Den femte årstiden - Mons Kallentoft

Kvinnor hittas misshandlade, våldtagna och ibland mördade. Trots avstånd i tid och rum kopplar Linköpingspolisen ihop fallen och börjar utreda. Snart visar sig spåren gå upp i samhällets toppskikt.

Kallentoft är en författare som är otroligt förtjust i sina idéer och gärna upprepar fraser i sina böcker. Han har skrivit böcker om de fyra årstiderna och ville skriva en till. För att motivera detta peppras boken med varianter av frasen "det var som om det var en femte årstid". Nej, det är inte som en femte årstid, det du är ute efter kallas "vår". Det hela känns också väldigt krystat.

En annan populär fras är "det var som om själva skogen våldfört sig på henne". Helt obegripligt varför, av de (tacksamt luddiga) beskrivningar man får av kvinnornas skador är det uppenbart att förövaren är människa. Men det som nog stör mig mest är att de så ofta pratar om att våld mot dåliga människor och våld för att förhindra ondska och brott är gott. Att man inte slutar vara en god människa för att man misshandlar misstänkta. Nej, man är inte god om man misshandlar och torterar folk, oavsett orsak.

Förutom detta är karaktärerna tråkiga, händelserna är ganska krystade och det är en allmänt dålig bok. Det finns så många bra deckarförfattare där ute, slösa inte bort tiden på de dåliga. Förutom för att det är ganska roligt att gnälla på dess uselhet.

Raising steam - Terry Pratchett

En ung ingenjör uppfinner ångloket och järnvägen kommer till Ankh-Morpork och snart vill alla ha den. Harry King, latrinkungen, finansierar det hela och Patriciern ser med någorlunda välvilliga ögon på det hela. Moist von Lipwig kallas in för att få snurr på det hela och eftersom han är uttråkad på sina jobb som postchef, bankchef och chef för myntverket slänger han sig in i det hela med liv och lust. Samtidigt i världen pågår en process att se goblins som likvärdiga varelser och dvärgarna bråkar, som vanligt.

Detta är bok tre om Moist von Lipwig och bok sjuttioelva om Ankh-Morpork och Diskvärlden. Dessvärre är den inte lika bra som de tidigare. Det stora problemet är att det inte finns någon spänning. Med Moists munväder, Kings pengar, Vimes beskydd och Vetinaris godkännande finns det inte direkt något som kan hända som stoppar planerna. Allt flyter på, alla problem blir lösta och jag har inga problem med att lägga ifrån mig boken, till skillnad från de tidigare när jag ofta önskade att jag hade längre väg till jobbet medan jag läste.

Ytterligare ett problem med boken är att den hoppar mellan väldigt många olika personer. Särskilt i början får man bara små bitar av historien från olika håll, vilket inte ledde till att jag blev mer intresserad utan bara irriterad och frustrerad av att det inte går framåt. Jag tycker också att det är tråkigt att Pratchett känner sig tvungen att alltid ha med Colon och Nobbs, för de är väldigt ointressanta karaktärer som inte tillför någonting alls till historien. De är komiska sidekicks som inte är det minsta roliga och de har sedan länge spelat ut sina roller. Jag tycker heller inte om Vetinari i den här historien. Inte brukar han väl springa runt och prata om att han är diktator hela tiden? Känner inte igen honom från de tidigare böckerna.

Inte ens språket är så roligt och fyndigt som det brukade vara. Jag antar att det är kombinationen av Pratchetts sjukdom och att han skrivit så väldigt många böcker om Diskvärlden. Bland de senare böckerna tycker jag bäst om de som startar med nya karaktärer (de två första böckerna om Moist och böckerna om Tiffany) medan det verkar som att det är svårt för honom att utveckla de äldre karaktärerna.

Trots besvikelserna från Pratchett på senare tid kommer jag fortsätta att läsa nya böcker om Diskvärlden och hoppas på att de blir många. Jag har ändå följt karaktärerna så länge och sett Ankh-Morpork utvecklas från en tjuvhåla till en ändå helt okej stad. Det gör inget att de inte gör lika spännande saker längre, jag kan inte tänka mig att släppa Diskvärlden och gå vidare.

Forgive me, Leonard peacock - Matthew Quick

Ingen kommer ihåg Leonards födelsedag, inte ens hans egen mamma. De har inte heller en aning om att det är hans allra sista dag i livet. Han ska bara överlämna ett par presenter till sina få vänner, sen ska han mörda en klasskamrat och skjuta sig själv.
   Trots många tillbakablickar och förklaringar som kommer bit för bit så kommer man inte huvudpersonen tillräckligt nära för att riktigt förstå honom. Ämnet är intressant, och boken är helt ok, men den känns lite ytlig och lite för kortfattad.   

Varför stannar inte tåget?

Andra delen i Divergent-serien och jag måste säga att jag redan några sidor in kände att jag var ganska trött på den här världen. Det är så mycket oklarheter (VARFÖR STANNAR INTE TÅGET NÅGONSTANS??) och hela statssystemet med fraktionerna är bara... dumt. Varför är alla helt och hållet ointresserade av vad som finns utanför stängslet, trots att vad-det-än-är tydligen är hela grunden till varför man lever som man gör. Dock är man ju ändå lite nyfiken på hur det ska gå, och jag kommer att läsa del tre nu när jag ändå har kommit såhär långt, och sen gissar jag att jag kommer att skriva ett tredje inlägg här som innehåller orden "varför stannar inte tååååget???".

Efter katastrofen - A matter of days

I Amber Kizers A matter och days har en ny sjukdom kallad Blue Star spridit sig över världen och dödligheten verkar vara nära hundraprocentig. Nadia och hennes lillebror Rabbit gömmer sig i familjens hus efter moderns död. De har fått veta att de måste ta sig till sin farbror, men det är lång väg från Seattle till West Virgina för två ensamma barn i en förfallen värld. Vad gör man om man blir skadad? Vilka överlevare går det att lita på? Hur hittar man mat, och hur avgör man vem man ska hjälpa?
   Skönt med en dystopi som inte innehåller en enda övernaturlighet, och även om jag nog är betydligt äldre än den tilltänkta målgruppen så tyckte jag att det var en spännande och engagerande historia som bitvis var riktigt otäck.



Oppositionspartiet - Gun-Britt Sundström

 

Det är 1960-tal i Stockholm och Saga är en av gymnasiets begåvade elever, en av dem som knappt behöver anstränga sig för att få bra betyg. Hon anstränger sig ändå, vad annat ska man göra? 

Trots det är hon inte särskilt lätt för lärarna att hantera, hon säger ifrån när hon inte håller med och hon kräver rättvisa och relevans. När hon hamnar i trubbel för sin frispråkighet upptäcker hon att det finns fler i klassen som är som hon. Tillsammans bildar de Oppositionspartiet, de som vägrar bli en del av den Grå Massan. De som ska förvalta kulturen, de som har en lysande framtid att se fram emot. De äter bakelse efter bakelse på konditoriet, och hinner samtidigt uppfinna ett eget språk, kontakta andevärlden och skaffa sig en och annan pojkvän.

   Jag älskar Saga och hennes kompisar. De är så underbart tonårspretentiösa, med en överintellektuell och ofta elitistisk humor. Deras vänskap och mod i otaliga små vardagsuppror är både roligt och lite rörande att följa. Den är kanske inte riktigt lika bra som Maken (som jag har tjatat om i massor av inlägg nu..) men jag tyckte mycket om Oppositionspartiet! Den här kommer jag garanterat att läsa fler gånger.

Eleanor & Park - Rainbow Rowell

Eleanor & Park av Rainbow Rowell är en riktig liten pärla.
Eleanor har precis fått återvända hem efter att ha bott med en annan familj en längre tid. Hemma är det trångt och fattigt. Många syskon delar ett litet rum, det finns inte pengar till kläder, shampo, eller freestylebatterier och Eleanors styvfar är riktigt hemsk.
Park har ett tryggt familjeliv, men känner sig utanför i skolan där han är en av väldigt få asiatiska elever.
När de hamnar bredvid varandra på skolbussen blir de långsamt nyfikna på varandra. Det här är en väldigt fin roman om den första, överraskande, överväldigande kärleken i en härlig 80-talsmiljö och samtidigt en berättelse om utanförskap och om hur oerhört svårt livet kan vara när familjen inte är att lita på och det inte finns något socialt skyddsnät att räkna med. 

Läsrapport Mars

En lite försenad läsrapport från Mars:

# City of bones - Cassandra Clare
# Min familj och andra monster - David Safier
# Eleanor & Park - Rainbow Rowell
# Oppositionspartiet - Gun-Britt Sundström
# A matter of days - Amber Kizer

Min familj och andra monster - David Safier

Familjen Wüschman är en vanlig, men olycklig familj. Mamma Emma driver en bokhandel som snart går i konkurs, pappa Frank jobbar för mycket och har inte tid med familjen, tonårsdottern Fee är olyckligt kär och lillebror Max blir mobbad i skolan. På väg hem från en maskerad råkar de hamna i vägen för en häxa som förvandlar dem till just det de för stunden är utklädda till: en vampyr, frankensteins monster, en mumie och en varulv. För att ha en chans att bli sig själva igen måste de hitta häxan, som genast rest utomlands, och de måste också bli riktigt lyckliga. Allihop. Samtidigt. Det visar sig vara det svåraste av allt.

Jag gillade inte den här boken, men jag gav den ändå en rejäl chans och läste hela. Jag har inget problem med den osannolika historien: idén är kul och jag kräver verkligen ingen extrem realism från mina böcker. Vad jag har problem med är att det är så otroligt uppenbart att författaren har haft ambitionen att skriva en "jätterolig bok". Det känns som att författaren tänkt att läsaren är lite dum och att allt måste vara övertydligt hela tiden. Det haglar vitsar och kvicka repliker, så oavbrutet att jag inte är säker på att det förekommer en enda mening i boken som inte är tänkt som ett skämt. Efter några kapitel blir det väldigt påfrestande, särskilt som skämten inte är särskilt roliga. (Om vissa av dem är det så försvinner dessa isåfall i den enorma mängden skojigheter).
Även om intrigen innehåller magi och sagofigurer så önskar jag mig karaktärer som jag kan tro på. De här är allt för platta, beter sig ologiskt och har konstiga repliker. Jag var ärligt talat glad när boken var slut. Omslaget är iallafall väldigt snyggt, tyvärr har det inte mycket med boken att göra.