50-talets olidliga hurtighet

Livet går vidare av Karin Wahlberg utspelar sig kring ett sjukhus i en halvstor svensk stad. Vi får följa doktorer och doktorinnor, sjuksköterskor och sjuksköterskeelever samt patienter. En del historier hänger ihop med varandra, andra sker vid sidan av. Det är femtiotal och även om det moderna samhället är på väg hänger mycket av det gamla kvar, bland annat sexualmoralen.

Jag är kluven inför boken. Å ena sidan dras jag med, undrar vad som ska hända, hoppas att det ska gå bra. Å andra sidan är det så himla hurtigt hela tiden. Kvinnor inreder sina hem efter vetenskapliga rön, alla drömmer om friska turer i skidspåret på helgen och folk är käcka och raska och brinner av iver att utbilda sig och forma det nya samhället. Ganska ofta vill jag ruska om karaktärerna och säga åt dem att skärpa sig.

Men som sagt griper berättelsen tag i en. Det är skönt att det mesta är vardagligt, folk lever sina liv och det är inte så himla dramatisk. Den inledande våldsamma historien, som en deckarvan läsare tror ska väva samman det hela, är inte viktigare än nån annan del, och känns ärligt talat helt onödig. Sjukhuset och staden är den gemensamma nämnaren och det räcker gott och väl.

Detta är den andra delen i en serie, kanske kommer jag att läsa övriga. Jag kan ha drivit mina närmaste till vansinne medan jag beklagat mig över hurtigheten, men det har varit väldigt roligt under tiden.

Miniatyrmakaren

Artonåriga Nella kommer till Amsterdam för att börja sitt nya liv som rik köpmannahustru. Hon känner sig inte direkt hemma i sin nya familj och mannen är inte vad hon tänkt sig. Efter att ha fått ett dockskåp i bröllopsgåva anlitar hon en miniatyrmakare för att möblera det. Miniatyrmakaren har dock märkliga förmågor att veta saker och snart börjar hushållets hemligheter avslöja sig.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton har blivit hyllad och jag har gått och tittat på den länge innan jag bestämde att ingen blir lycklig av att jag inte köper en bok jag vill ha. Det visade sig vara ett bra beslut då det är en väldigt fängslande historia. Dels är det en intressant skildring av 1600-talets Amsterdam och dels är de olika karaktärerna väldigt bra skildrade. Jag är inte helt såld på det lite övernaturliga inslaget och det känns som att några gåtor lämnats olösta, men det gör inte så mycket. Skulle dock velat ha ett något lyckligare slut, men man kan inte få allt.

The Enterprise of Death - Jesse Bullington

Vissa böcker är svåra att beskriva, antingen måste man berätta allt som händer eller så är beskrivningen: den utspelar sig i Europa på medeltiden, och det finns häxor. Det finns också en necromantiker, en flicka som tvingas bli hans lärling, en konstnär som blivit krigare för att ha råd med färg, en lesbisk hora, en inkvisitor och ett väldigt förbannat lik.

Jesse Bullington har också skrivit the Folly of the World, som var en av mina favoritböcker förra året. Den här är inte lika bra, men det är intressant att läsa romaner som utspelar sig på medeltiden. Jag gillar delarna som är mer "livet på medeltiden" mycket mer än de som handlar om magi och uppväckande av döda. Karaktärerna är dock intressanta och bra skrivna och jag är intresserad av vad som ska hända med dem. De är inte alltid så sympatiska, vilket är trevligt som omväxling. Sedan finns det en del bisarra sexscener och en del mindre bisarra sexscener, kan vara bra att veta om man älskar eller hatar sådant.

Wolf Hall - Hilary Mantel

Thomas Cromwell växer upp som son till en alkoholiserad och våldsam smed. Han rymmer hemifrån i ung ålder och försörjer sig som soldat åt Frankrike och bankir och Italien. Så återvänder han till England och börjar jobba åt en kardinal, som jurist och allmän fixare. Hans skicklighet när det kommer till lagar, pengar och manipulation gör honom snart inblandad i projektet att skilja Henrik VIII från hans första fru så att han kan gifta sig med Anne Boleyn.

Den här boken har ju blivit tokhyllad både här och där så jag blev lite besviken när jag inte riktigt tyckte om den. Det känns som om det skulle varit bättre att läsa den på svenska, den har ett ganska komplicerat språk. En sak jag verkligen störde mig på är att det ofta var svårt att förstå vem det handlar om för tillfället. Det står bara han, han, han och så förstår man efter ett tag att det rör sig om tre olika personer. Den hoppar också en del fram och tillbaka i tiden på ett ibland otydligt sätt.

Jag tycker dock väldigt mycket om skildringen av tiden den utspelar sig i. Det är en spännande tid, Luther har påbörjat reformationen och även England håller på att bryta sig bort från den katolska kyrkan. Det är inte en tid som jag har så mycket koll på, vilket gör det svårt att veta hur sant det som skildras är, men boken känns väldigt genomarbetad.

Det är väldigt intressant med skildringen av upplösningen av äktenskapet mellan Henrik VIII och Katarina och hans nya äktenskap med Anne. Enligt den historieskildring jag hört tidigare bestämde han sig för att skilja sig och separerade därmed England från Rom och jag har alltid tänkt att det gick rätt snabbt. Här skildras det dock som en väldigt lång process, som till stor del drivs av Anne, fast besluten att bli drottning.

Överlag är bokens handling väldigt intressant, men den är ganska seg att läsa och som sagt lite rörig ibland. Jag tycker också att det är lite problematiskt med romaner som handlar om riktiga historiska personer då det är svårt att veta vad som är det som verkligen hände och vad som är författarens fantasier. Denna bok känns dock mycket genomarbetad så jag skulle tro att händelser, personer och materiella ting är som de var.

De skandalösa - Simona Ahrnstedt

Magdalena Swärd är ungmön som anställs för att ta hand om friherrinnan fröken Venus Dag och Natt under dennas vistelse hos greve Gabriel Gripklo på hans slott Wadenstierna. Venus är bara en av många unga kvinnor som samlats på slottet då det är dags för greven att välja en hustru. Magdalena planerar att sköta sitt uppdrag och hålla sig ur vägen, men när hennes förre fästman kommer till slottet konspirerar hon med greven för att göra fästmannen avundsjuk.

Jag har insett att jag är rätt förtjust i historisk romance. Simona Ahrnstedt gör ett bra jobb med att skildra en annan tid, i det här fallet stormaktstiden, 1685. Skildringen känns trovärdig, både vad gäller tidens moral och folk levnadssätt.

Jag tycker om alla karaktärer utom de två huvudpersonerna. Särskilt gillar jag fröken Venus. Man tror att hon ska vara dryg och jobbig, men hon är väldigt rolig. Jag gillar verkligen hennes relation med Nora, grevens syster. Det är ett oväntat inslag men kul med variation.

Historien är inte den djupaste, men det är inte heller något man förväntar sig av en romance och jag tycker inte att det gör något. Miljöskildringarna är väldigt bra, jag blir nästan sugen på att åka till 1600-talet. Men bara nästan. Överlag är det en riktigt trevlig bok, perfekt för lite avslappnad eftermiddagsläsning.

Glittrande, stinkande 1700-tal

Femtonåriga Hedvig Charlotta av Holstein-Gottorp hämtas från Eutin i Tyskland för att bli gemål åt kungens bror Karl. Kungen heter Gustav III, och han har inte lyckats skaffa sig en tronarvinge. Därför är det av stor vikt att hans bror gifter sig och ordnar detta så snart som möjligt. Charlotta blir snabbt populär vid hovet. Hon är vacker, spirituell, spexig och påhittig. Tyvärr är hertig Karl inte särskilt imponerad av sin unga brud. Han är känd för att vara en kvinnokarl med många affärer, och han har inget intresse av att ändra sina vanor.
   Charlottas bästa vän heter Sophie von Fersen. Hon är sjutton år och hejdlöst förälskad i prins Fredrik. Kärleken är besvarad, men Sophie är ingen lämplig brud för en kunglig och relationen motarbetas från alla håll.
   Berättelsen om Charlotta är en intressant bild inifrån hovet fullspäckad med intriger: otrohetsaffärer, hemliga sällskap, skvaller och svek. Kläder och frisyerer är oändligt viktiga och den som för tillfället står högst i kurs sätter trenderna. De enorma håruppsättningarna kryllar av löss, och dålig lukt döljs gärna med parfym.
   I slottets källare finns ingen som helst glamour. Där lever föräldralösa barn på nåder, obetald arbetskraft som får de allra värsta arbetsuppgifterna. En stum flicka i nioårsåldern plockas en dag upp från botten för att hålla den mörkrädda Charlotta sällskap om nätterna. Flickan har inte ens ett eget namn utan kallas Pottungen, och hennes uppgift blir just att assistera hertiginnan med nattkärlet. De rika har inte särskilt mycket sympati med de fattigas svåra liv, det är två helt skilda världar som möts - och självklart inte på lika villkor.
 
Jag tyckte väldigt mycket om Barnbruden. Det är en levande skildring av svenskt 1700-tal, med charmiga karaktärer som har både bra och dåliga sidor. Historien berättas helt ur kvinnornas perspektiv, till och med kungen är något av en bifigur. Hade jag haft tid skulle jag ha sträckläst, det var riktigt svårt att lägga ifrån sig boken. (Glädjande nog är det första delen i en planerad trilogi!)

Rec ex från Piratförlaget

Norrtullsligan - Elin Wägner

 

"-Ja, men tror ni då, att jag får den jag vill ha? frågade Baby alldeles som om de skulle kunnat se in i notarien och framtiden.
-Nej, Baby, sade jag, man får aldrig den man vill ha, men man kan möjligen få den en annan vill ha, och det är lika bra, nästan bättre".

Elin Wägners Norrtullsligan kom ut 1908, men den är fortfarande rapp, rolig och intressant att läsa.
Ligan består av fyra kontorsflickor som hyr två rum ihop på Norrtullsgatan i Stockholm. Livet är en kamp. De är fattiga, har usla arbetsvillkor, närgångna chefer och fästmän som sviker, men de har iallafall varandra och ibland pengar över till en öl till smörgåsen.
Boken är bara 121 sidor lång, men man hinner ändå följa tjejerna under ett helt år utan att det känns för kortfattat. Den är fullproppad av smarta och roliga citat som man vill spara, och dialogerna är fulla av humor. Jag tyckte jättemycket om den, och skulle gärna ge den i present till ungefär alla jag känner.

Den vita frun - Frida Skybäck

Året är 1784. Den föräldralösa Maria förtjänar sitt uppehälle som sällskapsdam till den förnäma Juliana Bielke. Juliana har en opassande relation till en fattig konstnär, och för att få ordning på henne tar hennes mor Dorotea med sig Juliana och Maria på en längre visit till slottet Borgeby. Där finns tre unga söner, och förhoppningsvis ska någon av dem falla för den vackra Juliana och be om hennes hand.
   Snart står det klart att familjen på Borgeby har hemligheter. De unga männen är charmanta och stiliga och Juliana njuter av deras uppmärksamhet. Maria däremot trivs inte särskilt bra på slottet. Dels känner hon sig allt mer utanför i umgänget, och dels verkar något övernaturligt smyga sig närmare. Det ryktas om den vita frun som hemsöker gården, kan det vara hon som lämnar meddelanden i Marias rum?
   Boken är en ganska lättsam historia som passade utmärkt att läsa på en solig brygga under semestern. Det märks att författaren (som är historialärare) har gjort en grundlig research, och man får veta mycket om hur det var att leva på 1700-talet. Jag trodde att boken skulle fokusera mer på kärleksrelationer, och blev positivt överraskad över att så var det inte alls. Visst finns det inslag av romance, men främst fokuseras det på Marias utanförskap och släktmysteriet på Borgeby slott. Jag kommer absolut leta upp Frida Skybäcks första bok, Charlotte Hassel, när jag kommer tillbaka till stan och biblioteket.

The Folly of the World - Jesse Bullington

Nederländerna, 1420-tal. En översvämning har lagt stora delar av landet under vatten, vilket ger oäktningen Jan en möjlighet att ta över sin fars förmögenhet. Att komma som en okänd arvtagare är dock inte helt lätt och det gäller dessutom att ställa sig på rätt sida när det kommer till vem som har rätt till landets tron.

Jag älskade den här boken. Det är väldigt sällan nuförtiden som jag läser en bok där jag inte har en aning om vad som ska hända i nästa kapitel. Allt som händer är helt logiskt, men eftersom jag inte känner till någonting om Nederländerna på 1400-talet går det inte att veta hur folk ska reagera, vad de ska göra. Det gör det oerhört spännande att läsa.

Personerna är bra skildrade. De utvecklas under bokens gång, men håller hela tiden kvar sin personlighet. Det finns en del inslag av vidskeplighet och oförklarliga händelser i boken, men de får alla sin naturliga förklaring, som dock gör att man förstår varför någon skulle tro att magi eller liknande var inblandat.

Det enda jag kan säga som är negativt är slutet. Det är inte ett dåligt slut, det lever bara inte upp till resten av bokens standard. Även om det är en relativt logisk utveckling hade jag gärna sett att det gått åt ett annat håll. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett lyckligt slut, och slutet är inte nödvändigtvis olyckligt, men jag skulle velat sett det utvecklas annorlunda.

För övrigt har jag blivit riktigt sugen på att läsa fler böcker om medeltiden. Och se fler tv-serier för övrigt, jag kan verkligen rekommendera Svärdet och spiran när det kommer till tv. Jag har en känsla av att det har blivit mer populärt med medeltiden, vilket jag uppskattar. Det känns som en i onödan baktalad tid, som förtjänar mer uppmärksamhet.

Isfolket och Häxmästaren.

När jag var på stadsbiblioteket för nån vecka sen upptäckte jag att de har köpt in en hel rad böcker av Margit Sandemo. Jag har läst alla 47 delar av Sagan om Isfolket (och har alla böckerna samlade i skokartonger under sängen). Om de är bra? Nej. Och ja. De följer en släkts historia från sent 1500-tal, det är kärlek, hat, häxor, krig, pest, hovdamer och backstugor. Det centrala är förbannelsen som vilar över släkten, och deras strävan efter att bryta den. Det finns många ganska härliga karaktärer att älska och hata, det är spännande och ganska fascinerande att allt hänger ihop fast det utspelar sig under så väldigt lång tid. Det är inte böcker man läser för att man älskar språket, det är magin i kombination med släktsagan som är behållningen. Böckerna är relativt jämna, förutom de ca fem sista där Margit spårar rejält och bland annat skriver in sig själv i handlingen (!)

Hur som helst. Isfolket har jag ju alltså redan läst.
Nu gav jag mig på den första boken i serien Häxmästaren, Trolldom.

Första intrycket är att det är sämre än jag hade väntat mig. Språkligt är det mycket mediokert, personerna beskrivs om och om igen på samma sätt (skör-och-vacker, alldaglig-men-med-"personlighet" och så det mer oväntade "brun på något sätt"). Handlingen kretsar kring Tiril och hennes vackra syster Carla. Det är 1600-tal och systrarna bor med sina föräldrar i Bergen. Mamman är ständigt frånvarande och pappan verkar ha hemligheter och beter sig allt konstigare. Carla är djupt olycklig, bara gråter och gråter men vill inte säga varför. Farorna hopas, och Tiril har ingen att vända sig till förutom sin bästis, gatuhunden Nero. Så småningom korsar den mystiske (och brune) islänningen Mori hennes väg. Han är en häxmästare, och pysslar i stort sett oavbrutet med besvärjelser och hemliga tecken och är mystisk och svår.
   Det här var inte så bra. Det är tjatigt, karaktärerna är platta och tråkiga och det blir aldrig särskilt spännande. Jag antar att det finns enormt många böcker i serien, och trots att jag inte gillade Trolldom kan det hända att jag får för mig att plöja igenom de övriga någon gång. Det kan ju hända att de blir bättre?

Medeltidsromans

Simona Ahrnstedts andra bok Betvingade är en romanceroman som utspelar sig på medeltiden.
Illiana Henriksdotter är dotter till en storman, och har haft otur på kärleksfronten. Hon har varit trolovad två gånger, och båda gångerna har hennes tilltänkta dött innan bröllopet. Nu är hon trolovad för en tredje gång, m1ed grannpojken Axel. Illiana ser fram emot ett lungt och stillsamt liv i hembygden, men så plötsligt förändras allt. Hon blir på grund av en rad olyckliga omständigheter tvungen att gifta sig med riddaren Markus Järv, en man som är vida känd för sin grymhet och hänsynslöshet. Ingen av dem vill ha den andre, men de finner sig i sitt öde och börjar långsamt lära känna varandra. Både Markus och Illiana visar sig ha oväntade sidor, och relationen blir stormig.

Boken var ganska mysig med sin relativt okomplicerade intrig. Jag gillar att den utspelar sig på medeltiden, och författaren har gjort omfattande research för att få allt att stämma med hur människor levde på 1300-talet. Det är dock vissa passager som känns lite tidsmässigt tveksamma, t ex när Markus tänker att Illiana är sexig. Använde man det ordet på medeltiden? Jag vet inte, men det känns lite för modernt.
Jag stör mig lite på att det allt för många gånger dyker upp scener där Illiana och Markus bråkar, hon är så arg så arg och verkligen hatar honom, och så kysser han henne och bråket övergår i passionerat tantsnusksex. Det är så irriterande att hon är så lättmanipulerad och aldrig, så att säga, bråkar färdigt.

Betvingade var helt ok, jag är väl inget fan till romancegenren direkt, men det är roligt med romaner som utspelar sig i historiska miljöer. Jag tyckte mycket mer om Simona Ahrnstedts första bok Överenskommelser, kanske för att den kändes mer dramatisk och karaktärerna var lite mer trovärdiga. Det ska komma en tredje historisk romance av Ahrnstedt, som om jag minns rätt ska utspela sig på 1600-talet. Jag kommer absolut läsa den också, och hoppas på att den håller Överenskommelser-klass.

Anna har bloggat om boken här.

Betvingade

Året är 1349. Stormannadottern Illiana Henrikdotter tvingas gifta sig med den ökände riddaren Markus Järv och de reser från hennes föräldrahem i Östergötland till hans borg vid Mälaren, via hovet i Stockholm. Illiana är i början rädd för Markus, som hon har hört många hemska historier om. Under resans gång upptäcker hon dock fler sidor hos honom.

Det jag gillar med Betvingade av Simona Ahrnstedt är att den utspelar sig på 1300-talet. Det är inte ett århundrade som jag har särskilt bra koll på eller läst särskilt många böcker om. Det gör det förstås svårt att veta hur nära sanningen om den tiden som den här boken ligger, men den känns trovärdig. Jag trodde inte att man reste så mycket och så pass enkelt som de gör i boken, men det kan ju förmodligen vara en fördom.

Jag är inte lika imponerad av karaktärerna. Illiana är oskuld och oerfaren men har skinn på näsan. Markus är världsvan och erfaren men har svårt att öppna sig känslomässigt. Efter en tid i varandras sällskap har hon förstås fått honom att bli mjukare och öppnare och själv har hon blivit mer erfaren och vuxnare. Det känns som ett så klassiskt upplägg med den unga oerfarna kvinnan som lärs upp sexuellt av den äldre erfarna mannen, medan hon får honom att komma i kontakt med sina känslor. Könsstereotypt så det förslår.

Jag tycker dock mycket om språket, flytet i handlingen och miljöskildringarna. Jag ska definitivt leta upp Ahrnstedts förra bok och kan gärna tänka mig att läsa fler böcker i framtiden.

Själlös - Gail Carriger

Alexia Tarabotti är 25 år gammal och ogift. I ögonen på en viktoriansk Londosocitet är hoppet ute om att hon någonsin ska få en make - hon är ju inte bara gammal utan dessutom både halvitaliensk (vilket gett henne både lite för häftigt temperament och lite för mörk hy) och alldeles för frispråkig.
Dessutom saknar hon själ, men det är det inte många som vet.
   I Alexias London lever vanliga överklassfamiljer sida vid sida med vampyrer och varulvar, och den allmänna teorin om hur övernaturliga livsformer har uppstått är att de helt enkelt har är individer som har för mycket själ. De själlösa är en motpol till vampyrer och varulvar, och kan vid direktkontakt neutralisera övernaturliga fenomen. Därför är det väldigt märkligt att Alexia blir attackerad av en vampyr på en bjudning: alla vampyrer vet ju att det inte går att bita en själlös! Det är inte det enda mystiska som händer: både vampyrer och varulvar har börjat försvinna spårlöst och Alexia tar upp jakten på gåtans svar. Till sin hjälp har hon en väninna med exceptionellt dålig smak när det gäller huvudbonader, en vampyrdandy i sidenväst och den otroligt stilige varulven Maccon som av någon konstig anledning inte verkar förstå att Alexia är dömd att förbli ungmö.

Mycket i boken påminner om Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse (som TV-serien True Blood baseras på). Det magiska samhällets organisation, dramatiska kärleksaffärer och en frispråkig humoristisk hjältinna. Det är, precis som i Sookie-böckerna, mycket humor i berättelsen. Jag satt flera gånger och fnissade och bitska repliker och roliga formuleringar. Karaktärerna är riktigt härliga, om än inte särskilt mångfacetterade. Att boken utspelar sig i någon slags alternativt brittiskt 1800-tal gör det lite extra roligt, och jag kan inte låta bli att önska att någon ska göra en tv-serie av den.

Begravningsplatsen i Prag

Umberto Ecos senaste (?) utspelar sig i Paris i slutet av 1800-talet. Om man ska tro författaren vimlade staden av konspiratörer, terrorister, hemliga agenter och de som fantiserar fram konspirationer som på olika sätt ska hjälpa dem framåt. Huvudpersonen är dokumentförfalskare, ursprungligen från Italien, och inblandad i diverse olika olagligheter och konspirationer. Efter ett tag blir det lite förvirrande att hålla reda på allt som händer, vem som gör vad och varför. Boken är full med tillbakablickar på tidigare konspirationer medan det händer saker i nutid.

Det som verkligen genomsyrar boken är antisemitism, vilket gör det ganska jobbigt att läsa. Huvudpersonen hatar visserligen allt och alla och beskriver i början inte bara hur avskyvärda han anser judarna vara utan också hur hemska tyskarna är, hur lata och oärliga fransmännen är och att han flyttade till Frankrike för att han inte stod ut med italienarna längre. Men det är som sagt judehatet som är det dominerande och även om det kan vara intressant att få inblickar i hur en antisemit tänker så är det snart bara irriterande. Det är uppenbart att huvudpersonen inte har någon grund för vad han tycker och han är själv en ganska ointressant person. Frågan är varför jag ska läsa om denna inskränkta person? (Och varför lade jag då inte ner boken? Tja, en bok ska vara riktigt dålig för att jag ska sluta läsa och det fanns ändå en del intressanta passager.)

En annan stor del av boken är olika mer eller mindre bisarra maträtter. Dock inget som fick det att vattnas i munnen utan mest förvåning över att någon skulle vilja äta sådant. Och en hel del rätter beskrivs på franska, vilket får mig att undra över vad de innehåller. Men det är en ganska underordnad del, om än en som får ta stor plats.

Det kanske mest intressanta med boken är att den är i det nya formatet från excess förlag. Det är rätt praktiskt att man kan hålla den med en hand i kollektivtrafiken, även om jag sällan haft problem att hålla vanliga pocketböcker med en hand heller. Men när man läser hemma i soffan känns det märkligt, var ska jag göra av den andra handen? De bibeltunna sidorna gör visserligen att boken inte blir alltför tjock, men gör det också lite svårt att bläddra med en hand, och då försvinner ju lite av poängen med formatet. Jag ser vissa poänger med det, men kommer nog inte köpa det formatet i framtiden.

Sjöfartsnytt - Annie Proulx

New Foundland är inte en miljö man är van att möta i litteratur, eller någon annanstans heller för den delen. Inte heller huvudpersonen i Sjöfartsnytt, Quolye, vet särskilt mycket om ön när han flyttar dit med två små döttrar. Han är nedbruten av sorg efter att hans ganska vidriga fru gått bort i en bilolycka, och har dessutom blivit arbetslös. Han är någon slags journalist, en obegåvad sådan, och vet inte vad han ska göra av sitt liv. När hans faster tar kommandot och bestämmer att familjen ska flytta hem till New Foundland går han utan vidare med på det.
   Deras nya hem blir ett förfallet hus på en vindpinad udde, släktens hus som har släpats dit av förfäder som förvisats från sin gamla ö, och tjudrats med vajrar för att inte driva ner i havet. Quoyle får jobb på lokaltidningen, en tidning som satsar stort på bilolyckor, sexualbrott och fejkade annonser. Hans uppgift blir att skriva spalten Sjöfartsnytt som rapporterar om båttrafiken i hamnen.
   Quoyle är nästan irriterande korkad ibland, men han är godhjärtad och seg och bygger långsamt upp ett nytt liv för sin familj. Ön och öborna är annorlunda än allt han är van vid, ändå har han inga större svårigheter att anpassa sig till en plats där det kan snöa mitt i sommaren, sälfotspaj är en helt normal maträtt och en fest i en husvagn mycket väl kan sluta med att traktens alla gubbar löper amok med yxor. Författaren gör ett riktigt bra jobb med att bygga upp stämningar och trovärdiga karaktärer, och ofta är det riktigt roligt. Hon fick Pulitzerpriset för den 1994, så det är uppenbarligen fler än jag som tycker om den.
   Boken har filmatiserats av Lasse Hallström 2001, en riktigt bra film även om boken som vanligt är lite bättre.

Kejsaren av Portugallien

Jag tyckte att det var dags för en ljudbok igen, och lyssnade på Selma Lagerlöfs klassiker Kejsaren av Portugallien - streamat från bibliotekets hemsida. Att valet föll på just den hade ärligt talat ganska mycket med längden på boken att göra... Jag tycker att kortare böcker gör sig bättre som ljudböcker än långa,eftersom jag blir så otålig över att det går så himla mycket långsammare än när man läser själv i en pappersbok. Om ljudboken är för lång blir det lätt så att jag lyssnar på halva, inte har tid att fortsätta just då, och glömmer bort boken tillräckligt länge för att ha glömt var jag var och vad som hänt och ger upp. Men Kejsaren av Portugallien tog runt sju timmar, dvs hade en perfekt längd.

Torparen Jan i Skrolycka får en liten dotter som han inte visste att han ville ha. När han första gången får hålla i flickan fylls han med en kärlek han inte visste fanns och från den stunden är hon det enda som spelar någon roll. Dottern får namnet Klara Fina Gulleborg, och under hela hennes uppväxt har hon och fadern en väldigt nära relation. När Klara är vuxen hotas plötsligt familjen av vräkning: ägaren till stugan de bor i vill åt marken och kräver att de betalar sina skulder och familjen har inga pengar. Klara bestämmer sig för att fara in till stan, skaffa sig anställning och tjäna ihop pengarna som behövs. Jan och hans hustru Kattrina väntar otåligt på brev från dottern, men det kommer bara ett enda. Det börjar gå rykten i bygden om att flickan hamnat i olycka i storstan, och för att hantera förlusten av Klara blir Jan mer och mer märklig. Han fantiserar om allt bra som hänt Klara i stan, hon kanske till exempel har fått en tjänst hos en fin fru och lever som en prinsessa! Eller så kanske hon rent av själv har blivit kejsarinna? Kärleken till dottern driver Jan till galenskap, han utnämner sig själv till kejsare av Portugallien och kräver tillbörlig respekt av både torpare, bönder och präster.
Boken var fin, men stör mig lite på alla bihistorier (Selma gillade ju som bekant skrönor väldigt mycket...). En av de bättre Lagerlöf jag har läst faktiskt, men inte i närheten av min favorit Jerusalem.

Ingvar Hirdwall spelade kejsaren i SVT's filmatisering.

Alberte och Jakob - Cora Sandel

Alberte växer upp vid sekelskiftet i en "fin" familj i en liten stad i nordnorge. Det är otroligt viktigt för familjen att visa upp en välbärgad fasad, men egentligen har de alldeles för lite pengar för sin livsstil. Albertes liv är väldigt enformigt. Sedan hon fått sluta skolan har hon inget att göra om dagarna, annat än att stoppa strumpor och ibland dricka te hos en väninna. Hon är inte särskilt vacker, och till moderns besvikelse anstränger hon sig inte över huvud taget för att förbättra den situationen. Inte nog med att hennes utseende lämnar en del att önska, hon är också blyg och stel och har sällan något att säga.
Det verkar inte som om Alberte ska bli gift. Det finns inte särskilt många lämpliga män i stan och hon har inga attraktiva egenskaper. Ett par av hennes jämnåriga kamrater har flyttat till Köpenhamn för att studera musik och konst, men för Alberte verkar det inte finnas några vägar ut.

Boken har ett långsamt tempo, men den blir aldrig tråkig. Det händer inte särskilt mycket och hela romanen har en sorglig ton, men den är väldigt välskriven och man kommer nära huvudpersonen. Mycket läsvärd!

Något för djurnördarna.

Mrs Chippys sista expedition, av Caroline Alexander är den sanna historien om en polarexpedition som gjordes med skeppet Endurance 1914-15 till Antarktis. Expeditionen leddes av Sir Ernest Shackelton, en berömd upptäcksresande, vars beskrivning av resan är en av de mest kända böckerna om upptäcktsresor. Med på skeppet fanns forskare och sjömän, slädhundar, en snickare ...och snickarens katt.
Katten hette Mrs Chippy (trots att han var en hankatt) och var en uppskattad maskot ombord. Han nämns på flera ställen i forskarnas skrifter, men har först nu fått en egen röst.
I den här boken berättar Mrs Chippy själv i dagboksform om sina upplevelser. Han hade, som alla sina kollegor, mycket betungande arbetsuppgifter ombord. En var att sitta i fören och kontrollera att skeppet rörde sig framåt i tillfredställande hastighet, och att notera hur vattnet rörde sig. En annan var att hålla koll på kollegornas tillhörigheter - allt måste inspekteras noga, sängplatser och matransoner. Författaren fångar kattens självsäkra attityd på ett underbart roligt sätt. Jag fnissade mig igenom boken, inte minst tack vare de många fotnoterna som förtydligar vissa fakta om expeditionen som Mrs Chippy utelämnat. Han var till exempel den lugnaste av alla sjömännen, och hetsar inte upp sig över saker som hål i skrovet där iskallt vatten forsar in - faktum är att han inte ens nämner sådana händelser eftersom han visste att det viktigaste i en krissituation är att man ser till att vara riktigt utsövd och därför bäddade ner sig i en lämplig koj. När Endurance frös fast i isen och man blev fast ombord i nästan ett år höll han modet uppe, och olikt kollegorna misströstade han aldrig.

Vi är ju en allvarligt syftande expedition vilket innebär att vi inte bara utforskar nya områden
utan också utför väsentligt vetenskapligt arbete som till exempel att samla stenar,
isklumpar, grus osv och även levande föremål som jag då och då bidrar med.
Jag gjorde sällskap med mina kollegor på bordet för att genomföra en hastig
besiktning av föremålen med yttersta spetsen på tassen och kunde sålunda studera dels
urvalet av föremål och dels hur objekten rörde sig både på bordet och sedan på golvet.
-Så Mrs Chippy håller på att undersöka effekterna av gravitationslagen igen, sa James till Wordie
då jag lutade mig över bordskanten för att se hur ett av föremålen rullade på ett - som jag tyckte - synnerligen intressant sätt under bordet. Jag hoppas att du skriver ner resultaten, sa han.

Mrs Chippy fanns på riktigt, och flera av männen som deltog i expeditionen har vittnat om hur populär han var på fartyget och hur det höjde stämningen att ha honom med. Tyvärr slutar inte historien lyckligt: Endurance kom aldrig loss ur isen utan krossades till slut av ismassorna. Expeditionen räddade sig ner på isen där de slog läger en tid. När Shackleton sedan beslutade att man skulle gå över isen för att kunna rädda sig upp på fast land gav han order om att lämna allt som inte var absolut nödvändigt och som kunde bäras. Tyvärr ansåg han inte att Chippy hade en chans att klara sig, och katten och fem hundvalpar sköts innan man lämnade lägret. Jag hade ett litet sammanbrott över det sorgliga slutet (som inte egentligen finns med i boken, det antyds bara att det kommer hända - jag kollade på wikipedia för att få mer info). Tydligen förlät aldrig Mrs Chippys ägare, snickaren McNeish, Shackleton för det som hände, och det vittnas om att han saknade sin katt mycket. Osämjan ledde till att McNeish, trots att de var han som byggde den båt som till slut räddade samtliga människor från Endurance blev han, till skillnad från de flesta andra från skeppet, inte rekommenderad att få en Polarmedalj. Läs mer om verklighetens Chippy här.

Det slutar väldigt sorgligt, men läs boken ändå! (Nu förutsätter jag att alla andra också är obotliga djurnördar som kommer gråta floder över Chippys orättivsa öde...) Fram tills de två sista sidorna är det roligt, och det är också intressant att få en snabb inblick i hur livet kunde te sig på ett forskningsskepp i seklets början. Boken är illustrerad med foton tagna ombord, och teckningar gjorda av en av skeppets matroser.

Åter till Hellesta

Snabbt som vinden plöjde jag igenom två böcker i Margit Söderholms Hellesta-serie. De heter, föga kreativt kan man tycka, Jul på Hellesta och Sommar på Hellesta.
Det var fint att läsa julboken såhär års, det bjöds på en riktig artonhundratalsjul i herrgårsmiljö. Självklart även intriger, romanser och lite syskonbråk, precis som i tidigare böcker i serien (Grevinnan & Bröderna). Sommarboken var lite tråkigare, kanske man ska nöja sig med en bok av det här slaget i taget och sen läsa nåt annat emellan innan man ger sig på nästa. Nu fick jag lite av en överdos av giftemålsproblem och krinoliner. Dessutom är det lite jobbigt att samtliga karaktärer tvångsmässigt döper sina barn efter nån annan släkting, vilket gör att det ibland är lite svårt att komma ihåg vem som är vem. (T ex har vi bröderna Carl och Willhelm, där Carls son heter Willhelm, och Willhelms son heter Carl. Det finns även en dotter som kallas Caro. Snurrigt.) Men på det stora hela är det mysiga böcker för den som gillar 17-18ootalet och vill läsa en trevlig släktsaga.

Böcker om Staden

Boken jag läser för tillfället påminner mig så mycket om Stad-serien av Per Anders Fogelström så jag känner mig tvungen att skriva lite om dem också. Jag har älskat den serien ända sedan jag läste den någon gång för länge sedan (högstadiet? mellanstadiet?) men jag tror att många missar den för att de tvingas läsa den första boken i skolan och därför hatar den. Jag kan inte ens komma ihåg om vi läste den i skolan eller om jag bara läste den för att den fanns i mina föräldrars bokhylla.

Serien utspelar sig under 100 år från 1860- till 1960-talet och även om den främst handlar om några familjers utveckling handlar den även om stadens förändringar. Från hästdroskor till spårvagnar, bilar och tunnelbana. Från berg och rullstensåsar till nedsprängda gator. Och Katarinahissen. Jag gillar beskrivningen av staden minst lika mycket som karaktärerna som bor i den.

Min absoluta favoritpassage är när Emelie under Stockholmsutställningen 1897 jobbar på utställningsområdet med att tillverka och paketera tvål. Jag älskar beskrivningen av området, med alla kulörta lyktor och fantastiska hus, bland annat ett som är format som en parfymflaska (om jag inte missminner mig). Och hur Emelie njuter av att få sitta finklädd och arbeta men samtidigt känner sig lite felplacerad och tycker det är skönt när utställningen är över.

Jag gillar verkligen att man får följa så många personer och deras barn och barnbarn. Det är fascinerande hur mycket bättre alla får det matriellt och hur mycket som faktiskt händer på hundra år. Det är historia när den är som mest engagerande och jag tycker att alla bör ge böckerna en chans.