Det fanns liksom inga tvivel om att jag skulle läsa Mats Strandbergs Hemmet (jag älskade Cirkel-böckerna och Färjan). Jag fick precis vad jag hade väntat mig: kuslig stämning, lömska andar och fina personporträtt.
Joel reser tillbaka till byhålan han växt upp i för att flytta sin gamla mor Monika till ett demensboende. På boendet arbetar hans barndomsvän Nina, och det blir lite besvärligt eftersom Joel och Nina har inte pratat med varandra sedan de var tonåringar och skildes åt som ovänner. Monika vill inte flytta, hon förstår inte vad som händer henne. Väl på boendet blir hon allt sämre, och både Joel och Nina börjar på varsitt håll förstå att något inte är som det ska i lokalerna.
Jag gillade att Hemmet är så olik Färjan. Här är både persongalleriet mindre och ondskan mer koncentrerad och det ger de två böckerna helt olika stämningar. Kul att läsa bra svensk skräck, det är verkligen inte något jag hittar ofta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar