tisdag 8 maj 2012

Det borde finnas regler - Lina Arvidsson

"Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga. Jag läser på för att bli bättre. Snappar upp tips här och var. Veckorevyn till exempel, är en tidning som riktar sig till oss blivande kvinnor. Där står det om smink och kläder och hur man ska förföra killar".

Mia och Mirjam är fjorton år och bästa vänner. De bor i en håla, en riktigt tråkig håla och längtar så de kan spricka efter att få börja gymnasiet i grannhålan som är lite större. Dessutom ska de ju gå på estetgymnasiet, där alla snygga och intressanta killar går. Tills dess har de mycket att öva på. Man måste till exempel kunna dricka kaffe trots att det inte smakar gott, även om det nog är viktigare att kunna dricka rödvin.
   Skolan är osannolikt tråkig, även om det går att förstå mattetalen så är de ju helt meningslösa när man ska bli konstnär. Gympaläraren är ett äckel som tjuvtittar på tjejerna i omklädningsrummet och om man ska spana på den snyggaste killen får man försöka bortse från att han alltid har keps.
   Mirjam ligger steget före Mia, hon har en kille. Eller kille och kille, hon dejtar den frånskilda, fyrtioåriga småbarnspappan Per i hemlighet. Mia tycker att det är äckligt, men Mirjam är så lycklig att det är svårt att veta vad man ska säga för att tala henne till rätta. Med hjälp av sin andra kompis Karl, killen som är för smart för att riktigt passa in i skolan, gör hon en plan för att få Mirjam att inse att Per är helt fel för henne.

Det bästa med den här boken är att den känns så äkta, som en dagbok skriven av en fjortonåring. Det beror inte bara på själva språket utan även Mias tankar är så himla typiska för högstadieåldern. Jag gillar att det inte händer så mycket i boken, alla problem får inte en lösning och alla människor går inte att förstå - det bidrar till att det känns "på riktigt". Medan jag läste funderade jag lite på om jag hade gillat boken när jag var 14-15 år, och jag är faktiskt inte så säker på att jag hade det. Nu, rätt många år senare, är det roligt att läsa den, skratta och tänka "men ååå så typisk sak att säga i den åldern!" men om jag varit jämnårig med huvudpersonerna hade jag nog fokuserat på händelseförloppen och tyckt att storyn var lite för tunn. Men, som sagt: nu gillar jag den mycket!


1 kommentar:

  1. Tack för fin recension!
    Jag tror du är nåt på spåren där, att boken befinner sig i ett gränsland när det gäller åldersgrupp. Har fått många arga bloggrecensioner av folk som inte känner igen sig i karaktärerna, tycker det blir FÖR fjortis osv. Men trevligt att höra att nån annan än jag uppskattar att det inte händer så mycket. Det var så jag själv upplevde tonåren. Ens drömmar var för stora för verkligheten liksom.

    SvaraRadera