Extremt högt och otroligt nära

Oskar är nio år och hans pappa dog i elfte september-attacken. När Oskar hittar en nyckel i pappans kvarlämnade saker bestämmer han sig för att hitta låset den passar till, genom att besöka alla 472 personer som heter Black i New York.

I början hade jag svårt att bestämma mig för om jag tyckte om Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Oskar är så lillgammal och tycker att han är så smart att jag bara blir irriterad. Jag tyckte bättre om historien om hans farmor och farfar, som berättas parallellt. Men efter ett tag drogs jag in i det hela och de två berättelserna fördjupar varandra och gör båda bättre. För att vara historier om sorg känns boken dessutom väldigt hoppfull. Det är en fin historia som vävs ihop bra på slutet och jag förstår varför den blivit så hyllad.

Something wicked this way comes

Klockan tre på natten rullar tivolit in i den lilla staden. Will och Jim blir genast nyfikna på den, men anar snart att allt inte är vad det verkar. Snart börjar folk i staden försvinna och pojkarna inser att de är i fara.

Something wicked this way comes av Ray Bradbury är en halloweenklassiker med precis lagom mycket spänning (för mig som inte gillar skräck). Den har en härligt mörk höstig stämning och kontrasten mellan den trygga staden och det spännande, övernaturliga tivolit är bra utförd. Jag är inte helt förtjust i huvudpersonerna, men alla karaktärer skildras väldigt bra.

Språket är väldigt avancerat och intrikat. Det var länge sedan jag kände mig så dålig på engelska. Jag gillar sättet att skriva med massor av synonymer och ord som slingrar sig hit och dit, men det gjorde också att det tog lång tid att läsa. Efter ett tag kom jag dock in i det och det gick lite lättare. Det är väldigt tydligt att Neil Gaiman blivit inspirerad av Bradbury och det är ju en av mina favoritförfattare. Nu gillar jag Bradbury också.

Ska nog sluta läsa Laruen Oliver

Jag tror att jag kanske har ledsnat på Lauren Oliver. Jag tyckte så mycket om de första böckerna av henne som jag läste, men de sista har bara gjort mig besviken.
Vanishing girls handlar om systrarna Nick och Dara. En gång i tiden var de bästa vänner, oskiljaktiga, även om de var väldigt olika som personer. Nu, efter olyckan pratar de inte med varandra. De har undvikit att ens träffas hela sommaren. Dara vill inte träffa sina vänner som förut, hon skäms över sitt ärrade ansikte och har svårt att gå. Nick har skuldkänslor över att hon körde bilen den där kvällen, och samtidigt är hon arg på sin syster. Det är en enda soppa av misär.
Boken har en twist. (Har inte alla det nuförtiden?). Tyvärr är den extremt uppenbar och jag såg den komma långt, långt innan det chockerande avslöjandet. Det är nog det som gjorde mig så irriterad på hela läsupplevelsen, för resten av boken är egentligen inte särskilt dålig. Men den är inte heller särskilt bra, så spara lite tid och läs något annat.

Det här är VÄRLDENS BÄSTA SERIE #tbt

Det är torsdag i två timmar till, och vad passar bättre då en en titt på något från förr? Nej exakt, inget. Så därför: throw back Thursday!

Nu tänker jag tjata igen.

Jag har nämligen skrivit det här förut.

Men det tål verkligen att upprepas.

Elfquest. Är. Världens. Bästa. Serie.

Skapad av Wendy och Richard Pini på sjuttiotalet, utgiven i många olika format, både i svartvitt och färg, stora album och mangapocket - till och med i form av vanlig roman. Fortfarande lysande.

 

Jag ska ju erkänna att min åsikt förmodligen är väldigt färgad av att jag läste mina första album som åttaåring, och det var en helt magisk upplevelse. Min bästis hade en hel kasse med den svenska översättningen, och jag fick låna hem allihop. Det blev många timmar försjunken i världen som har två månar. En värld som består av djupaste skog, vindlande grottor, dödens öken, alver, vargar, troll och en och annan människa. Det är otroligt vackert tecknat, och jag älskar berättelsen och alla -verkligen alla- karaktärer. En del av mig är fortfarande åtta år när jag läser detta, samma känsla av spänning och fascination som då kommer liksom tillbaka och jag kan känna i hela kroppen hur det var att sitta i soffan på fritids med en hel konsumkasse full av mer alver.

Andra gången jag läste var jag sexton år, och lånade en ännu mer välfylld kasse från samma kompis. Jag har läst Elfquest fler gånger efter det, men det är dessa två första läsningar som fortfarande sitter hårt i minnet. Åttaåringen och sextonåringen såg olika saker i berättelsen, vissa saker förstod jag inte första gången, vissa saker var roligt på ett helt annat sätt när man var barn.
Numera äger jag själv en del av serierna, men alla har jag inte fått tag i ännu.

Handlingen då? I korthet går det ut på det här: en grupp alver lever i frid och fröjd i en underbar skog. Deras förfäder har levt på samma sätt i generationer, som jägare och vargryttare, nära naturen och varandra. När människorna börjar bli ett allt för stort hot tvingas gruppen, ledda av sin unga hetleverade hövding Cutter, på flykt. Ingen av dem har någonsin sett andra alver, men vissa av dem tror att det kan finnas andra där ute. Andra, som kanske vet varifrån alvsläktet härstammar från början. Det är det sökandet som är själva questen, och det hinner hända enormt mycket på vägen.

Vill man läsa kan man antingen leta efter de skitsnygga samlingsutgåvorna Elfquest archives som kom för några år sen på Amazon eller Ebay (utgivna av DC comics). Då får man hela originalstoryn med en uppfräschad färgläggning i fyra inbundna böcker. Vill man inte leta så finns nästan alla serier gratis på Elfquest.com.

Nu publiceras en avslutande serie, The final quest. Den kommer ut som serietidning i USA, men finns även i samlingsvolym (del ett finns att köpa från svenska nätbokhandlar och på English bookshop). Jag har köpt den, men inte läst den än. Den förtjänar liksom ett helt perfekt lästillfälle!

Död i tio år

Ethan kidnappades som sexåring. Nu är han sexton och har, som genom ett mirakel, hittat sin familj igen och får komma hem. Familjen har såklart levt i ett helvete av ovisshet, mamman, pappan, en arg lillebror och en helt ny lillasyster. Ethan har inga minnen från sin tidiga barndom. Han minns kvinnan han växt upp hos, men han kan inte komma ihåg något från livet innan kidnappningen.
Det blir inte helt lätt att anpassa sig till livet i en familj som han inte minns, särskilt inte som hans lillebror ställer till bråk hela tiden. När brorsan dessutom börjar ifrågasätta om Ethan verkligen är hans riktiga bror blir det ännu värre.  En ganska intressant bok om identitet och familj, om än med ett lite väl väntat slut.

Vi kom över havet

På tjugotalet åker en grupp japanskor över till USA och sina väntande makar. De är sin tids postorderfruar och känner bara männen via brev och foton. Kvinnorna hoppas få bättre liv än i Japan, men de flesta blir lantbruksarbetare eller hembiträden. Deras liv flyter på, de får barn, lämnar sina män och försöker göra det bästa av tillvaron, tills andra världskriget börjar och Japan anfaller Pearl Harbor.

Vi kom över havet av Julie Otsuka är en fantastisk bok om en grupp vars öde det sällan talas om. Den är berättad ur ett ovanligt perspektiv, där de olika kvinnornas berättelser vävs samman och berättas som ett vi. Det ger en känsla av överblick och gör att det ryms enormt många öden i den korta boken, men det ger också ett visst avstånd till kvinnorna. Man läser om dem, men lär inte känna dem närmare. Samtidigt ger mångfalden ett djup i historien.

Boken är både lättläst och gripande. Jag läste ut den på en kväll för att jag verkligen ville veta vad som skulle hända. Den är inte särskilt lycklig och full med hårt slit och rasism, men den är väldigt, väldigt bra.

Ibland blir man överraskad

   

Nykomlingar i avdelningen: böcker som jag absolut inte trodde att jag skulle gilla, men som det visade sig att jag tyckte om är the Selection, the Elite och the One av Kiera Cass. Förlåt, men det lät som en så otroligt dum intrig. (Dystopisk framtid, befolkning indelad i strikta kaster, en prins som ska välja fru genom en avancerad dokusåpa). Ja, ok, det är en ganska dum intrig. Men de var så himla kul att läsa! Kaxiga karaktärer, snärtiga dialoger, en väldigt gullig prins och en del action. (Som vanligt i YA-genren får jag sätta minustecken för den himla obligatoriska kärlekstriangeln som jag tycker är så tråkig).

Mardrömmen

 

1994 fick Kenzaburo Oe nobelpriset i litteratur. Sedan dess har jag tänkt minst en gång om året att "jag borde läsa den där Mardrömmen snart". Det är ju ett par år av uppskjuten läsning... Men nu, nu har jag gjort det! Skönt att kunna fullfölja ett projekt...

Fågels fru ligger på sjukhus. Hon har precis fött barn, men det är något fel på barnet. Han har hjärnbråck, och läkarnas dom är hård: antingen dör han nu, eller så blir han -i bästa fall- någon slags grönsak. Fågel kan inte berätta för sin fru, hon får höra att barnet har hjärtfel, och han försvinner bort från sjukhuset. Förvirrad och ensam virrar han runt i staden - besöker en gammal älskarinna, hamnar i slagsmål, super sig redlöst berusad. Han väntar på, och hoppas att barnet ska dö så att allt kan återgå till det normala. Det är en mardrömsliknande stämning hela boken igenom, ibland är det nästan lite surrealistiskt.

Enligt baksidestexten är det "en oerhört gripande och storslagen roman om en man och hans samvete". Jag skulle nog mer säga "en bok som känns oerhört lång för att vara bara 200 sidor om en man som beter sig som ett själviskt svin och har en älskarinna som beter sig som en ovanligt asjobbig Murakamikaraktär", men det hade förstås varit mindre säljande.

Jag tyckte inte illa om boken, men den bjöd på en oväntat seg läsning. Jag retade mig ganska mycket på huvudpersonen, och jag hade svårt att fångas av själva handlingen. Ingen jättehöjdare för att vara nobelpristagare alltså.

Not that kind of girl

 

Jag hade tur i somras och hittade Lena Dunhams Not that kind of girl på loppis för en tia. Man har ju hört både den som älskat boken och de som tyckt att den var helt menlös, så jag var ganska nyfiken på vad jag själv skulle tycka. Jag gillar ju Lena och Girls, så jag hoppades på att jag skulle tycka om boken.

Det gjorde jag också! Jag gillade upplägget med en massa korta texter om barndom och ungdom. Det är kul, det känns ärligt och det är ofta väldigt obekvämt. Lena Dunham väjer inte för att berätta om jobbiga känslor, pinsamma situationer och konstiga saker hon gjort. Väldigt underhållande och läsvärt!

 

Nytt i brevlådan!

Den senaste veckan har varit guld på nya-böcker-fronten. Tre intressanta recensionsex damp ner i brevlådan!

 

Tid, av  Alex Schulman och Sigge Eklund, Bookmark förlag

 

Ett vet jag säkert, av Oprah Winfrey. Bookmark förlag.

 

Vinterfolket, av Jennifer McMahon. Bazar.

 

 

Nya snygga böcker!

Har fått de tre sista böckerna i Bookmark förlags nyutgivning av Agatha Christie-deckare. Så himla snygga! En eloge till Sara R. Acedo som formgett omslagen. Och jag är så pepp på att läsa dem! 4.50 från Paddington har jag läst tidigare och gillar den mycket. Fem små grisar har jag inte läst och Par i brott ges ut för första gången i svensk översättning.

Lagom gullig ungdomsbok. Ibland räcker det.

Jag har lyssnat en del på ljudböcker den senaste tiden, och en av av dem var Since you've been gone av Morgan Matson. En ganska, vad ska man säga, vanlig ungdomsbok. Inte dålig, men den stack helt enkelt inte ut så mycket.
   Emily har varit nöjd med att gå två steg bakom sin bästis Sloan och har inget emot att ses som hennes sidekick. Ingen minns Emilys namn, men vad gör det när hon har världens coolaste kompis. En dag försvinner Sloan spårlöst, och Emilys hela värld vänds upp och ner. När det dyker upp en lista med utmaningar från Sloan bestämmer hon sig för att utföra de till synes omöjliga uppdragen - för kanske får hon träffa sin vän igen om hon klarar alla punkterna. Det leder till en ovanlig sommar med oväntade bekantskaper, och det hela är en ganska gullig berättelse om vänskap och om att våga förändras.

Top ten tuesday - Anna

Veckans top ten tuesdaytema "ten bookish things I want to quit or have quit. Specifically books we had to dnf". Jag är inte helt hundra på engelska förkortningar, men jag tror att dnf betyder "did not finish". Det är väldigt få böcker jag inte läst ut, så det blir nog en väldigt kort lista.

1. Den första bok jag inte läste ut var Gösta Berlings saga. Jag var typ tio-elva och tyckte den var såå tråkig. Kommer fortfarande ihåg den segrande känslan när jag insåg att man inte MÅSTE läsa ut alla böcker man påbörjar. Sedan läste jag den när jag var i 20-årsåldern, tyckte den var okej men inte fantastisk. Föredrar Jerusalem och Nils Holgersson.

2. Sedan tog det typ tjugo år innan jag inte läste ut en bok igen. Herregud, jag är så plikttrogen så det är fånigt. Den här gången var det Nattvakt av Kit Whitfield. Började på den förra året men tyckte inte att den hängde ihop och jag var helt ointresserad av karaktärerna. Läste inte ens 70 sidor. Har en tanke om att läsa ut den nån gång, vi får väl se.

3. Har en del facklitteratur jag inte har läst igenom, men det räknas kanske inte? De är ju inte direkt menade att läsa från pärm till pärm.

4. Jag har planer på att sluta ha högar med olästa böcker hemma. Har dock ingen aning om hur jag ska få ihop det med min samtidiga önskan att köpa nya fina böcker. Sluta jobba och bara läsa hela dagarna?

5. Jag vill sluta vara så seg med bloggandet. Detta är ett sätt att komma igång igen.

Så, vi kan konstatera att jag läser ut nästan alla böcker jag påbörjar och inte gör alltför många saker jag vill sluta med. Det känns ju bra.

Läsrapport September

Oj. Det var ganska länge sen jag fick så mycket läst på en månad som i September. Tretton böcker, inte illa!


#69 The outside - Laura Bickle

#70 Alltings början - Karolina Ramqvist

#71 To all the boys I've loved before - Jenny Han

#72 Princess in waiting - Meg Cabot

#73 Since you've been gone - Morgan Matson

#74 Not that kind of girl - Lena Dunham

#75 Mardrömmen - Kenzaburo Oe

#76 The selection - Kieara Cass

#77 The elite - Kiera Cass

#78 The one - Kiera Cass

#79 Dead to you - Lisa McMann

#80  Vanishing girls - Lauren Oliver

#81 Saint anything - Sarah Dessen

Det borde finnas regler blir film!

För ett par år sen recenserade jag Det borde finnas regler, av Lina Arvidsson här på bloggen. En riktigt träffsäker tonårsskildring som jag verkligen gillade. Nu har den blivit film! Den 23:e oktober är det biopremiär i hela landet. I trailern ser det ut som att filmen fångar känslan jag gillade från boken, så jag har ganska höga förhoppningar på den här filmen.

 

Här finns en annan trailer. Kolla även in instagramkontot @detbordefinnasregler.