Ensam på Mars

Ensam på Mars av Andy Weir är den första boken på väldigt länge som jag läser om rymden. Jag minns inte ens när jag läste nåt på det temat senast (det kan ha varit Liftarens guide till galaxen, och det var mååånga år sen).
Hur som helst...
Boken utspelar sig i en ganska nära framtid där bemannade rymdexpeditioner till Mars är möjliga att genomföra. Mark Watney är den nittonde astronauten som sätter foten på den röda planetens yta. Tyvärr (för honom) så blir resan betydligt mer spännande än det var meningen. Expeditionen hamnar i en sandstorm. Mark skadas och hans kamrater, som tror att han dött, tvingas ge sig av och lämna honom kvar. Såklart var han inte död, utan vaknar upp och inser att han är mer ensam än någon annan människa nånsin har varit. Han har ingen möjlighet att kontakta jorden. Han räknar snabbt ut att nästa Marsexpedition kommer dyka upp om flera år, och att han varken har mat eller vatten som räcker så länge. Här kunde man trott att någon slags panikångest skulle vara befogat, men Mark tar istället genast tag i att ordna vatten, fundera över om det går att odla på mars och förbereda sig för en lång tid som ofrivillig eremit.
Boken är full av vetenskapliga förklaringar till allt som händer. Det gör att den känns ganska rimlig även om den utspelar sig på Mars, men också att den blir lite svårläst. Jag hänger helt enkelt inte med i hur all teknik fungerar (och går sönder). Det tog mig nog en fjärdedel av boken innan jag var riktigt fast och verkligen började bry mig om hur det skulle gå för den ensamme astronauten, men när det väl hände så var det riktigt spännande.
Tyvärr tycker jag att boken saknar djup. Borde inte en människa som lämnas att dö på en tom planet ha nån slags.. känslor inför det? Ångest? Skräck? PANIK? Sorg? Även om han har fullt upp med överlevnad så borde det förekomma någon slags reflektion över hur livet går vidare på jorden utan honom, saknad efter familj och vänner, tankar om hur man hanterar ensamhet en längre tid... inget sånt får man. Inget alls. Det känns helt enkelt lite konstigt. En annan brist var att man fick veta väldigt lite om hur det ser ut på mars. Jag började undra mer och mer om hur landskapet egentligen är format och hur ljust det egentligen blir där när solen lyser.
I början störde jag mig på språket i Wanteys loggbok. För många konstiga utrop, för oseriöst och skämtsamt... men å andra sidan kanske man skulle släppa alla vetenskapliga pretentioner om man var den enda människan på en planet, och bara skriva dagbok som om det var en rolig blogg. En bit in i boken började jag dessutom tycka att det var ganska kul.
Efter att ha läst Ensam på mars konstaterar jag att jag faktiskt inte är så intresserad av rymden, men att nån enstaka bok som utspelar sig där kan jag väl tänka mig att plocka upp i framtiden. Den här var underhållande, men bara om man köper ett överlevnadsäventyr som nästan helt saknar känslor.

Tack Bookmark för rec.ex!