onsdag 13 november 2013

ÄNTLIGEN! Bästa boken som tv-serie!!

 Nytt på SVT's Öppna arkiv är tv-serien Nattens barn från 1995. Serien baseras på Inger Edelfeltdts bok Juliane och jag från 1982, och det var en av mina absoluta favoriter när jag var mellan tio och femton. Jag vet inte hur många gånger jag lånade den på biblioteket, men det var många. Sammanlagt har jag läst den minst tolv gånger (senast för ett par år sen), men det skulle kunna vara betydligt fler gånger än så. Jag älskar den! (Det är kanske ganska uppenbart med tanke på det här maniska omläsandet...)

Bokens berättare är fjortonåriga Kim som inte har någon som förstår henne. Hon är intresserad av att teckna, läsa och av att drömma om vampyrer, skäck och romantik. Och om snyggingen Kuno som tyvärr är alldeles för populär för att märka att Kim finns. Hon umgås mest med sin gamla bästis Yvonne, som är hennes raka motsats. Yvonne är intresserad av att permanenta håret, läsa Starlet och samlar på kakrecept och bilder av gulliga bebisar. En dag börjar Juliane i klassen, en surmulen tjej som blänger förfärligt mycket och som snabbt blir utstött av de som befinner sig överst i hierarkin. Snart upptäcker Kim att Juliane delar hennes intressen, och hon blir nästan tvungen att trotsa skräcken för att själv bli mobbad och ta chansen att äntligen få en riktig vän. Tillsammans frossar de i skräckberättelser, startar en häxorden och planerar hämnd..

TV-serien Nattens barn har såvitt jag vet bara visats en gång, och det var arton år sen. Jag hade med andra ord bara luddiga minnen av den, och tänkte nu att den kanske inte har hållit för tidens tand osv. Till min glädje tyckte jag att den var riktigt bra. Den saknar en del av den magiska stämningen som byggs upp i boken, men den följer handlingen tillräckligt väl, och de avsteg som görs känns helt ok. Det är författaren själv som har skrivit TV-manuset, så det BÖR ju liksom bli rimligt bra. När jag läste boken första gången fattade jag inte att den utspelar sig på sjuttiotalet, den insikten kröp fram efter ett par omläsningar. (Nu är det rätt uppenbart, det är ganska fullt av tidsmarkörer som att de lyssnar på Santana, har hemstickade västar och lackstövlar). I serien är det helt uppenbart att detta är "förr i tiden", och det är snyggt gjort med både kläder och scenografi. En riktig bonusgrej är att Anastasia Ax och Dubrilla Ekerlund som spelar Kim och Juliane ser EXAKT ut som tjejerna gör på bokomslaget från 1982 som är målat av Inger Edelfeldt. Så roligt när man varit så engagerad i en bok som jag varit, det känns ju som om jag känner tjejerna och jag har alltid sett de framför mig exakt som på omslaget.

Helt klart en sevärd serie!! (Och nu blev jag sugen på att läsa om boken igen...)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar