Det var med en viss hästtjejsnostalgi som jag läste om vedermödorna i stallet, triskande hästar, veterinärbesök och jaktritter, men eftersom det är en sann historia om en ponnyfamilj och deras medryttare så består den av olika anektdoter snarare än en dramatiskt uppbyggd berättelse. Det är lite mysigt, men också lite tjatigt. Jag undrar vad stalltjejerna som beskrivs egentligen tyckte, det är förmodligen ganska rakt och sant berättat men verkligen inte särskilt smickrande alla gånger.
Man ska nog ha eller ha haft någon närmare relation med hästar för att uppskatta boken. Jag tyckte den var ok tidsfördriv men inte mer än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar