är vuxen har hon en mer komplex världssyn och det avspeglar sig i historien. Det är en hel del diskussioner om mänskliga rättigheter och liknande, men även om det är en stor del av romanen är den fortfarande en roman och inte bara diskussioner. Väl värd att läsa.

Dödssynden

Dödssynden är en klassiker som utspelar sig i en liten stad i den amerikanska södern på trettiotalet. Scout och Jem växer upp med sin far och har inga större bekymmer än en fascination för deras enstörige granne. När en svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna ändras dock stämningen i staden.

Harper Lees bok berättar om rasism utan att skriva någon på näsan. Scout är ett barn och har svårt att förstå varför de vuxna tycker som de gör. Det finns både vuxna som är rättrådiga och de som vänder kappan efter vinden. Historien är dock så mycket mer, med vänskap och hemligheter och upptäckten att alla inte alltid är vad alla andra tror.

The girls from Corona del Mar

Här har vi än en gång som jag inte hade helt klart för mig vad den handlade om. Jag trodde: coming-of-age skildring om två tjejer i högstadieåldern, småstadstristess och sommarkänsla. Istället fick jag bara några sidor tonårstid, som följs av en riktigt fin historia, som ställer frågor om vad vänskap och lojalitet egentligen är och borde vara.
   Mia var alltid den hårdhjärtade, känslokalla. Lorrie Ann var den mjuka, vackra, den som hade en perfekt familj och ett öppet hjärta. När en tragedi drabbar Lorrie Anns familj sätts bollen i rullning och hon tycks ständigt otursdrabbad. Bit för bit av hennes liv faller samman, och långsamt förändras hon och blir mindre och mindre av den strålande gudinna hon alltid varit i Mias ögon - hur hanterar man något sånt?
   Det är ingen härlig bok, inget mys och inga enkla svar. Snarare är den provocerande, tankeväckande och sorglig. Men den var bra.

Vansinne i varuhus

Horrorstör av Grady Hendrix var ett litet fynd jag gjorde på en second handbutik i Uppsala. Det är en slags skräckbok, och visst är den creepy och äcklig - men främst är den rolig. Vi får följa med rakt in i det stora varuhuset Orsk, en billigare och sämre IKEA-kopia som glatt döper alla sina möbler och prylar till helt absurda namn med en lätt skandinavisk klang och som har en strikt personalhierarki med riktigt dåliga arbetsvillkor. Här jobbar Amy, en förbittrad och desillusionerad ung kvinna som inte hyser något som helst hopp om att hennes liv någonsin ska förbättras. En kväll tvingas hon ta ett extra nattskift. Någon måste nämligen stanna i varuhuset över natten för att ta reda på vem det egentligen är som härjar runt och förstör saker på nätterna och sätta stopp för skadegörelsen. Amys kollega är övertygad om att något övernaturligt har tagit sig in i Orsk-butiken, men mest av allt är hon övertygad om att hon ska göra en strålande karriär som spökjägare på TV om hon lyckas filma något som ser det minsta skumt ut.

Natten faller, och Orsk med den. Inget står riktigt rätt till, och det blir en ganska så halsbrytande resa mellan billiga bokhyllor och obekväma soffor.

Layouten är underbar: boken ser precis ut som en IKEA-katalog, och kapitlen delas av med allt mer skruvad reklam för Orsk-möbler.

Bokfynd från USA

Efter en extremt trög bloggvår tillbringade jag två semesterveckor i USA och har därför bloggat mindre än någonsin denna sommar. Så kan det gå.

Här är i alla fall mina bokfynd som jag hittade på en second handbutik i San Francisco. Alla kostade 1 eller 2 dollar styck, och alla är böcker som jag har haft på min att-köpa-lista. Hur bra som helst!

Anyone?

Anyone? av Angela Scott är en ganska bra YA dystopi, som tyvärr hade årets sämsta slut. Först läste jag att det INTE är en del i en serie och att det tydligen ska sluta helt abrupt, men nu verkar det ändå som att en uppföljare är på gång.

Tess har tillbringat flera veckor ensam i ett skyddsrum i väntan på att bli upphämtad av sin pappa. Något hemskt har hänt där utanför, men hon har ingen aning om vad. När tiden går och går, och ingen pappa dyker upp bestämmer hon sig till slut för att hon måste lämna tryggheten i skyddsrummet och själv leta upp sin familj.
Hon kliver ut i en dystopisk värld, till synes tom på människor. Med en kattunge som enda sällskap börjar hon sin resa genom ett öde landskap, utan att ha en aning om vilka faror som kan lura på vägen.

Boken är helt ok, men jag rekommenderar att man kollar upp om det verkligen kommer en uppföljare innan man ger sig på att läsa den, för om det inte kommer en fortsättning är den helt poänglös.

Spöken och sjukdom och samhällskollaps (oh my!)

Hörrni, jag har hittat en JÄTTEBRA bok! Det var ett tips från Goodreads.com som ledde mig till The Uninvited av Cat Winters, och jag blev väldigt positivt överraskad. (Lyssnade på ljudboken).

Ivy är tjugofem år gammal, bor med sin familj på en bondgård en bit utanför en småstad och arbetar extra som pianolärarinna. När hon stapplar ut i världen igen efter att ha legat utslagen i en svår influensa en längre tid finner hon att ingenting är som det brukar. Sjukdomen har drabbat staden hårt, och många människor som hon har känt i hela sitt liv har gått bort eller ligger svårt sjuka. Samhället har mer eller mindre kollapsat och sjukhuset kan inte hjälpa alla som behöver vård. Det är en otäck värld, och det allra värsta är att hennes egen far och bror har begått ett fruktansvärt brott i sjukdomens skugga: tillsammans har de slagit ihjäl en man.
  Det finne en ytterligare dimension: Ivy har länge kunnat se spöken. Det är inget hon pratar om, för det skrämmer henne oerhört och hon tolkar synerna av döda som varsel om kommande dödsfall. När halva stans befolkning gått bort ökar de andliga besökarna markant...
 The uninvited var inte alls som jag trodde att den skulle vara. Jag tänkte mig en typiskt YA-spökhistoria i nutid, nåt triangeldrama, kanske en vampyr. (Ok, kanske borde ha läst lite mer av texten på Goodreads och inte bara klickat i "want to read" pga snyggt omslag...). Istället fick jag trettiotal, vuxna människor, jazz, kärlek och familjedrama och allt kändes seriöst och gripande. Riktigt bra, och dessutom väldigt överraskande handling. Jag hoppas verkligen att den här boken når en större publik för jag vill ha fler att prata om den med! (Läs inte på så mycket om den i förväg, det är betydligt bättre att inte veta så mycket i förväg).

För den som gillade Searching for Alaska

Extraordinary means av Robyn Scheider har kallats (såg jag på Goodreads) för en kombination av Searching for Alaska och The fault in our stars. Det känns som en ganska träffande beskrivning.

En epidemi av resistent TBC härjar i USA. Sjukdomen drabbar främst unga människor, anses väldigt smittsam och innan forskningen har nått fram till ett fungerande botemedel försöker man isolera de drabbade och behandla symptomen så gott det går.
   En av de bättre platserna man kan hamna på som smittad är internatskolan Latham House. Dit kommer vår huvudperson Lane, en ambitiös sjuttonåring som alltid arbetat hårt och haft siktet inställt på en bra utbildning i framtiden. Det blir inte lätt för honom att anpassa sig, på Latham house handlar livet främst om att överleva: eleverna övervakas grundligt med elektroniska armband, måltiderna anses viktigare än lektionerna och studietakten är frustrerande låg för den som behöver extrapoäng för att komma in på sitt drömcollege.
Redan första dagen möter Lane Sadie, en tjej han träffat på ett sommarläger för flera år sedan. Via henne kommer han in i ett rebelliskt kompisgäng som gör allt för att göra livet på skolan mer drägligt även om det innebär att man bryter mot alla regler som finns. Stämningen på Latham house blir speciell, även de som känner sig friska vet att döden kanske lurar bakom hörnet. Vissa håller hoppet uppe: kanske det snart kommer en fungerande medicin som gör att allt kan bli som vanligt igen. Vissa har slutat bry sig om någonting över huvud taget. Mitt i detta växer ändå starka vänskapsband, några vågar till och med bli förälskade, några kommer aldrig att komma hem igen.
Betydligt bättre än The fault in our stars tycker jag (kanske mest för att den här boken är härligt befriad från manic pixe dream-karaktärer som Augustus). Det är sorgligt, vackert och, lite överraskande, riktigt roligt.

En hästbok

Jag har verkligen varit sämst på att blogga den här våren. Sämst på att läsa också! Det blev ganska mycket bröllopsplanerande under april och maj, och det har dessutom varit väldigt mycket på jobbet. Men nu närmar sig semestern, jag är lyckligt gift och tänker göra ett försök att komma tillbaka till läsrutinerna!

I mars (ja, ni ser, jag ligger efter med recensionerna...) lyssnade jag på en mysig ljudbok: The eighty-dollar champion av Elizabeth Letts. En sann historia om hästen Snowman som räddades undan slakt av Harry de Leyer. Det som en gång var en sliten lantbrukshäst kom efter år av träning att nå oanade framgångar. Förutom att det var intressant att följa Snowman och hans människofamilj så fick man som bonus en massa lättsmält information om hästsportens framväxt i USA. Min enda kritik är egentligen att jag tycker att författaren är lite för frikostig med passager där hon lägger in specifika tankar och känslor som hon inte kan ha haft en aning om dessa personer haft just vid det tillfället. Det gör att flowet bryts lite för mig, först kommer det en noggrann redogörelse för exakt hur en viss tävling gick till, hur reglerna fungerade, hur stallen såg ut... sen nån mening om exakt vad Harry tänkte när han drömskt stirrade in i soluppgången. Det blir lite märkligt när vissa delar känns som fakta och vissa som en roman. Förutom det: bra bok för den som är intresserad av hästar, sporthistoria i allmänhet eller bara gillar en framgångssaga.

Klanerna i Palos Verdes

Familjen Madison flyttar till Palos Verdes, ett gated community i Kalifornien. Medina bestämmer sig för att bli den enda tjejen som surfar och även om de andra surfarna har svårt att acceptera henne blir hon ändå tolererad. Hennes tvillingbror blir dock snabbt en i gänget. Livet försvåras dock av att föräldrarna glider ifrån varandra.

Klanerna i Palos Verdes av Joy Nicholson känns som en lättviktig uppväxthistoria men blir snart betydligt tyngre. Familjerna i den rika staden lever separata liv i sina fina hus och mycket handlar om yta. Mamma Madison är deprimerad och skyller alla problem på pappan. Ungdomarna knarkar rätt mycket och ingen verkar helt lycklig.

Jag gillade boken och särskilt huvudpersonen Medina. Hon bryr sig inte särskilt mycket om vad andra tänker och gör det hon vill, vilket är att surfa. Det blir dock lite ointressant i längden då jag inte är intresserad av surfing. Boken handlar också mycket om hur olika villkoren är för tjejer och killar, men utan att skriva en på näsan. Det är en ganska somrig bok som passade att läsa nu när det blivit varmare.

Snygg noir-serie

Blacksad av Juan Díaz Canales och Juanjo Guarnido är en tecknad serie om privatdetektiv i femtiotalets USA, i bästa noir-stil. Vackra kvinnor, onda skurkar, härlig stämning. I denna bok är de tre första historierna samlade och de handlar om ett mord på en skådespelerska, ett ondskefullt rasistparti och jagandet av intellektuella under McCarthy-era.

Serien är helt fantastiskt tecknad. Karaktärerna är djur och alla arter är perfekta för den personlighet de är, t.ex. boxaren som är gorilla. Samtidigt är de människor och författaren och tecknaren lyckas fantastiskt med att förena det mänskliga och det djuriska. Miljöerna är snygga och det påminner om att titta på en riktigt vacker film.

Så snygg!

Historierna hade dock verkligen vunnit på att bli längre. Det känns som att författaren har ett visst antal sidor att förhålla sig till, vilket gör att upplösningen kommer lite hastigt och känns onödigt kort. I början är historierna detaljerade och mycket händer och då blir det irriterande med en upplösning som är typ två sidor av att huvudpersonen ser tillbaka på vad som hände. Det är också lite mycket av att allt löser sig för att alla dör, vilket känns som lite slappt berättande.

Söt zebraunge

Ytterligare ett problem är den kvinnliga representationen som inte är särskilt imponerande. De övriga delarna kompenserar dock för detta och förhoppningsvis är detta och de snabba avslutningarna något som kommer att förbättras med tiden. Detta är en serie med enorm potential jag ser fram mot att läsa mer.

Dödsstraff är dåligt

En präst i Kansas tar emot en bekännelse om ett mord som begicks för nio år sedan. I Texas är en annan man dömd till döden för brottet och han har en vecka kvar att leva. Går det att lita på mannen som bekände och är det tillräckligt för att stoppa avrättningen?

Bekännelsen av John Grisham är berättelsen om en kamp mot klockan för att rädda ett liv och en roman om varför dödsstraff är fel. Många har ju tittat på Making a murderer på Netflix och den här boken påminner en del om den. Poliser och åklagare som har bestämt sig från början vem som är skyldig och som gör allt för att få bevisen att passa in på sin teori. Ett rättssystem som verkar helt galet och där det inte spelar nån roll om man överklagar. Jag hoppas verkligen att det inte är så illa som det framställs.

Jag är inte särskilt förtjust i Grishams språk, tycker att det är lite enkelt och tråkigt, men han vet verkligen hur man skriver spännande. Det är svårt att lägga ifrån sig boken och ännu svårare att gissa hur det ska gå. Grisham är bra på att hålla osäkerheten vid liv långt in i boken och berättelsen vinner mycket på att man inte är säker på vad som hänt. Båda person- och miljöporträtt är ganska tunna, men det känns ändå som att man får en bra bild av hur det är. Det skulle vara intressant att veta vad dödsstrafförespråkare tycker om boken, när man är emot det från början blir övertygelsen om att det är fel knappast mindre.

Blindsighted

I Karin Slaughters deckare våldtas och mördas kvinnor nästan offentligt och mitt på ljusa dagen. Huvudpersonen, barnläkare och obducent, vägrar tro att brotten har något att göra med det som hände henne tio år tidigare. Som läsare förstår vi förstås att allt hänger ihop.

Jag tyckte inte om Blindsighted, men den var tillräckligt intressant för att jag skulle läsa klart och se om jag gissade rätt på vem som var mördaren. En sak som verkligen störde mig: obducenten kan se att en kvinna är oskuld och drar därmed (den korrekta) slutsatsen att hon är lesbisk. Det finns så många fel i den meningen så att jag blir irriterad medan jag skriver den. Blä.

Det finns många bättre deckare, läs någon av dem istället.

Extremt högt och otroligt nära

Oskar är nio år och hans pappa dog i elfte september-attacken. När Oskar hittar en nyckel i pappans kvarlämnade saker bestämmer han sig för att hitta låset den passar till, genom att besöka alla 472 personer som heter Black i New York.

I början hade jag svårt att bestämma mig för om jag tyckte om Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Oskar är så lillgammal och tycker att han är så smart att jag bara blir irriterad. Jag tyckte bättre om historien om hans farmor och farfar, som berättas parallellt. Men efter ett tag drogs jag in i det hela och de två berättelserna fördjupar varandra och gör båda bättre. För att vara historier om sorg känns boken dessutom väldigt hoppfull. Det är en fin historia som vävs ihop bra på slutet och jag förstår varför den blivit så hyllad.

Something wicked this way comes

Klockan tre på natten rullar tivolit in i den lilla staden. Will och Jim blir genast nyfikna på den, men anar snart att allt inte är vad det verkar. Snart börjar folk i staden försvinna och pojkarna inser att de är i fara.

Something wicked this way comes av Ray Bradbury är en halloweenklassiker med precis lagom mycket spänning (för mig som inte gillar skräck). Den har en härligt mörk höstig stämning och kontrasten mellan den trygga staden och det spännande, övernaturliga tivolit är bra utförd. Jag är inte helt förtjust i huvudpersonerna, men alla karaktärer skildras väldigt bra.

Språket är väldigt avancerat och intrikat. Det var länge sedan jag kände mig så dålig på engelska. Jag gillar sättet att skriva med massor av synonymer och ord som slingrar sig hit och dit, men det gjorde också att det tog lång tid att läsa. Efter ett tag kom jag dock in i det och det gick lite lättare. Det är väldigt tydligt att Neil Gaiman blivit inspirerad av Bradbury och det är ju en av mina favoritförfattare. Nu gillar jag Bradbury också.

Vi kom över havet

På tjugotalet åker en grupp japanskor över till USA och sina väntande makar. De är sin tids postorderfruar och känner bara männen via brev och foton. Kvinnorna hoppas få bättre liv än i Japan, men de flesta blir lantbruksarbetare eller hembiträden. Deras liv flyter på, de får barn, lämnar sina män och försöker göra det bästa av tillvaron, tills andra världskriget börjar och Japan anfaller Pearl Harbor.

Vi kom över havet av Julie Otsuka är en fantastisk bok om en grupp vars öde det sällan talas om. Den är berättad ur ett ovanligt perspektiv, där de olika kvinnornas berättelser vävs samman och berättas som ett vi. Det ger en känsla av överblick och gör att det ryms enormt många öden i den korta boken, men det ger också ett visst avstånd till kvinnorna. Man läser om dem, men lär inte känna dem närmare. Samtidigt ger mångfalden ett djup i historien.

Boken är både lättläst och gripande. Jag läste ut den på en kväll för att jag verkligen ville veta vad som skulle hända. Den är inte särskilt lycklig och full med hårt slit och rasism, men den är väldigt, väldigt bra.

Blod, svett och cheerleading

"På den tiden brydde vi oss knappt och våra rörelser var hafsiga och svaga. Vi bara styrde ut oss med glitter och gjorde splithopp och vickade på häcken till Kanye. Alla älskade oss. Alla visste att vi var heta, sexiga bee-atches. Det räckte. 

Lärarna tyckte vi var uppstudsiga. 

Vi tyckte att vi var grymma. 

Under säsongerna strök vi omkring i en ointaglig flock med lika långa hästsvansar, matchande cheerskor från Nfinity, guldglittrande ögonlock, alltihop enhetligt. Ingen kunde sätta sig på oss. 

Men det fanns något slappt i det, det förstår jag nu, en vilsen längtan i kroppen. Förut kunde det hända att jag tittade på alla andra ungdomar i klassrummen, debattörerna och årsboksfotograferna och de tjockbenta fotbollstjejerna och orkestertjejerna som svängde med sina slitna fiollådor, och undrade hur det kändes att bry sig så mycket. 

Nu är allt annorlunda".

Jag har läst mycket gott om Megan Abbots böcker på Goodreads.com, och varit sugen på att läsa någon av dem. Därför blev jag jätteglad när jag fick Om du vågar som recensionsexemplar av Bokfabriken. (Tack!) Jag började läsa så fort jag öppnat paketet, och hade väldigt svårt att lägga ifrån mig den.

Handlingen kretsar kring ett cheerleadinglag i en vanlig, tråkig high school. Beth har alltid styrt över tjejerna, eller kanske snarare över allt. Hon är van att få som hon vill, skyr inga medel, knäcker vem som helst. Hon har alltid varit lagkapten, så är det bara. Addy har varit Beths trogna löjtnant sedan de var små, alltid steget bakom, alltid beredd att backa upp. När laget får en ny coach förskjuts maktpositionerna. Coachen är ung, stark och ställer krav. Laget har tidigare mest vickat på rumpan och viftat med pom-poms, cheerleading är bara nåt de gör för att dämpa den ständiga tristessen och tonårsångesten. Nu måste de kämpa. Dagarna fylls av hårt arbete, svett, smärta, sammanbiten motivation. Alla ska med, alla ska bli bättre. Det finns ingen plats för vekhet, för tvekan, för rädsla.
Beths ledarroll är hotad, och en skrämmande händelse tvingar Addy att ifrågasätta sina lojaliteter och sin roll i det som hände.

Jag älskade den här boken, bästa jag har läst på länge! Det börjar som en vanlig ungdomsbok, men visar sig snabbt vara lite mer. Här handlar det inte om något kärlekstriangeldrama, här är det råa relationer mellan tjejer, kärlek, svek, misstro och tillit. Språket är något extra (påminner mig lite om Joyce Carol Oates), och det är det första jag någonsin har läst som skildrar cheerleading som en riktig sport. Jag måste skaffa Megan Abbots övriga böcker väldigt snart!