Kära Liv och Caroline

Som ett gammalt fan av Liv Strömquists serier och podcasten En varg söker sin pod Med Liv och Caroline Ringskog Ferrada-Noli var det en riktig fest att läsa Kära Liv och Caroline,

Boken är en sammanställning av inskickade frågor som besvaras av Liv och Caroline, och jag tycker att blandningen av långa och korta frågor och svar och variationen i ambitionsnivå i svaren gör att man håller intresset uppe hela vägen. Kul för den som redan känner till författarna, förmodligen helt meningslöst för den som inte redan är frälst.

Men blä!

Om böcker skulle ha triggervarningar tryckta på omslaget skulle The end of Alice (av A.M Homes) vara helt fullklottrad av varningar. I en kort roman har författaren klämt in så många obehagliga inslag att jag blir rent överraskad. Alltså, även med tanke på vad boken handlar om blir jag överraskad - och då handlar boken om en pedofil i fängelse som brevväxlar med en ung, kvinnlig student som berättar om sin besatthet om en alldeles för ung pojke. Man väntar sig ju en del obehag när man hört det menar jag... Men ja, överraskad är ordet. Det är inte bara riktigt äckliga sexscener, våldtäkter, förtryck och misshandel - addera ett barn som samlar sårskorpor i en ask för att äta senare och det vänder sig i magen på mig. (Och jag är ändå den personen som läste Gabrielle Wittkopps Nekrofilen och var fascinerad av hur bra och snygg den var trots äckligt ämne). Det här var bara äckligt och jag kan inte förstå hur boken har kunnat få så många femmor på Goodreads.com. Blä.

Det handlar om dig

Det handlar om dig är Sandra Beijers debutroman om förälskelse, förvirring och folköl. Läsaren kastas huvudstupa in i ett tonårsStockholm där känslorna ligger utanpå kroppen och minsta detalj kan bli det viktigaste i hela världen. Boken känns kanske lite korthuggen, och intrigen är inte jätteengagerande - men det är nog inte meningen att det ska vara den typen av historia där man undrar hur det ska gå utan snarare en bok som väcker känslor och minnen och skapar stämningar. Jag tycker att det var en fin bok, och om jag hade varit tonåring idag hade jag älskat den och läst om flera gånger.

Popularitetsguide

Efter en rekommendation på Goodreads nån gång förra året har jag varit lite sugen på att läsa Popular, vitage wisdom for a modern geek av Maya van Wagenen. Nu hittade jag den som ljudbok på Storytel och det blev äntligen av!

Maya skriver om ett experiment hon själv utförde i junior high och hur det påverkade både henne själv och människor i hennes omgivning. Det hela gick ut på att hon bestämde sig för att under ett års tid följa samtliga råd i en bok från 50-talet som gav unga flickor råd om hur man gör för att bli populär och dokumentera allt som hände på vägen.
   När experimentet inleddes var Maya en ganska okänd figur i skolan, hon hade sin bästa vän men inget större gäng att umgås med. Hon var osäker och blyg, men sugen på att vidga sina vyer och uppnå den där gåtfulla populariteten.
   Vissa av bokens råd känns aktuella även idag: saker som att prata med folk från andra sociala cirklar, ordna en fest, utstråla självförtroende. Vissa andra blir märkliga i nutid. På 50-talet hade det förmodligen setts som normalt att använda gördel - i nutid är det kanske inte det vanligaste sättet att skaffa sig en prydlig och intressant framtoning. Bokens klädråd är över huvud taget extremt tidsanpassade: det förespråkas pärlhalsband, jumperset, läderskor... saker som när den kom ut ansågs som helt normala kläder för en välartad tonårsflicka. När Maya klär sig exakt enligt instruktionerna blir hennes look en excentrisk alternativstil som förvirrar skolkamraterna, men även om det inte fungerar på samma sätt som det var tänkt så väcker det såklart uppmärksamhet (inte bara negativ).

Författaren skrev boken som tonåring, och med tanke på det är språket oerhört imponerande. Hon har redan en personlig stil med en skönt humoristisk ton (om än något lillgammal). Jag gillar mest hur hon hela tiden analyserar sig själv och andras reaktioner och långsamt kommer fram till insikter om vem hon är och vem hon vill vara, och faktiskt lär sig en hel del om vad det innebär att vara populär.

Pax 5, 6, 7

Man kan inte direkt anklaga Pax-serien för att sakna tempo. Jag brände igenom tre volymer i rasande fart (de är inte särskilt tjocka) och huvudpersonerna får inte heller de så mycket pauser. Det händer något HELA TIDEN. Det är lite stressande tycker jag, att berättelsen helt saknar andhämtning, men å andra sidan har det ju fördelar också. Det blir till exempel väldigt svårt att lägga ner boken eftersom det är spännande rakt igenom. Det är säkert också väldigt bra för läsovana yngre läsare som tror att böcker är tråkigt - här får de all action man kan önska sig.
Jag har ju alltid varit väldigt svag för böcker med övernaturliga inslag, och myser verkligen åt bröderna Alrik och Viggos kamp mot gastar, mystiska sjukdomar och ondskefulla sjöväsen som härjar i idyllen Mariefred. Samtidigt grundas berättelsen i brödernas mer världsliga problem - mobbare i skolan, en alkoholiserad mamma, lärare som minst sagt har favoriter och syndabockar. Jag önskar att Pax hade funnits när jag var elva år, men de är nog så roliga att läsa som vuxen.

Vattnet drar

En ung kvinna försvinner, och en ung man hittar en sten som ger honom en mystiskt kraft. Det bor en häxa i skogen, det finns en man som kan bota sjuka djur, byn har en gangsterkung som lever på att langa sprit till traktens ungdomar. Det är helt enkelt mycket på gång i Madeleine Bäcks Vattnet drar.
Lite för mycket, med tanke på att ingenting riktigt händer ändå. Tyvärr är det nog så att man måste läsa uppföljaren för att få veta vad intrigen egentligen är.
Stämningen i boken är någon slags kombination av Den enögda kaninen (småstadsnoir) och den där tv-serien Jordskott (trollfantasy). Det gillar jag. Mytologiska skogsväsen känns fortfarande som ett ganska fräscht grepp - lite knäppt men kul. I Vattnet drar är det oklart vad det är för väsen som härjar i skogen, det har nåt med vatten att göra och det gillar inte katter. Jag hade velat veta lite mer faktiskt, för det blir lite tråkigt när det är så luddigt. Jag stör mig också lite på att det är så äckligt. Osmakliga sexscener, kladdande med kattblod och en massa slafs helt enkelt.
Jag är inte säker på att jag kommer att läsa nästa del när den kommer ut, men kanske blir jag tillräckligt nyfiken.

Storytel - ett nytt beroende

Min man har tipsat mig om Storytel många gånger. Alltså verkligen MÅNGA gånger. Jag har dock varit väldigt skeptisk, och sagt att "jag lyssnar helst på engelskspråkiga ljudböcker, och allra helst nya böcker, och det kommer ändå inte att finnas såna böcker där". (Varför kolla upp fakta när man kan hitta på själv liksom).

Av ett infall bestämde jag mig ändå för att testa, man får ju 30 dagars gratis provabonnemang. På 30 dagar hinner man läsa och testa ganska mycket, tänkte jag. OM man hann.

Jag har nu haft storytel i ungefär 14 dagar och har läst (i det inkluderar jag både e-böcker och ljudböcker) sexton och en halv bok. Det finns nämligen HUR MYCKET SOM HELST som jag vill läsa på Storytel. För mig funkar det jättebra att läsa e-böcker på iphoneskärmen, och det finns en jättebra funktion där man kan växla mellan ljud- och ebok på de böcker som finns i båda versionerna. (Man kan alltså sitta på tåget och läsa på skärmen, och trycka på "lyssna" när man ska gå av så att boken börjar spelas som ljudbok exakt där man slutade läsa). 

De nackdelar jag har upptäckt är att man inte kan se någon logg över vilka böcker man har läst, och att appen drar väldigt mycket batteri. Men det är inte så viktigt tycker jag, jag har nämligen appen på min jobbmobil också och kan flytta över hörlurarna om batteriet blir för dåligt i min privata telefon...

Det lutar ganska starkt mot att jag fortsätter med tjänsten när gratisperioden gått ut.

Varför fortsätter jag läsa Neil Gaiman?

Även om jag inte är något stort fan av Neil Gaiman (jag vet, alla andra är det) så ger jag mig gång på gång på hans böcker. Jag gillar liksom idén om dem mer än vad jag gillar själva böckerna.
Skam den som ger sig, jag kan liksom inte låta bli att ge Gaiman chans efter chans. Jag läste Neverwhere.
  Boken utspelar sig i London, där den väldigt vanlige och ganska tråkige Richard kämpar med att göra sin väldigt tråkiga flickvän nöjd. Av en slump vänds hans liv upp och ner: han hamnar i London Below, en parallellvärld till vår som bebos av en stor mängd mer eller mindre magiska väsen. För Richard blir det spännande och väldigt farligt, för läsaren blir det lite roligt (ja, jag gillade att tunnelbanestationernas namn var samma i båda världarna men helt bokstavligt tolkade i London Below - fånigt men kul att det bor en earl på earls court osv). Det är väl helt ok fantasy, men jag får ingen riktig känsla för karaktärerna, och det roliga är inte riktigt roligt nog. Boken är lite lik Liftarens guide till galaxen i det att hjältarna flaxar runt och upplever små äventyr här och där på ett lite putslustigt sätt där de enskilda scenerna är så mycket bättre än helheten. Den når dock inte upp till samma nivå (disclaimer: jag läste Liftaren för mer än femton år sedan, så det är möjligt att jag inte gillar den heller numera - måste testa).

Dangerous lies

 

 

Dangerous lies av Becca Fitzpatrick är en bok som jag sorterar in i kategorin "OK läsupplevelse som man genast glömmer bort när boken är slut". Det handlar om en tonåring som hamnar i ett vittnesskyddsprogram och skickas långt hemifrån till en byhåla. Hon vill verkligen inte vara där och ser ingen poäng i att lära känna några nya människor- allt är ju ändå bara tillfälligt. Det visar sig dock vara svårt att undvika att få både vänner och fiender, och saker blir inte alls som hon hade trott.



Tja, den var som sagt helt ok, men mer en medel-YA än en verkligt intressant läsupplevelse.

Stark som en björn, snabb som en örn

Såg ni tv-programmet Gympaläraren på SVT? Om inte, gör det! Så himla bra. Jag var verkligen en sån högstadie(och låg-mellan och gymnasie)elev som verkligen hatade gympa av ungefär ALLA skäl som eleverna i skolan Kalle Zackari Wahlström besökte tog upp. Så viktig (och underhållande) tv! Som positiv bieffekt gjorde den mig också helt sjukt sugen på att träna. Kan typ inte komma ihåg när det hände senast... jag gillar verkligen inte träning, mycket på grund av att jag fortfarande har den där himla skolgympan kvar i mig - känslan av att vara dålig, av att är man dålig ska man gå åt sidan och låta dem duktiga ta bollen, av att man inte är bra/stark/snabb/nog för att ens försöka sig på några nya sätt att träna. Men nu hände det faktiskt, jag blev sugen.
Efter att ha sträckkollat på alla avsnitt av Gympaläraren blev jag jätteglad när jag kom på att även om just sen serien tog slut så finns det ytterligare en träningsserie med Kalle på SVTplay: Svett och etikett. Där testar han nya träiningsformer, allt från truppgymnastik till maratonlöpning. Också väldigt inspirerande! Alltså till den grad att jag typ vill önska mig kettlebells i julklapp.
Nästa naturliga steg för mig var såklart att läsa Kalle Zackari Wahlströms träningsbok Stark som en björn, snabb som en örn. Det är ingen instruktionsbok i hur man gör när man tränar, det är mer en peppbok som uppmuntrar till att våga testa och att köra sitt eget race. Inte så mycket nytt för den som sett tv-programmen, men kul och uppmuntrande och tillåtande.

Sommarboken

Semestern är ett utmärkt tillfälle att läsa om gamla favoriter. Särskilt bra tyckte jag att Tove Janssons Sommarboken passade. Den var lika bra som jag mindes den, en sommarskildring från en kärv skärgårdsö där inget är romantiserat eller tillrättalagt.

The one and only Ivan

 

På hemresan från USA hamnade vi i en liknande situation som på ditresan: lång väntetid på flygplatsen i Düsseldorff. Denna gång plockade jag fram en av de nya böcker jag köpt i San Fransico: The one and only Ivan av Katherine Appelgate. Jag sträckläste boken (ok, det tog inte så lång tid, den är väldigt luftig) och den kanske inte var helt optimal att läsa på en flygplats för vissa kapitel är väldigt rörande.
Boken handlar om gorillan Ivan som bor i en väldigt deppig utställning i ett nedgånget köpcentrum. Ivan har det inte så bra där i köpcentret, men han tänker inte så mycket på det. Han har sin tv, han är van vid att människor stirrar på honom, han har sina kompisar elefanten Stella och hunden Bob. En dag flyttar ett nytt djur in: elefantungen Ruby och mötet med henne leder till att Ivan börjar fråga sig om det finns något sätt att hjälpa Ruby till ett bättre liv.
Står man inte ut med djur som berättarröst så är det här inte en bok man kommer gilla, men mig passade det bara fint. Ivan är en utmärkt berättare och en av mina favorithuvudpersoner i årets läsning.

Gul utanpå

När vi flög till USA i somras råkade vi ut för ett ganska rejält försenat plan (5,5 timmar...). Det var inte superkul att hänga så länge på flygplatsen i Düsseldorff, men vi hade i alla fall turen att hitta en väntzon med sängar istället för stolar! Där låg jag och läste Patrik Lundbergs Gul utanpå.

   Boken handlar om hur författaren reser till Sydkorea, landet som han adopterades från, för att studera ett år. Det är ganska intressant att läsa om hur han känner inför sin adoption, biologiska släktingar osv, men det var mest skildringarna av kulturen i landet, maten, hur utbildningssystem fungerar etc som fångade mitt intresse. Helt ok, men ingen större läsupplevelse säger jag som sammanfattning.



Ställ ut en väktare

Ställ ut en väktare är uppföljaren till Dödssynden, skriven innan men inte utgiven förrän förra året. Det är femtiotal och medborgarrättsrörelsen har kommit igång, men det är stor skillnad på New York och södern. Scout har vuxit upp och flyttat till New York, men är på besök i sin hemstad. Stämningen i staden har förändrats och hon behöver ifrågasätta flera saker hon trott på som liten.

Jag tycker att Ställ ut en väktare är bättre än Dödssynden, som visserligen är väldigt bra den med. Nu när Scout är vuxen har hon en mer komplex världssyn och det avspeglar sig i historien. Det är en hel del diskussioner om mänskliga rättigheter och liknande, men även om det är en stor del av romanen är den fortfarande en roman och inte bara diskussioner. Väl värd att läsa.

Dödssynden

Dödssynden är en klassiker som utspelar sig i en liten stad i den amerikanska södern på trettiotalet. Scout och Jem växer upp med sin far och har inga större bekymmer än en fascination för deras enstörige granne. När en svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna ändras dock stämningen i staden.

Harper Lees bok berättar om rasism utan att skriva någon på näsan. Scout är ett barn och har svårt att förstå varför de vuxna tycker som de gör. Det finns både vuxna som är rättrådiga och de som vänder kappan efter vinden. Historien är dock så mycket mer, med vänskap och hemligheter och upptäckten att alla inte alltid är vad alla andra tror.