Björnstad av Fredrik Backman skiljer sig från hans tidigare böcker genom att vara betydligt mörkare i tonen, och dessutom utan humorinslagen. Låter bra, tycker jag som lätt retar mig på böcker där författaren tar i från tårna för att skriva "kul".
Först av allt måste vi prata om det orimliga ortsnamnet Björnstad. Jag kommer inte riktigt över att de är väldigt konstigt. Det FINNS liksom inga orter i Sverige som namngetts på det sättet. (I min ena bokklubb ratades faktiskt Björnstad när den kom upp som förslag på bok att läsa, eftersom en av deltagarna är forskare med ortsnamn som specialitet. Hon vägrade läsa den, med hänvisning till hon inte skulle kunna sluta tänka "det är ORIMLIGT"! med Kirsti Tomita-röst. Ok det där sista var min tolkning, men det är sant att hon sa att hon skulle irritera sig för mycket.
Ok, då går vi vidare.
I Björnstad är ishockey allt. Alltså verkligen allt. Hit flyttar Peter, ett före detta hockeyproffs, för att träna ortens hjältar och framtidshopp: pojkarna i juniorlaget. Om de blir framgångsrika kanske ett framtida hockeygymnasium förläggs till stan, och det kanske sätter Björnstad på kartan och blåser liv i en avsomnande bygd. Många recensenter har skrivit om att de inte alls är intresserade av hockey, men att det verkligen inte stör läsupplevelsen eftersom det handlar om passionen, kärleken och uppoffringarna och att man då bortser från att det är tråkigt att läsa om sport. Jag håller inte riktigt med, jag tyckte att det var alldeles för mycket idrott och att den eventuella behållningen av temat var att det var intressant som symbol för gruppdynamik som nästan gränsar till psykos. Det är läskigt med en småstad full av människor som är så engagerade i vad ett gäng sjuttonåringar håller på med!
Peters dotter Mira verkar vara den enda i stan som är ointresserad av hockey, men hon är desto mer intresserad av lagets stjärnspelare. När hon råkar riktigt illa ut sätts allt på spel för Björnstad, och folk tvingas fråga sig hur mycket en idrott egentligen betyder och var lojaliteter bör ligga.
Boken är inte dålig, det finns många fint skildrade personer att engagera sig i och man kan skumläsa lite när det åks skridsko i för långa passager, men tyvärr blir jag väldigt trött på Backmans stil. Det är så dramatiskt! Hela, hela tiden är det dramatiskt. Texten är överlastad av ödesmättade och högtravande meningar som på ett allt för övertydligt sätt vill manipulera fram känslor. Jag blir trött bara av att tänka på det, och det är det som gör att jag inte har läst uppföljaren ännu trots att jag faktiskt undrar lite över hur det ska gå med själva berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar