Sara trivs inte med sitt vikariat, inte med sitt förhållande och hon kan inte sova på nätterna. Hon är trött, ibland så trött att hon inte klarar av att gå till jobbet. Hemma hasar Johannes runt i tråkiga gamla tofflor, irriterande men samtidigt så trygg och välbekant. Kan man verkligen byta bort en sådan trygghet? Orkar man det?Sara mår allt sämre, hon har ständigt huvudvärk och så denna trötthet som inte verkar gå att sova bort. Hon går ut och festar allt oftare, men det gör egentligen bara hennes ångest värre.
Varvat med Saras vuxenliv får man glimtar från hennes barndom, där hon aldrig var söt och smal nog. Det handlar mycket om Barbie, som i Saras lek har ett viktigt jobb att sköta men som enligt hennes kompisar mest vill byta mellan olika aftonklänningar och ligga naken i sängen med Ken.
Jag tyckte särskilt mycket om barndomskapitlen, men även Sara som vuxen är fint skildrad. Man retar sig på att hon är så jäkla håglös, men det är samtidigt det som gör henne så trovärdig. Hennes oförmåga att prata om känslor, hennes absoluta vägran att erkänna att hon har glömt solkrämen hemma och alltså är lika slarvig som Johannes... Hon är så väldigt mänsklig att jag gillar att hon irriterar mig.
Jag skulle gärna läsa fler böcker av författaren (detta är hennes debut), och hoppas nog lite extra på nån slags uppväxtskildring för jag gillade verkligen hur hon skriver om barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar