Varför fortsätter jag läsa Neil Gaiman?

Även om jag inte är något stort fan av Neil Gaiman (jag vet, alla andra är det) så ger jag mig gång på gång på hans böcker. Jag gillar liksom idén om dem mer än vad jag gillar själva böckerna.
Skam den som ger sig, jag kan liksom inte låta bli att ge Gaiman chans efter chans. Jag läste Neverwhere.
  Boken utspelar sig i London, där den väldigt vanlige och ganska tråkige Richard kämpar med att göra sin väldigt tråkiga flickvän nöjd. Av en slump vänds hans liv upp och ner: han hamnar i London Below, en parallellvärld till vår som bebos av en stor mängd mer eller mindre magiska väsen. För Richard blir det spännande och väldigt farligt, för läsaren blir det lite roligt (ja, jag gillade att tunnelbanestationernas namn var samma i båda världarna men helt bokstavligt tolkade i London Below - fånigt men kul att det bor en earl på earls court osv). Det är väl helt ok fantasy, men jag får ingen riktig känsla för karaktärerna, och det roliga är inte riktigt roligt nog. Boken är lite lik Liftarens guide till galaxen i det att hjältarna flaxar runt och upplever små äventyr här och där på ett lite putslustigt sätt där de enskilda scenerna är så mycket bättre än helheten. Den når dock inte upp till samma nivå (disclaimer: jag läste Liftaren för mer än femton år sedan, så det är möjligt att jag inte gillar den heller numera - måste testa).