torsdag 12 november 2015

We were liars


Det blev en lite förvirrande upplevelse för mig att läsa We were liars. Jag hade nämligen inte fattat vilken bok jag läste.
Jag har haft Kanske är det allt du behöver veta på min läslista länge, och när jag började läsa den här boken hade jag ändå inte fattat att det var just den som jag hade plockat upp. Det gjorde att jag i början tänkte "Meh, den här intrigen verkar ju vara väldigt lik den i den där Kanske är det allt du behöver veta!" Till slut kollade jag upp sambandet, och då klarnade det ju snabbt... Så kan det gå när man läser mycket och snabbt.

Hursomhelst... Boken handlar om den perfekta familjen Sinclair. Vackra, begåvade, förmögna. Cadence och hennes jämnåriga kusiner har tillbringat många somrar på en privat ö, en plats där livet tycks stanna och världen utanför upphöra. Föräldrarna finns någonstans i bakgrunden, mostrarna som alltid bråkar om arvet och ständigt uppmanar sina barn att ljuga, överdriva och manipulara sin morfar för att gen egna familjern försprång gentemot sina systrars. Småsyskonen, the littles, finns också där som ett slags kulissvarelser. Det är de fyra jämnåriga, de som kallar sig the liars, som är i strålkastarljuset.
Det här är så bra! Jag tycker så mycket om relationen mellan kusinerna, hur oklart och luddigt föräldrarna skildras trots att de påverkar så otroigt mycket av dynamiken inom släkten. Ett mysterium byggs upp långsamt och väldigt snyggt, och karaktärerna är mångsidiga och intressanta. Författaren kanske vältrar sig lite för mycket i överdrivna metaforer, men i det stora hela älskade jag språket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar