Fabler

När en ond varelse tar över sagoländerna flyr sagofigurerna till människornas värld och bosätter sig i New York. Där bygger de upp ett samhälle, med Snövit som ledare och Stora stygga vargen som sheriff, och lever sina liv så gott de kan, drömmandes om att någon dag ta tillbaka sin värld. Under tiden händer det en hel del; i denna första delux-utgåva får vi följa utredningen av mordet på Rosenröd och en revolution.

Jag gillar både historierna och teckningsstilen i Fables av Bill Willingham (och ett gäng tecknare). Det är en rolig blandning av nutid och gamla välkända sagor. Sagofigurerna är mer komplexa än i ursprungshistorierna, vilket känns realistiskt med tanke på att de har varit med om mycket. Jag gillar också att historierna får ta den tid de behöver och är ganska långa. Det hade varit kul att se mer inslag av den vanliga världen, men så här i början räcker det bra att lära känna alla fabler.

Creepy fairytale-retellings

Grim är en samling noveller i bästa fairytale-retellingstil, skrivna av ett gäng YA-författare. Det är inte alltid helt lätt att gissa originalsagan, då dessa nya versioner innehåller både rymdskepp, fratboys och pojkband, men det sagokänslan är iallafall påtaglig hela tiden. De flesta berättelserna är mörka, och vissa till och med lite äckliga. Somliga av novellerna är riktigt platta och tråkiga (jag spolade förbi en del, alltså jag gillar verkligen inte rymdskepp!).

Bäst var faktiskt de minst läskiga sagorna: Figment av Jeri Smith Ready (retelling av Mästerkatten i stövlar, creepy men samtidigt gullig) och Beauty and the Chad (där en slarvig student från vår tid blivit fångad i en klassisk sagovärld).

 

Wicked - en grym besvikelse..

Jag blev så glad när jag fyndade Gregory Maguires Wicked på loppis för ett tag sen. Det är en bok som jag har velat läsa jättelänge (minst tio år iallafall), men nu när jag har läst ut den måste jag tyvärr säga att jag är besviken.
Boken utspelar sig i landet Oz, och handlar om den grönhyade flickan Elphaba som ska växa upp och bli "the wicked witch of the west". Oz är ett land fullt av komplicerade politiska strider och krävande religioner, klassklyftorna är enorma och de besjälade Djuren håller på att förlora sina rättigheter. Elphaba är smart men kallsinnad, ofta med en vass humor. Hon brinner för att stödja Djuren men förhåller sig ganska likgiltig nästan allt annat och tyvärr får jag inget grepp om henne alls då man i större delen av boken får betrakta henne utifrån genom omvärldens oförstående blickar. På universitetet möter hon den vackra Glinda, och en oväntad vänskap växer fram.
När jag hade läst ungefär halva boken började jag längta tills den skulle ta slut, men jag ville ändå se hur det skulle sluta så jag läste vidare. Det var kanske inget bra val, då den snarare blev sämre än bättre mot slutet. Idén är så bra att jag blir irriterad på att den inte genomförts bättre. En mörk version av den klassiska barnboken, berättad från ett nytt perspektiv där saker visar sig vara oändligt mycket mer komplicerade än man trodde - ja tack. En 490 sidor lång bok som planlöst hoppar från ämne till ämne med helt oengagerande karaktärer - nej.

M is for Magic

Neil Gaiman är en fantastisk författare och de flesta av hans noveller är små mästerverk. De är alla avslutade historier, även de som bara är några sidor. I M is for Magic samlas de lite mer barnvänliga berättelserna. De innehåller magi, spöken och död, men som sagt i relativt barnvänliga varianter. Tyvärr finns en hel del av novellerna i Gaimans andra novellsamlingar, så jag hade redan läst dem.

Här finns berättelser om vad som egentligen hände när Humpty Dumpty trillade från hyllan, en bro med ett troll under och en rolig fest som befolkas av underliga varelser. Språket är fantastiskt, karaktärerna är intressanta och trovärdigt beskrivna, händelserna är precis lagom bisarra. Alla borde läsa allt av Gaiman, han är hel enkelt bäst.

I klockornas tid - En platt liten saga

I klockornas tid - Maria Gripe.

Kung Arvid var bara tretton år gammal när han blev kung. Nu är han sjutton och känner ett enormt avstånd till folket. Han förstår inte andra människor, och upplever att ingen kan förstå honom. Kungen är fortfarande under utbildning, men är lat när det gäller att lära sig ämnen som han inte har något intresse av. Det går inte att straffa en kung, så hans föräldrar skaffar en strykpojke som ska straffas i kungens ställe så att han lär sig att uppföra sig.
   Strykpojken Helge har växt upp i skogen som fosterson till en skarprättare. Han kommer gärna till slottet, mest för att han vill komma ifrån sin elaka mormor. Flickan Elsif kommer till slottet ungefär samtidigt. Astrologerna har spått i stjärnorna att hon är menad att bli drottning, och fasten Arvid inte är det minsta sugen på att gifta sig ska det bli bröllop. Genom Helge får både Elsif och Arvid chansen att se på sig själva med nya ögon och kanske till och med kunna gå sina egna vägar.

Boken är inte så lång, vilket var tur. Den är nämligen inte heller så underhållande att läsa. Karaktärerna får aldrig riktigt liv utan förblir endimensionella. Kungen filosoferar, en ond dvärg smyger runt i slottet och skapar intriger, Elsif är lite korkad och Helge är käck och nöjd vad som än händer. Kan inte rekommendera denna bok, annat än till de som verkligen vill läsa Gripes hela produktion.

Något besviken på Den oändliga historien

Jag har länge tänkt läsa Michael Endes Den oändliga historien men sparat det till nåt "bra tillfälle". Nu när jag skulle tillbringa en del av semestern i skärgården kändes det som en bra idé med en mysig saga och jag lånade hem ett slitet exemplar från biblioteket.
   Tyvärr måste jag säga att jag blev besviken. Jag hade väl för höga förväntningar efter att ha sett filmerna (för många år sen) och efter att ha läst Momo eller Kampen om tiden säkert tio gånger och älskat den lika mycket varje gång.
   Den oändliga historien började ganska bra. Den mobbade pojken Bastian stjäl en väldigt spännande bok från en antikvariat och dras så småningom själv in i handlingen. Några kapitel in börjar det bli rörigt. Fantasivärlden som boken handlar om innehåller oändligt många länder, folk och djur. Alla presenteras kort, och försvinner lika snabbt igen. Halvvägs in i boken finns det ett rimligt slut. Men, eftersom den är oändlig så fortsätter det hela ett varv till och här hade jag verkligen tröttnat. Bastian blir enormt osympatisk, fler och fler märkliga varelser dyker upp och försvinner... Till slut tog det äntligen slut.
   Jag är ändå glad att jag läste den, för jag har tänkt på att göra det då och då sedan jag gick i mellanstadiet så det är ju skönt att äntligen få stryka den från läslistan.

Sagor för vuxna

Så. Nu har jag läst ut The book of lost things (John Connolly) som jag fick låna av Anna.

Jag gillade den här boken jättemycket. Vi hade en diskussion häromdagen om huruvida den bör räknas som "fantasy", men enades om att det faktiskt är en klassisk saga (fast sagor kanske också är fantasy? Finns det nån definition av begreppen?) Kanske man inte behöver kategorisera så tydligt och bara nöja sig med att det är en himla bra bok.

Det handlar om den engelska pojken David som har svårt att hantera sin mammas död. Alldeles för snart efter förlusten gifter hans pappa om sig, och får dessutom snabbt en son med sin nya fru. David tycker på sätt och vis om både sin styvmor och sin halvbror, men bär samtidigt på mycket ilska och sorg och önskar mest att allt kunde vara som förr. Han älskar att läsa, och böckerna blir ett sätt att fly undan den jobbiga verkligheten. När familjen flyttar in i styvmoderns stora hus och David får tillgång till någon annans bibliotek får hans relation till böcker en ny dimension: han börjar höra hur de viskar till honom. En dag sugs han in i en annan, magisk värld, där hans mod, styrka och lojalitet prövas på klassiskt sagomaner. David får möta, och höra berättas om, flera klassiska sagofigurer. I Connolleys värld är sagorna mörka, karaktärerna skruvade och det är långt ifrån säkert att sagorna får lyckliga slut. Det skulle kunnat bli spex av en sån historia (parafraser på sagor har man ju läst förr, med varierande underhållningsvärde...) men jag tycker att Connolley får till det riktigt bra. Det är stundtals riktigt obehagligt, ibland väldigt roligt och hela tiden spännande.
Sist får man läsa originalversionerna (mer eller mindre) av de klassiska sagor som författaren har använt sig av. Det finns även lite information om varifrån sagorna härstammar, vad de symboliserar och hur bröderna Grimm har ändrat i ursprungsberättelsena. Visste ni till exempel att i den ursprungliga Törnrosa är det inte en kyss som väcker prinsessann, utan prinsen våldtar henne medan hon sover och hon vaknar när hon föder barn! Inte så gulligt som i disneyfilmen...

Anna har också om The book of lost things. HÄR.