Lennart Hellsing

Så oerhört sorgligt det var att läsa idag att Lennart Hellsing är död. Jag har läst massor av hyllande texter under dagen, det är så fint hur han har berört så många människor genom flera generationer. Och tänk att han gav ut en bok förra året, nittofem år gammal!
Förutom alla fantastiska sånger är mina favoriter ABC-boken (som det har gjorts ett ljuvligt barnprogram av. Man kan se det här i SVT's öppna arkiv) och Bananboken som jag lånade flera gånger i skolbiblioteket när jag gick i lågstadiet. Så genialiskt att göra en hel bok med dikter om bananer!
Så sorgligt att det är slut nu, men vilken otrolig barnkulturskatt vi har fått.
Jag är väldigt sugen på att samla på mig alla böcker, men jag läste att det har getts ut mer än hundra stycken så det kan nog ta en stund att hitta allihop...

Döden på Nilen

Under en semester i Egypten åker Hercule Poirot ombord på en ångare uppför Nilen. Med på resan är en brokig samling människor och när ett mord begås får Poirot börja undersöka vilka de är och vem som begått mordet.

Döden på Nilen är en spännande och soldränkt mordhistoria med Egyptens ruiner som bakgrund. Som vanligt hos Agatha Christie verkar alla inblandade ha både motiv och möjlighet och misstankarna hoppar från den ena till den andra. I likhet med Mordet på Orientexpressen är mordplatsen avskild från omgivningen och de enda som kan ha utfört dådet är ombord på båten. Det är ett väldigt praktiskt upplägg för en deckare. Detta är en av Christies bästa historier, välskriven och spännande.

Menlöst tidsslöseri

Jaha, det här var ju menlöst.

Jag är ledsen om jag låter sur nu men det var verkligen ett slöseri av tid att läsa den här boken.

Jag snackaer om Alex Marwoods The Wicked girls.

Intrigen lät intressant: Två elvaåriga flickor döms för mord på ett litet barn. Tjugofem år senare möts de två igen då den ena är vittne i utredningen av en misstänkt seriemördare och den andra är journalist. Saker rivs upp, hemliga identiteter hotas och det låter bara allmänt spännande och annorlunda.

Det var inte så himla kul faktiskt. Bara ointressanta, stereotypa karaktärer (alla fattiga är smutsiga rökare med dålig hy som hasar runt i mysbyxor) som jag inte alls tyckte om. Mördarjakten var inte särskilt spännande. Jag hade hela tiden svårt att hålla isär de två huvudpersonerna. Det tog aldels för lång tid att läsa, förmodligen för att jag var lite uttråkad hela tiden. Den här går direkt i ge-bort-kassen.

We were liars

Det blev en lite förvirrande upplevelse för mig att läsa We were liars. Jag hade nämligen inte fattat vilken bok jag läste.
Jag har haft Kanske är det allt du behöver veta på min läslista länge, och när jag började läsa den här boken hade jag ändå inte fattat att det var just den som jag hade plockat upp. Det gjorde att jag i början tänkte "Meh, den här intrigen verkar ju vara väldigt lik den i den där Kanske är det allt du behöver veta!" Till slut kollade jag upp sambandet, och då klarnade det ju snabbt... Så kan det gå när man läser mycket och snabbt.

Hursomhelst... Boken handlar om den perfekta familjen Sinclair. Vackra, begåvade, förmögna. Cadence och hennes jämnåriga kusiner har tillbringat många somrar på en privat ö, en plats där livet tycks stanna och världen utanför upphöra. Föräldrarna finns någonstans i bakgrunden, mostrarna som alltid bråkar om arvet och ständigt uppmanar sina barn att ljuga, överdriva och manipulara sin morfar för att gen egna familjern försprång gentemot sina systrars. Småsyskonen, the littles, finns också där som ett slags kulissvarelser. Det är de fyra jämnåriga, de som kallar sig the liars, som är i strålkastarljuset.
Det här är så bra! Jag tycker så mycket om relationen mellan kusinerna, hur oklart och luddigt föräldrarna skildras trots att de påverkar så otroigt mycket av dynamiken inom släkten. Ett mysterium byggs upp långsamt och väldigt snyggt, och karaktärerna är mångsidiga och intressanta. Författaren kanske vältrar sig lite för mycket i överdrivna metaforer, men i det stora hela älskade jag språket.

Läsrapport - Oktober

Jag hade ett fortsatt bra lästempo i oktober. Det ser ut som att jag hinner till 100 till nyår iallafall, det är alltid en kul siffra att få ihop tycker jag. Dock har vi dragit igång en andra våg av renovering hemma - dörrar ska målas, garderober ska byggas, en vägg ska nog rivas och bänkskivor ska bytas ut. Det inkräktar tyvärr mycket på lästiden. Det blir inte lättare av att jag har börjat läsa en distanskurs i trädgårdshistoria Även om jag redan kan mycket om ämnet sedan tidigare studier så är kurslitteraturen ganska så omfattande, och tar också mycket tid. Jag får försöka öka mängden ljudböcker helt enkelt, de är ju lättare att klämma in samtidigt som man gör andra saker. Målar lister till exempel.

Här är iallafall vad jag läste i oktober:

# 82 Cursed - Jennifer L Armentrout

# 83 We were liars - E Lockheart

# 84 Wicked girls - Alex Marwood

#85 Rebel belle - Rachel Hawkins

#86 Vinterfolket - Jennifer McMahon

#87 Tid - Alex Schulman & Sigge Eklund

#88 Tiny pretty things - Sona Charaipotra

#89 The Heir - Kiera Cass

#90 Det borde finnas regler - Lina Arvidsson

Fem små grisar

En ung kvinna söker upp Hercule Poirot och ber honom ta reda på om hennes mamma verkligen dödade hennes pappa. Det har gått sexton år sedan mordet, och hennes mamma har dött, men Poirot söker upp de fem kvarvarande vittnena för att se vad de minns.

Fem små grisar är en något ovanlig Agatha Christie-deckare när det kommer till sättet att berätta historien. Läsaren får flera olika perspektiv på mordet, från åklagaren, försvarsadvokaten och de fem vittnena. Det gör att samma historia berättas igen och igen i boken, men med de variationer som uppkommer av att alla inte var på samma ställe hela tiden och att tiden gjort att många glömt detaljer. Det skulle kunna bli tråkigt, men historien varieras tillräckligt mycket, och nya detaljer tillkommer, för att intresset ska hållas vid liv. Det är intressant hur folk uppfattat situationer olika, och vad de minns av olika händelser. Jag vet inte om det är berättartekniken, att jag läst så många Christie-deckare eller att det är en ovanligt lätt gåta, men det gick att lista ut vad som hänt redan tidigt i boken (det kan också vara så att jag är exceptionellt intelligent). Det påverkade dock inte läsningen utan boken var intressant hela vägen.

Himmelstrand

Invånarna i fyra husvagnar vaknar upp och inser att de inte längre är kvar på campingen. Vagnarna står på ett till synes oändligt och öde grönt fält, under en klarblå himmel utan sol. De verkar vara helt avskilda från omvärlden och ingen vet hur de kommit dit eller hur de ska komma därifrån.

John Ajvide Lindqvist är skicklig på att bygga upp stämning i sina böcker och Himmelstrand är inget undantag. Tanken på att vakna upp på ett öde fält och inse att man är fast där är djupt obehaglig. De olika karaktärerna är trovärdigt skildrade och deras reaktioner och interaktioner är nästan lika skrämmande som platsen. Förutom det som händer på fältet får man tillbakablickar i karaktärernas liv och inser att de alla har problem och sorger de döljer för andra.

Detta är dock inte min typ av bok. Jag har insett att en anledning till att jag gillar deckare är att saker blir lösta och får sin förklaring. Jag tycker att det är irriterande när man, som i denna bok, lämnas med nästan lika många frågetecken som man började med. Dessutom tycker jag att slutet är irriterande, inte bara för frågorna som inte ges något svar. Men innan dess är det som sagt bra stämning, så gillar man denna typ av bok är den nog väldigt bra.