Döden, döden, döden

Mandarinstunder är en berättelse om ett sorgeår. Lilian kan inte acceptera att katten Zeb Macahan blev akut sjuk och dog. Hon blir besatt av att veta allt om varför det hände, hur hon kunde räddat honom, när han kommer tillbaka. För Zeb kan inte vara borta, det går ju inte att leva utan honom.

De första sjuttio (ca) sidorna grät jag som en fontän, sen blir det på något sätt lugnande med Lilians ältande och tjatande om ungefär samma saker. Det gör ont att läsa, men det är också fint - det handlar ju om kärlek. Tiden som går, sorgen som aldrig slutar gnaga, det dåliga samvetet om inte ger sig. Långsamt långsamt blir det lite lättare att andas igen, men det tar så oändligt lång tid.
   Hur mycket får man sörja en katt? Precis så mycket som man behöver. Ibland är det jättemycket.

Tyvärr blev jag flera gånger riktigt irriterad på språket i boken. Jag gillar att det är rakt, rått, pratigt, men ofta hoppar författaren mellan ämnen så snabbt att man blir lite yr. Jag hade föredragit en mindre bloggig/dagboksaktig stil.