Så himla många söta pojkar överallt

 

Moa Eriksson Sandbergs bok Paris, Lola och jag är en kort men fin bok om att vara tretton år och på semester i Paris med Lola (och Lolas mamma, men hon är inte lika viktig). Hemma i Sverige ska mamman snart föda barn, och kanske bryr hon sig mest om sin nya man och sin nya bebis nu? I Paris vimlar det av söta mörklockiga pojkar att flirta med, och allt är spännande och nytt och man vet inte riktigt vad man vill och inte vill. Jag gillar stilen den är skriven i, korta stycken som inte alltid hänger ihop - som ögonblicksbilder eller snabba dagboksanteckningar från olika platser i Paris. 

En bok om att vara tonåring, som förmodligen tilltalar vuxna mer än trettonåringar. Jag tänker iallafall att om jag hade läst den i den åldern så hade jag retat mig på att den inte var spännande, och att man får veta så lite om karaktärerna. Nu är det exakt det som jag tycker om. En extra bonus är de fina illustrationerna.

Allt är bara bra, tack

Lea slutar sitt stressiga tv-producentsjobb och åker till Paris för att förändra sitt liv. Hon inser dock att hon är samma person, tills hon träffar den karismatiske Michel. Tillsammans med honom blir hon en spännande och intressant person och livet är som en lång fest, bortsett från Michels besvärliga exflickvän. När Lea blir gravid flyttar paret till Stockholm, men i Sverige verkar Michel mindre charmig och mer alkoholiserad.

Allt är bara bra, tack av Moa Herngren är en bra roman om ett destruktivt förhållande. Även om man redan tidigt förstår att det är dåligt för Lea lyckas författaren verkligen förmedla hennes känslor och anledningar att göra som hon gör. I det längsta ljuger hon för familj och vänner för att kunna fortsätta ljuga för sig själv. Det antyds att omgivningen anar vad som händer, men Lea är fast besluten att inte avslöja att hennes liv inte är perfekt, särskilt som hennes bror verkar ha det perfekta jobbet och perfekta familjen.

Boken kan nog vara väldigt triggande för den som varit i en liknande situation, men för oss andra är det en intressant och spännande historia. Jag var lite tveksam först, men drogs in i berättelsen mer och mer. Man oroar sig för Lea och hoppas att hon ska ta sitt förnuft till fånga. Lite av en mellanbok, bra men inte fantastisk.

Bra, men irriterande

Tre ensamma människor flyttar ihop i en sliten men lyxig lägenhet i Paris. Det är Camille, som slutat äta, Franck, som jobbar dygnet runt som kock och Philibert, adelsmannen som passat bättre på 1700-talet. De försöker anpassa sig till varandra och sakta växer en vänskap fram.

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda är den typ av bok som många älskar och tycker kommer med djupsinniga tankar om livet. Misstänker att många skulle klassificera den som en feel good-bok.  Den är ganska bra, lite väl gullig och med lite för udda karaktärer för min smak. Karaktärerna är udda på ett "titta så charmerande och excentriska"-sätt som jag tycker är ganska  irriterande. De är också ganska osympatiska av och till. En annan sak jag tyckte illa om är sättet att skriva dialog där det tar evigheter innan man förstår vem som säger vad eller om det kanske är en inre dialog.

Men det är klart att det är lockande att bo fint i Paris och hänga med annorlunda människor. Och jag avslöjar nog inte för mycket om jag säger att det självklart slutar ganska lyckligt, det ingår ju i genren. Den var underhållande medan jag läste den, men den lämnade inga djupa spår i minnet.

Paris Cherie: sådär säger folk, alltså - Ida Pyk

Alva är sjutton år och har blivit upptäckt av en modellagentur. Hon ska tillbringa sommaren i Paris som modell, och hon är väldigt nöjd med att få slippa ifrån Stockholm och sin mamma och hennes nya pojkvän, och sin alkoholiserade pappa.
   I Paris delar hon lägenhet med en ängslig femtonåring från Australien som bara längtar hem. Alva längtar absolut inte hem, hon älskar att vara i Paris. Där finns den mörklockiga Sébastien som ibland inte svarar i telefonen fast man ringer och ringer tills man nästan inte står ut, och där finns den vilda, rödhåriga Olga som går på alla de rätta festerna och som inte är rädd för någonting.
   Det här var en snabbläst liten bok som man snabbt kommer in i, med en sympatisk och engagerande huvudperson.

Svarta havet igen

Anna recenserade Svarta havet av Kéthévane Davrichewy häromdagen (samma dag som jag läste ut den lustigt nog). Hon var lite skeptiskt, själv tyckte jag om den.
   Bokens huvdperson Tamouna vaknar i Paris på sin nittionde födelsedag. Hela familjen ska fira, men det viktigaste är att hennes livs stora kärlek Tamaz har lovat att komma på kalaset. Varvat med förberedelserna och festen får vi genom tillbakablickar följa Tamounas liv - den lyckliga uppväxten i Georgien, landsflykten till ett främmande land, anpassningen till ett nytt liv, familjen, vänner... Hela tiden finns Tamaz i bakgrunden, mannen hon aldrig fick men som hon alltid har älskat.
   Jag är inte jätteförtjust i själva kärlekshistorien. Tanken är väl att den ska binda ihop alla bilder och vara en konsant i Tamounas liv men jag tycker inte att den tillför särskilt mycket. Jag blir mest förvirrad och retar mig på att hon aldrig gör minsta ansats till att närma sig honom på riktigt utan nöjer sig med att ha honom som en fantasi genom hela livet.
   Det jag gillar är att boken är så pass kort och ändå tecknar ett helt liv. Det blir inte långtråkigt eftersom man egentligen bara får ögonblicksbilder, och det är snyggt att skildra ett helt liv med dessa nedslag i tiden utan att det känns som att man som läsare har missat något viktigt.

Film för bokälskare

Vill bara tipsa om en film jag såg i lördag: Midnatt i Paris. Owen Wilson spelar en manusförfattare som är på semester i Paris med sin fästmö. Han vill vandra runt och uppleva Paris i regnet, hon vill flörta med en gästprofessor på Sorbonne. En natt blir han upplockad av en bil och hamnar i 20-talet där han träffar Scott och Zelda Fitzgerald, Hemingway, Gertrude Stein, Picasso, Dalí...

Det här måste vara den perfekta filmen för alla som drömmer lite om Paris och är intresserade av böcker och konst. Allt är underbart vackert filmat, alla är trevliga och roliga. En helt perfekt film nästan vilken dag som helst.

Filmen klarar tyvärr inte Bechdeltestet*, har ett lite för abrupt slut och hela tidsresegrejen är något oklar. Dessutom har den det ack så vanliga förhållandet med två människor som ska gifta sig trots att vem som helst kan se att de inte har något som helst gemensamt och de dessutom inte verkar vara attraherade av varandra. Men det gör ingenting, man förlåter den det mesta. Se den!


*1. Filmen måste innehålla minst två kvinnor, 2. som pratar med varandra, 3. om något annat än en man.

Begravningsplatsen i Prag

Umberto Ecos senaste (?) utspelar sig i Paris i slutet av 1800-talet. Om man ska tro författaren vimlade staden av konspiratörer, terrorister, hemliga agenter och de som fantiserar fram konspirationer som på olika sätt ska hjälpa dem framåt. Huvudpersonen är dokumentförfalskare, ursprungligen från Italien, och inblandad i diverse olika olagligheter och konspirationer. Efter ett tag blir det lite förvirrande att hålla reda på allt som händer, vem som gör vad och varför. Boken är full med tillbakablickar på tidigare konspirationer medan det händer saker i nutid.

Det som verkligen genomsyrar boken är antisemitism, vilket gör det ganska jobbigt att läsa. Huvudpersonen hatar visserligen allt och alla och beskriver i början inte bara hur avskyvärda han anser judarna vara utan också hur hemska tyskarna är, hur lata och oärliga fransmännen är och att han flyttade till Frankrike för att han inte stod ut med italienarna längre. Men det är som sagt judehatet som är det dominerande och även om det kan vara intressant att få inblickar i hur en antisemit tänker så är det snart bara irriterande. Det är uppenbart att huvudpersonen inte har någon grund för vad han tycker och han är själv en ganska ointressant person. Frågan är varför jag ska läsa om denna inskränkta person? (Och varför lade jag då inte ner boken? Tja, en bok ska vara riktigt dålig för att jag ska sluta läsa och det fanns ändå en del intressanta passager.)

En annan stor del av boken är olika mer eller mindre bisarra maträtter. Dock inget som fick det att vattnas i munnen utan mest förvåning över att någon skulle vilja äta sådant. Och en hel del rätter beskrivs på franska, vilket får mig att undra över vad de innehåller. Men det är en ganska underordnad del, om än en som får ta stor plats.

Det kanske mest intressanta med boken är att den är i det nya formatet från excess förlag. Det är rätt praktiskt att man kan hålla den med en hand i kollektivtrafiken, även om jag sällan haft problem att hålla vanliga pocketböcker med en hand heller. Men när man läser hemma i soffan känns det märkligt, var ska jag göra av den andra handen? De bibeltunna sidorna gör visserligen att boken inte blir alltför tjock, men gör det också lite svårt att bläddra med en hand, och då försvinner ju lite av poängen med formatet. Jag ser vissa poänger med det, men kommer nog inte köpa det formatet i framtiden.