Än en gång är jag sist i bokbloggsvärlden med att läsa en sån där snackis. Egenmäktigt förfarande, Lena Anderssons hyllade roman om Ester Nilsson - poeten som faller handlöst för konstnären Hugo Rask. Redan från början är det uppenbart för läsaren att det här är inte livets stora kärlek för Hugo Rask, men Ester Nilsson är redan hopplöst förlorad och vägrar se sanningen om konstnärens ointresse.
Språket är klockrent, ämnet är intressant och Ester Nilsson är både otroligt irriterande och helt förtjusande, så visst stämmer jag in i hyllningskören: det är en riktigt bra bok. Uppföljaren då? Hm, vi får se. Jag känner mig för tillfället ganska så mätt på Ester. Det var bra, men det var också nog så.
(Lena Andersson läser själv ljudboken, och hon gör det riktigt bra).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar