Äntligen har jag läst boken om Helen Walsh, den femte av döttrarna Walsh och den sista som fick en egen bok. Marian Keyes är chic-litens drottning och i The mystery of Mercy Close når hon nästan upp till sina tidigare nivåer. Kanske är det jag som ändrat smak, men på senare tid har jag inte blivit lika förtjust som jag blev i hennes tidigare böcker, framförallt Sushi för nybörjare.
Helen Walsh är privatdetektiv och deprimerad. Irland är i ekonomisk kris och hon har svårt att hitta jobb och depressionen underlättar inte. Så kommer hennes expojkvän med ett jobberbjudande: hitta den försvunne medlemmen i pojkbandet Laddz innan deras återföreningskonsert om en vecka.
Saker jag verkligen gillar med boken, och med andra Keyesböcker: att vi får träffa samma karaktärer i flera böcker, från olika perspektiv. Att de behandlar svåra frågor som depression, missbruk och sorg utan att bli tråkiga. Att de ändå alltid slutar bra. Tyvärr är denna som sagt inte lika bra som de tidigare. Den känns deppigare, istället för att utspela sig under den ekonomiska boomen är det kris och folk har svårt att klara sig. Boken känns färglös och griper inte riktigt tag.
I alla tidigare böcker om familjen Walsh har den som det för tillfället handlat om framstått som den vettigaste och övriga systrar har framställts i mindre smickrande dager. Gemensamt för dem alla har varit att Helen är den konstigaste, den mest själviska och den som är minst omtyckt. Tyvärr verkar en del av detta leva kvar i hennes egen bok, hon känns helt enkelt inte jättesympatisk. Men trots detta kan jag verkligen rekommendera den för alla som har läst de andra. Man vill ju verkligen veta hur det går för familjen Walsh.
