En dåres försvarstal

En dåres försvarstal är August Strindbergs uppgörelse med sin första fru, Siri von Essen, efter deras skilsmässa. Skildringen av ett äktenskap från första mötet till det bittra slutet är en berg-och dalbaneresa tillsammans med två riktigt jobbiga människor. Det är otroligt roligt, romantiskt, irriterande, hemskt och sorgligt. I romanens början skrattar jag flera gånger högt, även om jag inte vet om Strindberg avsåg att vara rolig är han det verkligen - jag uppfattar det som att han har en viss självironi i t ex avsnittet där han blir arg på sin hustru för att hon inte tar hans förkylning på allvar eftersom han tycker att han faktiskt nästan dog under natten.
Jag tänkte mycket på hur det var att leva på Strindbergs tid medan jag läste, hur små ramar alla (särskilt kvinnorna) hade att röra sig inom. Det är ju egentligen konstigt att inte alla blev knäppa.
Jag rekommenderar En dåres försvarstal varmt, den var verkligen läsvärd.

Ordbrodösen

Anna Arvidsson har med Ordbrodösen lyckats skapa en riktigt originell YA-fantasy som jag mer eller mindre sträckläste. Alba har växt upp med sina morföräldrar i en liten bruksort i Värmland. Hennes släkt har i flera generationer haft en lukrativ hemlighet: kvinnorna bär på en förmåga att genom det skrivna ordet styra andra människor. På sin artonde födelsedag ska Albas kraft aktiveras, och som alla före henne ska hon genomgå ett inträdesprov. Till allas bestörtning misslyckas hon, och Alba får inte veta vad som kan vara fel. Alla kvinnor i släkten ska ju ha förmågan. Istället för att resa på ett utbildningsår med sin utvalda mentor skickas Alba till en avlägsen släkting i Stockholm, en kvinna som också saknar ordbrodösmagin. Där börjar hon nysta i mysteriet med den utblivna magin - det är något som blockerar den, men vad? 

Ordbrodösen är väldigt välskriven, och det är väl kanske en förutsättning när man skriver en roman om ordets makt. Jag gillar idén om ordbrodösmagin, både det att det som magityp i en fantasybok känns nytt och att det är en komplicerad typ av kraft. Även om man föds till ordbrodös är det inte alls lätt att vara det, minsta lillas språkliga fel kan ge enorma konsekvenser. 

Boken är spännande i stort sett rakt igenom, men tempot känns lugnt och berättelsen målas upp metodiskt bit för bit utan stress. 

Jag tror att boken är en fristående roman, men jag hoppas på en fortsättning för jag gillade den verkligen.

Gudarna

Gudarna - Elin Cullhed

Janne, Bita och Lilly är sexton år, och de är inte tjejer de är Gudar. De bor i Tierp, världens ände, som ibland är så kvävande att man måste sätta sig på en buss och bara åka vartsomhelst så länge man orkar. När Janne och Bita får veta att Lillys pojkvän misshandlar henne bestämmer de sig genast för att utkräva hämnd. När man inte kan lita på att någon annan ska ordna upp saker måste man göra det själv, och det ska göras hårt och obevekligt.
Hela boken är otroligt genomsyrad av tonårsfrustration, och det är det som är själva styrkan i den. Handlingen är kanske inte så viktig och karaktärerna är svåra att tycka om, men känslorna är levande och äkta och rasande och det räcker ganska långt. 

Tripprapporter

Tone Schunnessons hyllade roman Tripprapporter läste jag bara för att den blev vald till månadens bok i min feministiska bokcirkel. Det är faktiskt väldigt rolig att bli utmanad på det sättet, jag är så van att läsa precis vad jag själv vill - man får ju inte böcker tilldelade sig på det sättet längre efter att ha slutat skolan.
Tripprapporter handlar om en ung kvinna som reser till Barcelona, Berlin, Thailand. Hon reser, lånar pengar, knarkar och kräks. Det händer inte mycket utanför henne själv och inuti är det kaos.
Jag tyckte inte om boken.
Faktiskt inte alls. Jag gillade inte språket och tyckte inte att det var unikt utan snarare pretentiöst. Jag blir frustrerad över bristen på story. Jag tycker att det är lite kul med en osympatisk kvinnlig huvudperson som sätter sig själv i centrum absolut hela tiden och beter sig allmänt oempatiskt och konstigt - men jag har läst det förr och bättre i andra böcker.
Jag gillade inte boken, men jag uppskattad verkligen att läsa den, för det blev en lång och intressant diskussion om den i bokcirkeln och efteråt kunde jag se vissa positiva aspekter med den som jag inte inte hade funderat så mycket på medan jag läste. (Hurra för bokcirklar, det är så himla kul!)

Fjärde riket

Fjärde riket har en ganska konstig storyline enligt mig. Blenda, Penny och LSD (ja, irriterande nog finns det en karaktär som kallas LSD) bestämmer sig för att störta skolans härskarinna Hedvig från hennes tron genom att använda tekniker hämtade från Hitlers övertagande av Tyskland. Ja, ni ser. Konstigt. Faktiskt rent osmakligt, även om tjejerna själva envist hävdar att de tycker att Hitler var hemsk men att han hade himla smart marknadsföring. 
Bortsett från att jag inte köper rimligheten i detta med nazi-taktiken känns boken allmänt ganska overklig, både med avseende på hur ungdomarna beter sig och pratar och på hur skolan fungerar. Rekommenderas alltså inte.

Katter och annat

Det har blivit lite av ett tema för mig under vintern att läsa böcker baserade på bloggar. Tidigare Hyperbole and a half, nu How to tell if your cat is plotting to kill you. En sammanställning i bokform av The Oatmeals serier, som nog de flesta som befunnit sig på internet har sett. De är lite lagom roliga och det kan vara kul att bläddra i boken ibland, men man skulle lika gärna kunna googla. Och hur vet man om ens katt är ute efter ens liv? Tja, genom att den uppför sig som en katt...

Rakt ner i sjuttiotalet

Hemma hos Bettan - Eli Åhman Owetz

Barndomsvännerna Matte, Bettan och Carina har alla fastnat i gamla hjulspår. Matte är en halvkänd författare, skriver feelgood-romaner och föreläser för medelålders kvinnor på bibliotek runt om i landet. Någon gång ska han skriva nåt riktigt, riktigt bra. Bettan drömmer om att öppna en inredningsbutik, men den perfekta lokalen verkar aldrig dyka upp. Carinas framgångsrika karriär tar en dag tvärstopp när hon blir uppsagd och inte kan hitta ett nytt jobb. 
De bestämmer sig för att de borde samlas ute hos Bettan på landet och samla sig, och därifrån leder allt bara rakt ner i sjuttiotalet. Plötsligt har de råkat öppnat ett retro-retreat där vilsna människor i medelåldern får resa tillbaka till sina tonår och samla kraft. 
Jag trodde inte att jag skulle gilla Hemma hos Bettan, men gav den ändå en chans. Vilken tur att jag gjorde det! Det är nämligen en jättemysig bok och jag ville inte riktigt att den skulle ta slut. 

Hallahem

 

Det är alltid kul med fantasy som innehåller gammal nordisk folktro och svenska miljöer. Den här gången har jag läst de första två (av tre) delarna i Hallahem-serien, skriven av Susanne Trydal. 

Torun har växt upp i Hallahem, staden under berget, där vitterfolket bor. Tilda har levt hela sitt liv i staden, i en vanlig villa bland människorna. En dag får de veta att de är bortbytingar och har levt på varandras plats. När Hallahem hotas blir Tilda en viktig del i kampen för att rädda staden. 

Böckerna var helt ok, men det känns att de är skrivna för en lite yngre publik. Jag tycker att vissa partier hastas förbi (t ex när Tilda, en vanlig trettonåring i en småstad får veta att hon tillhör ett mystiskt vitterfolk med särskilda krafter är det rent märklig hur svag hennes reaktion är. Det borde vara... en chock?) Språkligt haltar det lite, jag tycker att dialogen inte flyter så väl alla gånger - men på det stora hela så gillar jag ändå böckerna. Man kommer snabbt in i historian, det är ganska spännande och, som sagt: kul med svensk fantasy!

Spelreglerna

Jag har börjat uppskatta noveller alltmer, men det krävs en skicklig författare för att skriva riktigt bra på så lite utrymme. Jonas Karlsson är okej, men når inte de högsta höjderna. Jag gillar att flera av novellerna innehåller små blinkningar till varandra, men på det stora hela lämnar de inga intyck på mig. Så här några veckor efter att jag läst dem måste jag anstränga mig för att komma ihåg dem.

Flickorna i parken

Efter en tragedi blir Clare och hennes två döttrar tvungna att flytta, och hamnar i ett kvarter intill en park som används flitigt av intillboende familjer. Något hemskt händer den äldsta dottern i parken - någon skadar henne och frågan om vem och varför blir bokens mysterium. 
Boken passade inte mig så bra, jag tyckte att den liksom aldrig kom igång. Jag fick för lite information om de många inblandade personerna för att lära känna någon av dem och jag var inte särskilt engagerad i själva gåtan. 

Alex & me

Alex & Me är Irene M Pepperbergs berättelse om papegojan Alex som var en del av hennes forskningsprojekt om fåglar och språkinlärning. Alex otroliga förmåga att lära sig ord och att kommunicera med människorna i sin omgivning är såklart fascinerande och tankeväckande att läsa om, och läsningen var till största delen en väldigt positiv upplevelse. Dock tycker jag att författaren fokuserar lite för mycket på sig själv, sin barndom osv och för lite på sin relation med Alex och de andra fåglarna. Jag vill veta mer om Alex och följa hans framsteg mer detaljerat, steg för steg!

Läsrapport April

April 2017 blev en bra läsmånad, hela femton böcker blev lästa!

34  Hallahem, sveket vid sjön - Susanne Trydal
35  Monstret och människorna - Mats Strandberg
36  Ordbrodösen  Anna Arvidsson
37  En dåres försvarstal - August Strindberg
38  Alena - Kim W Andersson
39  Harry Potter and the cursed child - J.K Rowling
40  Ett transfeministiskt manifest - Maria Ramnehill
41  Fara på taket, Lotta - Merri Vik
42  En väktares bekännelser - Elin Säfström
43  Vilken skiva, Lotta - Merri Vik
44  Allt jag inte minns Jonas Hassen Khemiri
45  Skriv upp det, Lotta - Merri Vik
46 The geek girl's guide to cheerleading - Charity Tahmaseb
47  Rena snurren, Lotta - Merri Vik
48  Lily and the octopus -  Stephen Rowley
49  Våra kemiska hjärtan - Krystal Sutherland

Jag utser Lily and the octopus och En dåres försvarstal till månadens bästa, Harry Potter and the cursed child till mest meningslös och Allt jag inte mins till den bok jag helst hade låtit bli att läsa.

Det kommer alltid en ny himmel

När jag såg Det kommer alltid en ny himmel av Lori Nelson Spielman på ljudboksappen tänkte jag att det vore trevligt med lite chic-lit/feelgood. Det var väl ungefär vad boken var tänkt att erbjuda också, men jag blev inte helt nöjd.

När Bretts mamma går bort efter en tids sjukdom blir hennes testamente en chock för familjen. Sönerna får sin beskärda del av pengar, svärdottern får hela firman, Brett får... ingenting. Ingenting annat än ett löfte om att hon ska få inkassera sitt arv om ett år, förutsatt att hon har prickat av ett antal livsmål hon satte upp för sig själv när hon var fjorton år gammal. Mamman var nämligen övertygad om att Brett inte levde till sin fulla potential och att hon skulle kunna vara betydligt lyckligare än hon är. Brett själv tycker att hon har ett bra liv med en perfekt pojkvän, bra jobb och fint boende. Visst är det tråkigt att hennes pojkvän är så fokuserad på prestation och status och absolut inte vill ha barn, och visst känner hon sig otillräcklig på jobbet, men det är ju bara att bita ihop och fortsätta, hon har ju det alla vill ha?
Listan hon får i sin hand är inte lätt att checka av. Hon måste köpa en hund. Hon måste köpa en häst (Hon bor mitt i stan). Hon måste bli förälskad (Hon har redan en kille). Hon måste arbeta som lärare (Hon har utbildning för det men har bara gjort det en väldigt kort tid för länge sedan) och hon måste skaffa barn. OBS hon har alltså ETT ÅR på sig att göra detta. Från och med nu. Om ETT ÅR ska hon ha en färdig bebis. Och en hund. Och en häst. Ok.
Sen börjar, inte oväntat, en klassisk feelgoodroman-quest efter lyckan, där Brett steg för steg upptäcker att hennes gamla drömmar kanske fortfarande kan vara något att ha. Det är underhållande, det får man ge boken, men det är också otroligt irriterande att det ställs sådana orimliga krav på Brett när hennes syskon inte behöver åstadkomma något för att få sitt arv. Vem kräver att en annan människa skaffar ett barn "för jag vet att det är bäst för dig, du kommer bli lycklig"? Det är ju sjukt att lägga sig i sina barns liv på den nivån. Jo, hon hade ju kunnat strunta i listan och skippa arvet, men det är fortfarande sjukt att mamman tycker sig ha rätt att manipulera sitt barn på det sättet.
Spoiler: det slutar lyckligt. Surprise.

Iggy 4-ever

Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson är uppföljaren till Nattbarn - som jag tyckte var riktigt bra. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag gillar inte Iggy 4-ever så mycket. Det finns många element jag tycker om: den väldigt autentiska skildringen av fjortonåringar, att flera av karaktärerna tecknats väldigt androgyna och att det finns ett klassperspektiv med Iggys ensamstående, kämpande mamma. Kanske är det att jag inte riktigt förstår vad tonåringarna i serien håller på med, vad de tänker, känner och deras bristande konsekvenstänk som gör att jag blir lite irriterad. Samtidigt är det ju det som gör det verkligt, att de beter sig som riktiga tonåringar. Jag skulle sätta betyg 3/5, helt ok men inget som berör mig särskilt djupt eller som jag kommer minnas om några månader.

Hungerhuset

Jag har velat läsa Hungerhuset av Loka Kanarp och C M Edenborg jättelänge och blev därför glad när jag hittade den i bibliotekets seriehylla. Men, för mig blev det en liten besvikelse. Väldigt snyggt tecknat, och en ganska stämningsfull och småläskig historia - men det är så kort! Jag hade önskat ett dubbelt så långt album så att berättelsen om två systrar som hittar ett hemsökt hus i skogen hade hunnit få lite mer djup.