Ensam på Mars/The Martian - Andy Weir

Astronauten Mark Watney blir kvarlämnad på Mars, utan att någon vet att han lever, utan möjlighet att kontakta omvärlden och med för lite mat för att klara sig till nästa expedition kommer om fyra år. Han får ta till all sin uppfinningsrikedom, och förlita sig en hel del på turen, för att ha en chans att bli räddad.

Jag såg filmen The Martian innan jag ens visste att det fanns en bok och jag tycker att båda är lika bra. Boken får med några fler förklaringar till saker som störde mig lite i filmen, men i stort sett är det exakt samma historia. Och jag älskar den! Det var inga problem att jag läste boken drygt en månad efter att jag såg filmen, den var lika gripande och spännande trots att jag visste vad som skulle hända. Dessutom är det fantastiskt rolig och verkligen feelgood, vilket man inte direkt tror när det handlar om någon som är ensam på Mars.

En sak jag verkligen uppskattar är att det inte finns någon skurk. Alla som är med är intelligenta, eftertänksamma och strävar efter att göra det bästa. Som en kompis uttryckte det: "smarta människor gör smarta saker". Chefer är vettiga, kollegor vill hjälpa till, vänner är vänner. Det ger helt enkelt hopp för mänskligheten.

En sak som slog mig med filmen, vilket inte märks lika tydligt i boken, är hur skräpiga vi människor är. Området där Watney bor ser ut som ett skrotupplag, när något inte behövs längre lämnas det bara på marken. Här kommer människan till en orörd, spännande planet och så slänger vi en massa grejer där. Så himla trist.

Jag rekommenderar verkligen både boken och filmen, en bra, rolig, spännande berättelse som utspelar sig på mitt favoritställe - i rymden.

Det borde finnas regler - bok vs film

Igår var vi på galavisning av filmatiseringen av Lina Arvidssons bok Det borde finnas regler. Det var väldigt trevligt och kul. Filmen är inspirerad av boken, men följer den inte exakt. Det är alltid lite orättvist att jämföra filmer med böcker då det är så olika medier, men jag tänkte göra det ändå. Nu hade jag dessutom boken färsk i minnet, vilket gjorde att jag inledningsvis störde mig på skillnaderna.

Det som jag uppskattade mest med boken var hur bra den skildrade hur det var att vara fjorton. Vardagstristessen i skolan, grubblande över vem man var, förhoppningarna om att livet skulle komma igång bara man blir äldre, längtan efter att hångla. Filmen förmedlar nästan samma känsla, men eftersom den utspelar sig på sommarlovet blev det ändå ganska annorlunda. Jag förstår varför de gjorde det valet, men jag gillade verkligen skolskildringen i boken.

Boken utspelar sig i en håla och huvudpersonerna längtar därifrån. Filmen utspelar sig i Malmö, inte uttalat men uppenbart då man ser Turning torso, Kronprinsen, Folkets park. Det är väldigt fina miljöer, en cool strandfest och deras fantastiska koja i det ruffiga skrotupplaget, vilket ger en annorlunda känsla jämfört med boken. Jag gillade hålan och tristessen, så jag tyckte att det var lite synd att det inte var kvar.

Relationerna mellan karaktärerna var lika bra i både boken och filmen, om än inte helt lika. Mirjams relation med Per känns hälsosammare i filmen, vilket var tur då jag tyckte att den var ganska jobbig att läsa om. Mias relation med sin pappa utvecklas mer i boken, men även i filmen skildras den bra. Överlag kändes relationerna lite snällare i filmen, men det fungerade väldigt bra. Dock tyckte jag att det var synd att Mias kärleksrelation inte fick plats i filmen, jag gillade den.

Det är lite synd att jämföra filmen och boken då de är så pass olika. Jag kände att filmen förtjänar att ses för sig själv och jag förstår varför den inte är exakt som boken, det känns överlag som rimliga ändringar. Dock tyckte jag bättre om boken, den var en så himla fin skildring av en ganska händelselös tid.

Det borde finnas regler blir film!

För ett par år sen recenserade jag Det borde finnas regler, av Lina Arvidsson här på bloggen. En riktigt träffsäker tonårsskildring som jag verkligen gillade. Nu har den blivit film! Den 23:e oktober är det biopremiär i hela landet. I trailern ser det ut som att filmen fångar känslan jag gillade från boken, så jag har ganska höga förhoppningar på den här filmen.

 

Här finns en annan trailer. Kolla även in instagramkontot @detbordefinnasregler.

Det finns magi!

I helgen såg jag cirkeln på bio. Det var nervöst. Faktikst så satt jag under reklamen och tänkte att "jag borde kanske inte se den här filmen, tänk om den inte är bra"! Det hade varit en sån besvikelse om en så bra bokserie hade blivit en halvdan film.e slösas bort
Men Cirkeln gjorde mig inte besviken. Inte alls. Det var riktigt, riktigt bra! (puh!)
Handlingen har kortats ner och vissa karaktärer från boken är inte med, men så måste man väl göra för att få till en rimlig längd och film som inte blir rörig för de som inte läst boken. Men visst känns det lite tråkigt att [Nicolaus och Mona Månstråle] saknades! Kanske vissa scener och repliker kändes lite väl konstgjorda, men det fanns tillräckligt många klockrena för att väga upp mer än väl.
Cirkeln är riktigt snyggt filmad, skådespelana är bra, och man har fått fram samma stämning som i boken. Det var dessutom spännande även fast jag visste hur det skulle sluta :) Castingen var väldigt bra (ok, jag var inte helt övertygad om Rebecka, för mig såg hon inte ut så), och det var fantastiskt kul att få se karaktärerna komma till liv sådär. Men måste verkligen Sverrir Gudnason vara med i precis alla filmer som produceras i Sverige?

Bok-till-film, lyckat och sktidåligt exempel

När jag var sjuk för några veckor sen passade jag på att se lite film. En var Divergent, som jag gillade som bok men hade svårt att föreställa mig skulle vara bra i filmform. Så många komplicerade miljöer, så mycket krångligt dystopiskt samhälle att beskriva och så vidare. Men, jag blev positivt överraskad, den var riktigt bra. Väldigt lik boken, både i händelseförlopp och stämning, och skådespelarna passade bra ihop med hur jag hade föreställt mig karaktärerna när jag läste böckerna.

När jag hade sett och gillat en YA-dystopifilm startade jag en till av bara farten: The mortal instruments. Jag stod ut i ungefär tjugo minuter innan jag stängde av. Det var för rörigt, skrikigt, skådisarna kändes felcastade och jag lyckades inte få till något som helst intresse för hur det skulle gå. (Tyckte dock att boken var helt ok).

World war Z - Boken vs Filmen

Jag såg filmatiseringen av World War Z för några veckor sen, och jag kan inte säga att det var två välinvesterade timmar. Visserligen hade jag inte särskilt höga förväntningar, då boken kändes nästan omöjlig att filma. Den består ju av ett stort antal vittnesmål från zombieapokalypsen, olika röster från olika delar av världen med helt olika infallsvinklar på katastrofen. I filmen har man använt Brad Pitt som samlande grepp. Han åker hjältemodigt världen runt för att försöka hitta ett sätt att stoppa de framrusande zombierna (bokstavligen rusande, har aldrig sett zombier springa så otroligt snabbt på film förut), och även om vissa scener kan kännas igen från boken så tycker jag att de bästa fattas. Det känns också helt ORIMLIGT att göra en film utifrån en bok med ett så stort persongalleri och inte lyckas med att klara Bechdeltestet. (Ni vet, det ska finnas 1) två namngivna kvinnor som 2) pratar med varandra 3) om något annat än en man.) Faktum är att det bara finns tre vuxna kvinnor som pratar över huvud taget i filmen, och de gör det aldrig med varandra. (En av dem har dessutom inget namn, bara en militär grad).
Vill man se boken World War Z som film så är det för olikt, för klichefyllt och för ...ja, för dåligt. Vill man bara se en schysst zombierulle så kan den kanske duga om man redan har sett alla andra filmer på temat. Men förmodligen inte.

Boken skrev jag om här.

The Shining - bok vs. film

Vad ska man göra på Halloween om man inte har nån fest på gång? Jo, man ska se skräckfilm såklart. Vi gjorde ett tappert försök hemma och skaffade ett antal filmer - men ingen av dem gick att se. En fungerade inte alls. En visade sig handla om "onda forskare" (Cabin in the woods) och den stängde jag av i rent raseri (FORSKARE? Det var spöken jag ville ha!). En var dubbad till tjeckiska. En var så pinsamt dålig (One missed call) att vi stod ut i tio minuter. Sen slutade det med ett klassiskt och kanske lite tråkigt val: The Shining från 1980.
Till att börja med kan jag konstatera att visst kan man se om skräckfilm, men man ska kanske inte vänta sig att bli RÄDD när man vet vad som kommer att hända. Dock är filmen ändå otäck, och det gör inte ens något att specialeffekterna är från sent 70-tal för det är inte alls de som är läskiga, det hänger mycket mer på stämningar och skådespelarinsatser.
Jag blev otroligt sugen på att läsa om boken (Varsel på svenska), för jag kunde inte minnas om och isåfall hur den skilde sig från filmen. Boken stod redan i min hylla (en extremt ful 80-talsutgåva, en sån som det står "Läs den om du törs!!" på i dramatiskt rött) så det var bara att börja.
Storyn är i densamma: Jack och Wendy, och deras femåringa son Danny tillbringar vintern med att vakta det det ensligt belägna hotellet Overlook. De är helt isolerade, och när hotellets mörka sida vaknar hamnar de i en väldigt utsatt situation. Skillnaden mellan bok och film tycker jag främst är att i filmen är Wendy en väldigt platt karaktär, hon är dumglad över att få vara insnöad i ett övergivet hotell på en bergstopp, hon ser ingen som helst fara innan dess att den hugger sönder hennes badrumsdörr med en yxa och hon är så svag att hon knappt orkar bära en kniv (för att inte tala om hennes slappa grepp om ett baseballträ). I boken framställs hon som betydligt starkare, hon (och Jack) har en historia som förklarar en del av deras beteenden, och hon är handlingskraftig i en krissituation. Även Jack har ett djup i boken som helt saknas i filmen där han i stort sett bara är galen. Det jag tyckte bäst om med boken var skildringen av Jacks kamp mot sitt beroende och hur han långsamt förändras och tappar kontrollen. För övrigt finns de berömda spökflickorna ("Come play with us!") inte ens med i boken (men jag gillar dem), och inte heller den konstiga scenen där Danny freakar och skriker "redrum! redrum!" i en evighet med världens mest irriterande röst. En förändring är jag iallafall väldigt glad för: att filmversionen skippade de formklippta häckdjuren som väcks till liv. De fungerade faktiskt inte ens särskilt bra i litterär form.
Det är väl ganska uppenbart att jag inte tycker att filmen lever upp till boken (och det tycker tydligen inte Stephen King heller). Det har gjorts en tv-serie som sägs följa boken bättre, och det får bli nästa King-projekt att ta itu med.

Warm bodies, filmen vs. boken

Jag läste boken Varma kroppar i mars 2012 och var imponerad över hur den kombinerar zombiespänning med ett snyggt språk och filosofiska funderingar. Nu har jag äntligen tagit mig tid att se filmen också. Handlingen är samma, men jag tycker inte att filmen har samma känsla som boken. Det går så snabbt för zombien R och hans zombievänner att förändras, det uppmärksammas inte alls att skelettzombierna har något syfte med sitt härjande och R har gått från kostymklädd till huvtröja. (Ja, störde mig väldigt på klädseln faktiskt, eftersom det kändes som att det gjorde honom till en helt annan person. Nu var han tonåring eller kanske strax över 20, i boken var det mer oklart men jag uppfattade honom verkligen som lite äldre än så). Trots kritiken så tyckte faktiskt att filmen var helt ok, men den är säkert bättre för de som inte läst boken innan.

Mördaren ljuger inte ensam

Var på bio igår och såg Mördaren ljuger inte ensam, filmatiseringen av Maria Langs första deckare. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Jag ville verkligen tycka om den, och det kan ju ha fördunklat min smak en smula.

Jag har läst boken några gånger men lyckas aldrig komma ihåg vad den handlar om, vem som blir mördad och vem mördaren är. Det är ju trevligt att bli överraskad varje gång, så även i filmen (eller åtminstone inte komma på saker förrän strax innan de inträffar). Handlingen i korthet: Puck skriver på sin doktorsavhandling och blir inbjuden av sin handledare att fira midsommar på hans lantställe, det enda huset på en ö utan telefon och med bara en båt. På midsommardagens morgon hittar hon en av de andra gästerna mördad och efter att de fått dit chefen för riksmordskommissionen, Christer Wijk, dör båtmotorn och de har inte längre någon kontakt med omvärlden.

Det jag verkligen gillade med filmen var miljöerna och kläderna. Det känns som om de fått till dem riktigt bra. En lagom blandning av spännande/otäck tallskog och midsommarmys på klipporna. Jag tyckte också att det var roligt att de dricker konjak heeeela tiden.

Castingen däremot, hur tänkte de där? Tuva Novotny fungerade bra som Puck, även om hon kändes lite för gammal (jag tänker mig Puck som max 25 i första boken, vilket nog inte stämmer med tanke på att hon skriver på sin avhandling). Men Ola Rapace som Christer Wijk? En slemmig Christer Wijk till råga på allt. Nej, honom kan de gärna byta ut till nästa film. Linus Wahlgren som Einar Bure tycker jag fungerade bättre än jag trott.

Trots allt hoppas jag på att de kommer filmatisera alla böckerna, i så fall kommer jag titta på dem allihop. Men det kommer nog vara böckernas förtjänst snarare än filmernas.

Film för bokälskare

Vill bara tipsa om en film jag såg i lördag: Midnatt i Paris. Owen Wilson spelar en manusförfattare som är på semester i Paris med sin fästmö. Han vill vandra runt och uppleva Paris i regnet, hon vill flörta med en gästprofessor på Sorbonne. En natt blir han upplockad av en bil och hamnar i 20-talet där han träffar Scott och Zelda Fitzgerald, Hemingway, Gertrude Stein, Picasso, Dalí...

Det här måste vara den perfekta filmen för alla som drömmer lite om Paris och är intresserade av böcker och konst. Allt är underbart vackert filmat, alla är trevliga och roliga. En helt perfekt film nästan vilken dag som helst.

Filmen klarar tyvärr inte Bechdeltestet*, har ett lite för abrupt slut och hela tidsresegrejen är något oklar. Dessutom har den det ack så vanliga förhållandet med två människor som ska gifta sig trots att vem som helst kan se att de inte har något som helst gemensamt och de dessutom inte verkar vara attraherade av varandra. Men det gör ingenting, man förlåter den det mesta. Se den!


*1. Filmen måste innehålla minst två kvinnor, 2. som pratar med varandra, 3. om något annat än en man.

Kultfilm

Å, fina nyheter idag! Anders Fagers bok Samlade svenska kulter ska bli film!
Den kommer tydligen att filmas av Måns Mårlind och Björn Stein, men det är inte bestämt när den kommer ut. Enligt SvD.se vill regissörerna ha med Max von Sydow och Alexander Skarsgård, så det känns ju redan som ett mycket lockande projekt.

I nationens intresse

Sådär, då har jag sett den nya Hamiltonfilmen. Jag blev inte så besviken som jag hade trott att jag skulle bli, trots att handlingen flyttats till nutid och ändrats väldigt mycket. Det var inte alls så mycket fokus på "Persbrandts nya superkropp" som det har hävdats i intervjuer, och det var ju skönt. (Även om böckernas Hamilton tränar varje dag, ofta naken och "glänsande av svett"). Persbrandt är inte illa som Hamilton, även om han i någon scen har lite väl mycket Gunvald Larssons personlighet och lite för lite av Carl Hamiltons. Filmen var spännande och den nya handlingen har vissa viktiga förlopp gemensamma med boken, så visst kan man känna igen storyn.
Som jag trodde innan jag såg den så är filmen allt för mycket traditionell action för att kännas som en helt värdig filmatisering. Böckerna har betydligt långsammare tempo och väldigt mycket mindre våld. Det förekom en del ganska tramsig produktplacering, och det sänker upplevelsen en del. Och var är Joar och Åke, Hamiltons kollegor?? Jag hoppas verkligen att de kommer introduceras i nästa film, de är båda intressanta karaktärer som jag älskade i böckerna. (Särskilt Joar!).



















Peter Haber som Hamilton. Lite innan Beck så att säga...

I nationens intresse

Idag smäller det, idag ska jag se Hamilton på bio.
Å, så länge jag har sett fram emot det!

Jag läste samtliga böcker i serien 2009-10, mycket motvilligt till en början. Jag är inte så intresserad av böcker om spioner, krig och jobbiga killar. Det visade sig dock ganska snabbt att Hamiltonböckerna främst handlar om politik, och att de är väldigt förankrade i sin samtid. Jag gillar dessutom själva Carl Hamilton-karaktären mycket. Han är inte alls så platt som jag trodde innan jag läste, han har personlighet även om den är övervägande deppig och grubblande (vilket han iofs har goda skäl till, hans liv är ju inte så lätt). Guillou franställer honom ganska ofta som så fantastiskt och överlägsen att han blir lite parodisk (men då skrattar jag, det är ju bra att det är roligt också).

Jag har sett alla de gamla filmerna (4 st), och tycker att serien med Peter Haber är den allra bästa. (Minns det som att den följde boken väldigt väl).

Den nya filmen... alltså jag tror inte att den kommer vara bra. Jag gillar inte alls att de har flyttat handlingen till nutid, då det ändrar ALLT. Kalla kriget har blivit konflikter i Afrika, ryssar är förvandlade till amerikaner... Det kommer ju vara en helt annan historia. Jag har inte hört nåt om vilka som ska spela Joar och Åke Stålhandske, så de karaktärerna kanske inte är med (skandal!). Jag gillar inte heller att man har satsat så hårt på att göra "internationellt gångbar action" utan hade mycket hellre sett en film med samma tempo som boken I nationens intresse, och tänk så kul det hade varit om den hade utspelat sig i rätt tid! Dessutom: SÅ tråkigt val att sätta Persbrandt i huvudrollen.

Aja, hur som helst: Hamilton är alltid Hamilton, och det går ju inte att låta bli att se filmen när man har läst alla böcker. Klockan 18:15 sitter jag bänkad med en låda popcorn och blir förhoppningsvis inte alltför besviken.