Efter att ha golvats av Rainbow Rowells lysande roman Park & Eleanor såg jag mycket fram emot att läsa Fangirl. Och jo, den var faktiskt också riktigt bra.
Cath och hennes tvillingsyster börjar på college, och det blir en alltför stor omställning för Cath. Systern är utåtriktad, och vill bryta sig loss från familjen, Cath är inbunden och rädd för det mesta. Hon hade helst velat ha sin syster nära, helst i samma rum, men nu får hon istället hantera en skränig rumskompis vars pojkvän hänger i korridoren precis hela tiden. Det enda som Cath egentligen vill göra är att sitta i sin säng och skriva fanfiction om en Harry Potter-liknande bokserie - hon är enormt uppskattad på forumet och läses av fans från hela världen. Trots att hon är väldigt avståndstagande och torr så får Cath faktiskt några vänner (de får mer eller mindre tvinga henne) som kanske kan dra henne ur det utanförskap hon inte ser någon utväg från.
Karaktärerna är välskrivna och mångfacetterade. Man vill både örfila dem och krama dem, om vartannat, och jag älskar att de inte är enkla. Boken lever inte riktigt upp till nivån som fanns i Park & Eleanor, och vissa saker känns inte helt genomarbetade. (Varför har Cath inte en enda kompis på nätet? Hon tillbringar all sin lediga tid på forum för människor med samma smala intresse, det känns lite konstigt att hon inte har kontakt med några andra där). Det hade varit kul om fangirlandet hade fått ta större plats (gärna på bekostnad av de jättelånga utdragen ur de fiktiva Simon Snow-böckerna och de från Caths eget förfatarskap). Jag vill veta mer om fan-kulturen: hur det känns, vad de gör, vad de pratar om, inte exakt vilka ord de läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar