Dödsstraff är dåligt

En präst i Kansas tar emot en bekännelse om ett mord som begicks för nio år sedan. I Texas är en annan man dömd till döden för brottet och han har en vecka kvar att leva. Går det att lita på mannen som bekände och är det tillräckligt för att stoppa avrättningen?

Bekännelsen av John Grisham är berättelsen om en kamp mot klockan för att rädda ett liv och en roman om varför dödsstraff är fel. Många har ju tittat på Making a murderer på Netflix och den här boken påminner en del om den. Poliser och åklagare som har bestämt sig från början vem som är skyldig och som gör allt för att få bevisen att passa in på sin teori. Ett rättssystem som verkar helt galet och där det inte spelar nån roll om man överklagar. Jag hoppas verkligen att det inte är så illa som det framställs.

Jag är inte särskilt förtjust i Grishams språk, tycker att det är lite enkelt och tråkigt, men han vet verkligen hur man skriver spännande. Det är svårt att lägga ifrån sig boken och ännu svårare att gissa hur det ska gå. Grisham är bra på att hålla osäkerheten vid liv långt in i boken och berättelsen vinner mycket på att man inte är säker på vad som hänt. Båda person- och miljöporträtt är ganska tunna, men det känns ändå som att man får en bra bild av hur det är. Det skulle vara intressant att veta vad dödsstrafförespråkare tycker om boken, när man är emot det från början blir övertygelsen om att det är fel knappast mindre.

Mio min Mio på ryska

Jag har tidigare visat bilder från en rysk upplaga av Ronja Rövardotter, och nu är det dags för ryska Mio min Mio! Denna utgåva är från 2014, illustrerad av Vladimir Aniki.

 

Mio flyger till sin fader konungen med hjälp av anden.

 

Sorgfågel hänger i en silverpoppel.

 

Miramis!

 

Otroligt snyggt med bilder som täcker hela uppslag!

Vyssan lull - Carin Gerhardsen

Jaha, då har jag läst ytterligare en bok i Hammarbyserien. Jag tyckte bättre om denna än de jag läst tidigare, men den här är tidigare i serien så det är ju inte ett särskilt bra tecken. Det är dock inga problem att läsa dem i oordning, det som hänt tidigare förklaras i varje bok. Den stora frågan är väl varför jag läser dessa böcker. Inte för mig, jag har bra koll på varför jag gör saker, men bloggläsare kanske undrar varför jag fortsätter att läsa dessa deckare jag inte gillar. Det är helt enkelt så att jag inte kan säga nej när folk frågar om jag vill ha en bok, och när den ligger oläst hemma vill jag läsa den. Det är också bra att ha med böcker jag inte bryr mig så mycket om på väg till och från jobbet; det gör mig inget om de blir kantstötta och jag riskerar inte att missa min station. Så kan jag läsa de bra böckerna hemma i soffan.

Det blir en bild på en katt istället för på boken jag faktiskt inte recenserade.

En bön för de stulna

I en by i djungeln utanför Acapulco finns bara kvinnorna kvar. Männen har gett sig iväg, till staden, till USA, för att skaffa jobb. De som är kvar lever under det ständiga hotet att bli stulna av knarkkartellerna eller överkörda på motorvägen som delar byn i två.

En bön för de stulna av Jennifer Clement skildrar ett hårt liv i ett samhälle där ingen lärare stannar mer än ett år, armén släpper växtgifter överallt utom på kokaodlingarna och mödrarna gräver gropar där deras döttrar kan gömma sig när kartellerna kommer. Trots det känns boken positiv och hoppfull. Ingen ger upp och byborna verkar på det stora hela nöjda med livet. Rädslan att något ska hända finns hela tiden, men tillåts inte ta överhanden.

Boken är väldigt bra; karaktärerna är fint och trovärdigt skildrade. Miljöbeskrivningarna är fantastiska, man känner djungeln, hettan och insekterna. Händelserna är långt från svensk vardag, men känns dessvärre inte osannolika i ett land så påverkat av fattigdom och knark.

Den första flickan skogen möter

Den första flickan skogen möter, av Moa Eriksson Sandberg.

Hanna är elva år och står på gränsen mellan barndomen och tonåren, mellan gamla trygga bästisen och den coola populära tjejen som redan har pojkvän. En några år äldre flicka från byn har försvunnit och det pratas mycket om vad som kan ha hänt henne. Ett gäng tonårskillar dyker upp titt som tätt och trakasserar Hanna. Kompisrelationerna är sköra, och familjen ger inte heller någon direkt trygghet. Det är en ganska obehaglig historia. Jag gillar verkligen upplägget, men det kändes inte riktigt som att det hela ledde någonstans. Det var lite för många spår för en så kort bok.

Något som verkligen drar ner min upplevelse av boken är ljudboksversionen. Vad är det med svenska ljudböcker egentligen? Varför är de så DÅLIGT INLÄSTA? Konstiga pauser, oengagerad röst, fel uttal av flera namn (här är jag iofs osäker på om inläsaren gör fel eller om det är meningen att uttalet ska vara fel. Det KAN ju vara så att det är den elvaåriga huvudpersonen som tror att Morrisey uttalas Morris-Ej och att karaktären Priscilla som fått sitt smeknamn efter Elvis fru faktiskt ska kallas Priss-killa, det är ju svårt att säga när man inte sett texten).

Blindsighted

I Karin Slaughters deckare våldtas och mördas kvinnor nästan offentligt och mitt på ljusa dagen. Huvudpersonen, barnläkare och obducent, vägrar tro att brotten har något att göra med det som hände henne tio år tidigare. Som läsare förstår vi förstås att allt hänger ihop.

Jag tyckte inte om Blindsighted, men den var tillräckligt intressant för att jag skulle läsa klart och se om jag gissade rätt på vem som var mördaren. En sak som verkligen störde mig: obducenten kan se att en kvinna är oskuld och drar därmed (den korrekta) slutsatsen att hon är lesbisk. Det finns så många fel i den meningen så att jag blir irriterad medan jag skriver den. Blä.

Det finns många bättre deckare, läs någon av dem istället.

Att bygga en rund bokhylla

Redan första gången vi såg att vår blivande lägenhet hade en rund vägg i vardagsrummet bestämde vi oss för att den skulle bli en bokhylla. Vad gör man annars med en rund vägg?
Eftersom vi har så många böcker byggde vi även en rak hylla i samma rum, fyra sektioner med åtta hyllplan i varje. Men idag är det den runda hyllan jag vill visa!
Vi byggde av limfog i gran och målade med linoljefärg. 

Här har vi lagt ut de tillsågade hyllplanen vid väggen för att kolla att radien har blivit rätt. Inte helt lätt att få till formen!

 Det behövdes många hyllplan!

En rundad sockel tog form... Den byggdes upp av reglar som vi sågat till för att få fram en rund form och kläddes sedan med flera lager av lister. Sen fräste vi mönstret med en överhandsfräs och målade med linoljefärg.

Hyllplanen i mitten är fastskruvade för att ge stadga, övriga plan sitter på hyllbärare. Eftersom väggen inte var en del i en perfekt cirkel utan planade ut mot de mötande väggarna blev varje sektion unik med olikformade hyllplan.

Och såhär blev slutresultatet:

Läst i februari - Anna

I februari har jag läst fem böcker, mest deckare som jag läst på vägen till jobbet. Månadens höjdpunkt var Inventering av Erlend Loe och jag gillade Theorins deckare, annars var det inte så minnesvärt.

Helgonet - Carin Gerhardsen
Själakistan - Ann Rosman
Inventering - Erlend Loe
Gideons ring - Carin Gerhardsen
Nattfåk - Johan Theorin

Top Ten Tuesday

Återigen är det tisdag, och den här gången gäller det att svära i kyrkan och lista tio karaktärer man hatar som alla andra älskar.

# Hazel och Augustus i The fault in our stars. Jag kan inte säga att jag hatar dem, men när huvudpersoner som uppenbart är skrivna för att vara karismatiska och härliga överskuggas totalt av en bikaraktär (älskar Isaac!) är det nåt fel. Och den där cigaretten som Augustus ska suga på hela tiden utan att röka, jag orkar inte.

# Arvid i den allvarsamma leken. Det är väl inte helt hans fel att han är så himla jobbig, han är ju såklart ett barn av sin tid och så, men ändå. Usch.

# Gale i hungerspelen. Jag fattade aldrig att "team Gale/team Peta" kunde bli en grej, Gale är ju så sur/pushig/träig/menlös.

# Alice i Twilight. Det är nåt väldigt irritrerande med hennes käcka, påträngande personlighet.

# Mia i Princess diaries. Alla älskar Mia, och jag fattar inte varför. Hon är ju så jobbig! Det finns inte en enda händelse, oavsett hur oansenlig, som hon inte misstolkar så grovt det bara går. Sen vägrar hon prata med folk, ställa frågor, förklara sig. Inget som händer henne är en stor grej (INGET förutom upptäckten att hon är prinsessa - men just det bryr hon sig inte om?) men ALLT får enorma proportioner i hennes huvud, och alla intriger reds upp så fort hon pratar med nån och allt utmynnar i "jaha, men ok, då fanns det inte ens ett problem, det var ju bra". VARJE GÅNG.

# Gustav Sterner i Operation Nordvind. Jag läste boken i hopp om att den skulle fylla något av tomrummet efter Hamiltonserien (HAHAHA nej), men insåg snabbt att Gustav inte är riktigt klok. Han kan inte vara kompis (eller kollega) med tjejer, han är självisk och envis och när han ska välja ut några pålitliga snubbar för ett farligt uppdrag utomlands väljer han NYNAZISTER pga "eh, det är ju dumt att de är nassar, men nu fanns det inga andra killar i hela Sverige såatte, det ordnar sig nog..." (nej det gör det inte).

# Louis i En vampyrs bekännelse. Jag läste del två i vampyrtrilogin (Nattens furste) innan jag läste En vampyrs bekännelse, så efter att ha hört Lestats version först hade jag väldigt svårt för Louis. Det hjälper inte att Lestat älskar honom, jag har läst böckerna massor av gånger och jag tycker att Louis är lika gnällig och tråkig varje gång.

# John Snow i Game of thrones. Här blir jag osäker, för jag vet inte om folk brukar gilla John Snow? Är han allmänt sedd som seriens tråkmåns eller gillar man honom för att han är *snäll*? Jag tycker iallafall att han är tråkig och blir alltid besviken när jag kommer fram till ett av hans kapitel.

# Link i Beautiful Creatures. Jag hatar när sidekicken är klassens clown. Sitt ner och håll tyst! Det är inte du som är huvudperson!

# Ja, nu kommer jag faktiskt inte på en tionde, så jag är väl generellt ganska positivt inställd till bokkaraktärer. Skönt!

En irriterande ospännande spänningsroman.

Ja, här har vi inte en bok som kommer vara med i toppstriden om årets bästa bok... Jag hittade Istvillingar av S.K Tremayne bland bibliotekets e-ljudböcker, och eftersom den fanns med på min to-read-list på goodreads.com passade jag på när jag behövde en ljudbok att lyssna på på gymmet.

När historien börjar är en av huvudpersonerna redan död. Sarah och Angus ena tvillingdotter Lydia, som föll från en balkong. Lydias syster Kirstie har inte varit sig själv sedan olyckan. Hon är förvirrad, hävdar att Kirstie inte är död omväxlande med att det är hon själv som ÄR Kirstie. Familjen bestämmer sig för att ett bra och logiskt val i detta läge vore att flytta från London till ett ruckel till hus som de nyligen ärvt. Ett hus beläget på en karg ö, dit det inte går någon bro. För att ta sig dit får man antingen gå jättelångt över sandbankarna vid lågvatten eller åka båt. Tror ni de äger en båt? Nä, inte till en början för de har inte råd att köpa en.
De flyttar alltså med en traumatiserad sjuåring som inte vet vad hon heter till en ö som man inte kan ta sig ifrån, till ett hus med stora renoveringsbehov (det är t ex jättekallt). De har inga pengar. Jo, lite pengar måste de ändå ha, för Angus har råd att vara full nästan hela tiden. Sarah börjar undra om Lydia talar sanning när hon säger att hon är Kirstie och att det var Lydia som dog. Hur kan man vara säker, när flickan inte vet själv och när tvillingarna var helt omöjliga att se skillnad på? Lydia mår allt sämre, och blir bara konstigare och konstigare. Flytten till ön gör henne ensam, och när hon börjar skolan i byn blir hon utstött av de andra barnen. Angus är skitarg och hotfull hela tiden, och verkar inte bry sig så värst mycket om att hans dotter mår extremt dåligt. Då och då har han och Sarah passionerat sex samtidigt som de tänker på hur mycket de hatar varandra men i övrigt har de nästan ingen kontakt.
Stämningen på ön är... inte så himla mysig helt enkelt.
Spänningen då? Den är inte heller så påtaglig faktiskt. Jag tyckte mest att boken var irriterande, och att samtliga huvudpersoner lika gärna kunde dö (undantag: gullig hund). Det känns helt ologiskt att föräldrarna inte kunde skilja på sina tvillingar när de var så pass stora så att de hade börjat skolan. Det kan man väl? Jag har aldrig träffat familjer med tvillingar i som har tyckt att tvillingparet är omöjliga att skilja åt.
Läs den inte. Det är inte spännande, man bryr sig inte om vilken tvilling som är vilken, och man ogillar båda föräldrarna. Det finns så himla många bättre böcker man måste hinna läsa.

Egenmäktigt förarande

Än en gång är jag sist i bokbloggsvärlden med att läsa en sån där snackis. Egenmäktigt förfarande, Lena Anderssons hyllade roman om Ester Nilsson - poeten som faller handlöst för konstnären Hugo Rask. Redan från början är det uppenbart för läsaren att det här är inte livets stora kärlek för Hugo Rask, men Ester Nilsson är redan hopplöst förlorad och vägrar se sanningen om konstnärens ointresse.
Språket är klockrent, ämnet är intressant och Ester Nilsson är både otroligt irriterande och helt förtjusande, så visst stämmer jag in i hyllningskören: det är en riktigt bra bok. Uppföljaren då? Hm, vi får se. Jag känner mig för tillfället ganska så mätt på Ester. Det var bra, men det var också nog så.
(Lena Andersson läser själv ljudboken, och hon gör det riktigt bra).

Läsrapport Februari - Jenny

Februai blev något så konstigt som en helt digital läsmånad (iallfall om man räknar de utlästa...) Jag upptäckte att stadsbibliotekets ljudböcker numera funkar i mobilen (dock får jag det inte att fungera då jag inte har wifi det är ju störigt), och jag testade även att läsa riktig text-ebok i mobilen. Det fungerade oväntat bra faktiskt, den enda nackdelen är att det var lite för bekvämt vilket ledde till att jag började läsa samtidigt som jag gick omkring utomhus, t ex till bussen. Det är ju inte så himla bra om man tänker trafiksäkerhetsmässigt.

#11 Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson

#12 Istvillingar S.K Tremayne

#13 Den första flickan skogen möter - Moa Eriksson Sandberg

#14 Nidstången - Åsa Larsson, Ingela Korsell

#15 Grimmen - Åsa Larsson, Ingela Korsell

#16 Det är något som inte stämmer - Martina Haag

Roligaste blogginläggen

Veckans bokbloggsfråga från Barnboksbloggen lyder: Vilken typ av blogginlägg tycker du är roligast att läsa hos de bokbloggar du följer (recensioner, svar på utmaningar, listor, fakta, boknyheter, personliga inlägg, temainlägg eller vad det nu kan vara)? Och vilken typ av blogginlägg tycker du själv är roligast att skriva? 

Jag gillar nog allra mest att läsa recensioner, särskilt av böcker jag själv har läst, särskilt böcker jag älskat eller hatat.
Inlägg med fina foton är alltid lockande.
Jag gillar personliga inlägg där man får veta mer om personen bakom bloggen (är själv sämst på att skriva sådana tyvärr, men tänker ial alltid att jag ska. Sen. Nån annan dag).
Listor är inte så kul att läsa, men jag tycker det är kul att skriva. Temainlägg är ofta intressant (beror ju på temat iofs), särskilt sådana som är en del av nån bloggutmaning så man kan klicka runt och läsa vad olika personer svarar på samma fråga.
Mina favoritinlägg att läsa är de som är pladdriga, roliga och som blandar in personliga detaljer. Jag gillar texter som känns som att någon pratar jättefort utan att kunna hejda sig och som skjuter in en massa bisatser och stickspår.