Invånarna i fyra husvagnar vaknar upp och inser att de inte längre är kvar på campingen. Vagnarna står på ett till synes oändligt och öde grönt fält, under en klarblå himmel utan sol. De verkar vara helt avskilda från omvärlden och ingen vet hur de kommit dit eller hur de ska komma därifrån.
John Ajvide Lindqvist är skicklig på att bygga upp stämning i sina böcker och Himmelstrand är inget undantag. Tanken på att vakna upp på ett öde fält och inse att man är fast där är djupt obehaglig. De olika karaktärerna är trovärdigt skildrade och deras reaktioner och interaktioner är nästan lika skrämmande som platsen. Förutom det som händer på fältet får man tillbakablickar i karaktärernas liv och inser att de alla har problem och sorger de döljer för andra.
Detta är dock inte min typ av bok. Jag har insett att en anledning till att jag gillar deckare är att saker blir lösta och får sin förklaring. Jag tycker att det är irriterande när man, som i denna bok, lämnas med nästan lika många frågetecken som man började med. Dessutom tycker jag att slutet är irriterande, inte bara för frågorna som inte ges något svar. Men innan dess är det som sagt bra stämning, så gillar man denna typ av bok är den nog väldigt bra.
har en kompis som gillar denna bok så har varit nyfiken på den.
SvaraRaderaDen verkar bra men synd med slutet och frågorna. Även i böcker med övernaturliga teman (för visst är den övernaturlig eller är jag förvirrad?) så vill man ju ändå få en lite svar på varför det som händer händer tycker jag.