fredag 12 februari 2016

Bokbloggsjrka 12-15 februari - rantar om barn och läsande

Veckans bokbloggsjerka ställer frågan "hur tror du att man kan inspirera barnens läsande. Har du några goda exempel"?

Jag har inga barn, men jag har varit ett barn. Ett barn som läste jättejättemycket. Det är svårt att säga exakt vad det beror på, men jag tror stenhårt på högläsning (kapitelböcker så snart barnen pallar, det var guld att ha en följetong att se fram emot). Jag har också alltid haft en nästan obegränsad tillgång till böcker. Både en välfylld egen bokhylla, trots att vi inte var särskilt välbeställda ekonomiskt och täta besök på biblioteket (där jag fick låna hur mycket jag ville, vilket alltid var en full pappkasse med böcker). Mamma läste mycket, jag var medlem i barnens bokklubb, jag lärde mig läsa snabbt och hade nästan genast lätt för det... Det finns ju så många samverkande faktorer.
När jag var tolv minns jag att jag plötsligt upptäckte att ingen av mina kompisar hade några böcker. Jo, några av dem hade väl fem Wahlströms ungdomsböcker i en bokhylla som i övrigt var full av porslinselefanter där man förvarade örhängen, Fridatidningar, dansande plastblommor och ögonskugga. Det var töntigt med böcker! Jag hade fortfarande en proppfull ikea-Ivarhylla och en ständig hög av biblioteksböcker. Det var något av en chock att fatta att inte alla läste. Jag kunde liksom inte fatta hur de kunde låta bli. Jag läste överallt, vid frukostbordet, framför TVn, alltför sent när jag lagt mig.. Trots att mina jämnåriga tittade skeptiskt på mina böcker var de lite fascinerade, vissa sa att "jag borde nog också läsa mer", någon lånade ett par böcker... I sexan läste alla tjejer i klassen Virgina Andrews absurda Vindsträdgården-serie, och den fångade allas intresse till den grad att det lästes på skolgården på rasterna.
Eh, jag kan inte ens sammanfatta detta på nåt vettigt sätt. Typ: läs själv, se till att det finns massor av böcker (olika typer, olika ämnen, fakta, skönlitterärt, bilder, inga bilder, realism, sagor... så man lär sig tidigt att det finns böcker för alla tillfällen), säg inte till barnen att de läser för mycket (det finns inget för mycket) och låt dem läsa nästan vad som helst - var ingen kulturpolis som förespråkar "fin"böcker, det går bra med tantsnusk och dålig fantasy också.

Oj, det där blev pladdrigt.

11 kommentarer:

  1. Vi tror på högläsning där jag jobbar.

    SvaraRadera
  2. I de här sammanhangen tänker jag ofta på en barndomsvän som uteslutande ville läsa faktaböcker om djur men aldrig fick det för fröken i skolan. "Daniel, du måste läsa riktiga böcker". Det blir så fel sånt där. Kunde han inte bara fått läsa sina böcker om hajar och djur på savannen istället?

    SvaraRadera
  3. När det gäller barn så är det väl läslusten man vill väcka och det gör man inte genom "finlitteratur"

    SvaraRadera
  4. Jag tror också på högläsning. Min mamma läste mycket högt för mig vilket fick in mig i böckernas värld och fick mig att fortsätta öva läsning fast jag hade väldigt svårt för det och var sen på att läsa själv.

    SvaraRadera
  5. Intressant det där men att en kan vara helt insnöad på det fina med böcker och sedan upptäcka att ingen annan förstått det! Hur får vi med allihopa? :)

    SvaraRadera
  6. Jag bar hem kilovis med böcker från biblioteket och nu när jag tänker på det så var det aldrig någon som sa att jag läste för mycket :)

    SvaraRadera
  7. Pappa brukade läsa Pettson och Findus för mig och ta med mig till biblioteket, det är några av mina bästa barndomsminnen :)

    SvaraRadera
  8. Det låter lite som vår dotter :-) Hon går ständigt med en bok och kan inte riktigt förstå hur man kan ha ett hem utan böcker...

    SvaraRadera
  9. jag känner igen det där med förvåningen över att inte alla läste och hade böcker hemma. det var så självklart för mig

    SvaraRadera
  10. Vi var också omgivna av många böcker då vi var barn och föräldrarna läste högt för oss från tidig ålder. Biblioteksbesök gjordes några gånger i månaden och det var något av det bästa jag visste. När jag själv fick barn så lotsade jag in dem i böckernas värld ända från de var pyttesmå.

    SvaraRadera
  11. Håller absolut med dig, och jag känner verkligen igen mig. Jag var precis som du, jättebokmal. Till och med så att mina föräldrar funderade på att förbjuda mig att läsa ett slag, bara för att jag läste FÖR mycket. Som tur vad blev det inget i praktiken av det - men min mamma har berättat det i efterhand.
    Jag blev också förvånad över hur få böcker vissa har - och är det fortfarande. Att så få verkligen läser och ännu färre läser mycket.

    SvaraRadera