Kvinnor hittas misshandlade, våldtagna och ibland mördade. Trots avstånd i tid och rum kopplar Linköpingspolisen ihop fallen och börjar utreda. Snart visar sig spåren gå upp i samhällets toppskikt.
Kallentoft är en författare som är otroligt förtjust i sina idéer och gärna upprepar fraser i sina böcker. Han har skrivit böcker om de fyra årstiderna och ville skriva en till. För att motivera detta peppras boken med varianter av frasen "det var som om det var en femte årstid". Nej, det är inte som en femte årstid, det du är ute efter kallas "vår". Det hela känns också väldigt krystat.
En annan populär fras är "det var som om själva skogen våldfört sig på henne". Helt obegripligt varför, av de (tacksamt luddiga) beskrivningar man får av kvinnornas skador är det uppenbart att förövaren är människa. Men det som nog stör mig mest är att de så ofta pratar om att våld mot dåliga människor och våld för att förhindra ondska och brott är gott. Att man inte slutar vara en god människa för att man misshandlar misstänkta. Nej, man är inte god om man misshandlar och torterar folk, oavsett orsak.
Förutom detta är karaktärerna tråkiga, händelserna är ganska krystade och det är en allmänt dålig bok. Det finns så många bra deckarförfattare där ute, slösa inte bort tiden på de dåliga. Förutom för att det är ganska roligt att gnälla på dess uselhet.
Har läst första boken av Kallentoft och tyckte att den var ganska okey, Har alla nadra utom den sista. Hoppas de åtminstone är lite okey!
SvaraRadera