Ensam på Mars/The Martian - Andy Weir

Astronauten Mark Watney blir kvarlämnad på Mars, utan att någon vet att han lever, utan möjlighet att kontakta omvärlden och med för lite mat för att klara sig till nästa expedition kommer om fyra år. Han får ta till all sin uppfinningsrikedom, och förlita sig en hel del på turen, för att ha en chans att bli räddad.

Jag såg filmen The Martian innan jag ens visste att det fanns en bok och jag tycker att båda är lika bra. Boken får med några fler förklaringar till saker som störde mig lite i filmen, men i stort sett är det exakt samma historia. Och jag älskar den! Det var inga problem att jag läste boken drygt en månad efter att jag såg filmen, den var lika gripande och spännande trots att jag visste vad som skulle hända. Dessutom är det fantastiskt rolig och verkligen feelgood, vilket man inte direkt tror när det handlar om någon som är ensam på Mars.

En sak jag verkligen uppskattar är att det inte finns någon skurk. Alla som är med är intelligenta, eftertänksamma och strävar efter att göra det bästa. Som en kompis uttryckte det: "smarta människor gör smarta saker". Chefer är vettiga, kollegor vill hjälpa till, vänner är vänner. Det ger helt enkelt hopp för mänskligheten.

En sak som slog mig med filmen, vilket inte märks lika tydligt i boken, är hur skräpiga vi människor är. Området där Watney bor ser ut som ett skrotupplag, när något inte behövs längre lämnas det bara på marken. Här kommer människan till en orörd, spännande planet och så slänger vi en massa grejer där. Så himla trist.

Jag rekommenderar verkligen både boken och filmen, en bra, rolig, spännande berättelse som utspelar sig på mitt favoritställe - i rymden.

Ensam på Mars

Ensam på Mars av Andy Weir är den första boken på väldigt länge som jag läser om rymden. Jag minns inte ens när jag läste nåt på det temat senast (det kan ha varit Liftarens guide till galaxen, och det var mååånga år sen).
Hur som helst...
Boken utspelar sig i en ganska nära framtid där bemannade rymdexpeditioner till Mars är möjliga att genomföra. Mark Watney är den nittonde astronauten som sätter foten på den röda planetens yta. Tyvärr (för honom) så blir resan betydligt mer spännande än det var meningen. Expeditionen hamnar i en sandstorm. Mark skadas och hans kamrater, som tror att han dött, tvingas ge sig av och lämna honom kvar. Såklart var han inte död, utan vaknar upp och inser att han är mer ensam än någon annan människa nånsin har varit. Han har ingen möjlighet att kontakta jorden. Han räknar snabbt ut att nästa Marsexpedition kommer dyka upp om flera år, och att han varken har mat eller vatten som räcker så länge. Här kunde man trott att någon slags panikångest skulle vara befogat, men Mark tar istället genast tag i att ordna vatten, fundera över om det går att odla på mars och förbereda sig för en lång tid som ofrivillig eremit.
Boken är full av vetenskapliga förklaringar till allt som händer. Det gör att den känns ganska rimlig även om den utspelar sig på Mars, men också att den blir lite svårläst. Jag hänger helt enkelt inte med i hur all teknik fungerar (och går sönder). Det tog mig nog en fjärdedel av boken innan jag var riktigt fast och verkligen började bry mig om hur det skulle gå för den ensamme astronauten, men när det väl hände så var det riktigt spännande.
Tyvärr tycker jag att boken saknar djup. Borde inte en människa som lämnas att dö på en tom planet ha nån slags.. känslor inför det? Ångest? Skräck? PANIK? Sorg? Även om han har fullt upp med överlevnad så borde det förekomma någon slags reflektion över hur livet går vidare på jorden utan honom, saknad efter familj och vänner, tankar om hur man hanterar ensamhet en längre tid... inget sånt får man. Inget alls. Det känns helt enkelt lite konstigt. En annan brist var att man fick veta väldigt lite om hur det ser ut på mars. Jag började undra mer och mer om hur landskapet egentligen är format och hur ljust det egentligen blir där när solen lyser.
I början störde jag mig på språket i Wanteys loggbok. För många konstiga utrop, för oseriöst och skämtsamt... men å andra sidan kanske man skulle släppa alla vetenskapliga pretentioner om man var den enda människan på en planet, och bara skriva dagbok som om det var en rolig blogg. En bit in i boken började jag dessutom tycka att det var ganska kul.
Efter att ha läst Ensam på mars konstaterar jag att jag faktiskt inte är så intresserad av rymden, men att nån enstaka bok som utspelar sig där kan jag väl tänka mig att plocka upp i framtiden. Den här var underhållande, men bara om man köper ett överlevnadsäventyr som nästan helt saknar känslor.

Tack Bookmark för rec.ex!