En irriterande ospännande spänningsroman.

Ja, här har vi inte en bok som kommer vara med i toppstriden om årets bästa bok... Jag hittade Istvillingar av S.K Tremayne bland bibliotekets e-ljudböcker, och eftersom den fanns med på min to-read-list på goodreads.com passade jag på när jag behövde en ljudbok att lyssna på på gymmet.

När historien börjar är en av huvudpersonerna redan död. Sarah och Angus ena tvillingdotter Lydia, som föll från en balkong. Lydias syster Kirstie har inte varit sig själv sedan olyckan. Hon är förvirrad, hävdar att Kirstie inte är död omväxlande med att det är hon själv som ÄR Kirstie. Familjen bestämmer sig för att ett bra och logiskt val i detta läge vore att flytta från London till ett ruckel till hus som de nyligen ärvt. Ett hus beläget på en karg ö, dit det inte går någon bro. För att ta sig dit får man antingen gå jättelångt över sandbankarna vid lågvatten eller åka båt. Tror ni de äger en båt? Nä, inte till en början för de har inte råd att köpa en.
De flyttar alltså med en traumatiserad sjuåring som inte vet vad hon heter till en ö som man inte kan ta sig ifrån, till ett hus med stora renoveringsbehov (det är t ex jättekallt). De har inga pengar. Jo, lite pengar måste de ändå ha, för Angus har råd att vara full nästan hela tiden. Sarah börjar undra om Lydia talar sanning när hon säger att hon är Kirstie och att det var Lydia som dog. Hur kan man vara säker, när flickan inte vet själv och när tvillingarna var helt omöjliga att se skillnad på? Lydia mår allt sämre, och blir bara konstigare och konstigare. Flytten till ön gör henne ensam, och när hon börjar skolan i byn blir hon utstött av de andra barnen. Angus är skitarg och hotfull hela tiden, och verkar inte bry sig så värst mycket om att hans dotter mår extremt dåligt. Då och då har han och Sarah passionerat sex samtidigt som de tänker på hur mycket de hatar varandra men i övrigt har de nästan ingen kontakt.
Stämningen på ön är... inte så himla mysig helt enkelt.
Spänningen då? Den är inte heller så påtaglig faktiskt. Jag tyckte mest att boken var irriterande, och att samtliga huvudpersoner lika gärna kunde dö (undantag: gullig hund). Det känns helt ologiskt att föräldrarna inte kunde skilja på sina tvillingar när de var så pass stora så att de hade börjat skolan. Det kan man väl? Jag har aldrig träffat familjer med tvillingar i som har tyckt att tvillingparet är omöjliga att skilja åt.
Läs den inte. Det är inte spännande, man bryr sig inte om vilken tvilling som är vilken, och man ogillar båda föräldrarna. Det finns så himla många bättre böcker man måste hinna läsa.