En ung ingenjör uppfinner ångloket och järnvägen kommer till Ankh-Morpork och snart vill alla ha den. Harry King, latrinkungen, finansierar det hela och Patriciern ser med någorlunda välvilliga ögon på det hela. Moist von Lipwig kallas in för att få snurr på det hela och eftersom han är uttråkad på sina jobb som postchef, bankchef och chef för myntverket slänger han sig in i det hela med liv och lust. Samtidigt i världen pågår en process att se goblins som likvärdiga varelser och dvärgarna bråkar, som vanligt.
Detta är bok tre om Moist von Lipwig och bok sjuttioelva om Ankh-Morpork och Diskvärlden. Dessvärre är den inte lika bra som de tidigare. Det stora problemet är att det inte finns någon spänning. Med Moists munväder, Kings pengar, Vimes beskydd och Vetinaris godkännande finns det inte direkt något som kan hända som stoppar planerna. Allt flyter på, alla problem blir lösta och jag har inga problem med att lägga ifrån mig boken, till skillnad från de tidigare när jag ofta önskade att jag hade längre väg till jobbet medan jag läste.
Ytterligare ett problem med boken är att den hoppar mellan väldigt många olika personer. Särskilt i början får man bara små bitar av historien från olika håll, vilket inte ledde till att jag blev mer intresserad utan bara irriterad och frustrerad av att det inte går framåt. Jag tycker också att det är tråkigt att Pratchett känner sig tvungen att alltid ha med Colon och Nobbs, för de är väldigt ointressanta karaktärer som inte tillför någonting alls till historien. De är komiska sidekicks som inte är det minsta roliga och de har sedan länge spelat ut sina roller. Jag tycker heller inte om Vetinari i den här historien. Inte brukar han väl springa runt och prata om att han är diktator hela tiden? Känner inte igen honom från de tidigare böckerna.
Inte ens språket är så roligt och fyndigt som det brukade vara. Jag antar att det är kombinationen av Pratchetts sjukdom och att han skrivit så väldigt många böcker om Diskvärlden. Bland de senare böckerna tycker jag bäst om de som startar med nya karaktärer (de två första böckerna om Moist och böckerna om Tiffany) medan det verkar som att det är svårt för honom att utveckla de äldre karaktärerna.
Trots besvikelserna från Pratchett på senare tid kommer jag fortsätta att läsa nya böcker om Diskvärlden och hoppas på att de blir många. Jag har ändå följt karaktärerna så länge och sett Ankh-Morpork utvecklas från en tjuvhåla till en ändå helt okej stad. Det gör inget att de inte gör lika spännande saker längre, jag kan inte tänka mig att släppa Diskvärlden och gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar