The outside - Laura Bickle

Uppföljaren till the Hallowed ones heter The outside, och som namnet antyder utspelar den sig utanför amishflickan Katies hemby - ute i en väldigt hård värld befolkad av vampyrer. Utan sin familj, och långt borta från allt hon känner till tvingas Katie ompröva allt hon tror och vet och finna sin plats i en ny förändrad värld.
Det är fortfarande bra, men jag blev inte lika uppslukad som av den första boken, mest för att den kändes betydligt mindre originell.
Och det här låter ju helt osannolikt men: det finns bara två delar i serien. Det är inte en trilogi! Det kändes ju onekligen väldigt originellt :)

Amishvampyrer. Du vet att du vill läsa om amishvampyrer.

Ibland tänker jag att jag är lite mätt på övernaturligheter i böcker, för det är så sällan man får läsa något som känns nytt. Men, då dyker det alltid upp nåt som överraskar mig ändå. Den här gången blev det The Hallowed ones - en vampyrstory som utspelar sig i en amishby. DET har jag faktiskt inte läst förut.
   Katies framtid är utstakad sedan länge. Hon ska gifta sig med sin bästa vän Elijah, föda upp golden retrivers och fortsätta livet enligt de gamla traditionerna. Men först är det Rumspringa, den tid då amishungdomar får prova på ett liv i frihet ute i världen. Katie har längtat så länge, tänk att få gå på bio, dricka coca cola och kanske till och med se havet! Tyvärr slås alla planer i spillror då världen hon sett fram emot att bli en tillfällig del av rasar samman. Ett virus sprider sig därute, en sjukdom som gör de drabbade blodtörstiga...
   För att skydda sitt folk beslutar byrådet att stänga byn - ingen utifrån får komma in. När en skadad ung man dyker upp precis vid gränsen kan Katie inte med att låta honom dö ensam där ute, och trots att hon inte vet någonting om honom gömmer hon honom i ladan.
   Av någon anledning tänker jag hela tiden att det här är en zombiebok, vilket är knäppt för vampyrerna är ute efter blod, tål inte sol, har röda ögon och är manipulativa och listiga. Bara traditionella vampyregenskaper alltså. Jag antar att det beror på att invasionen av blodsugare orsaker en samhällskollaps, och det är ju betydligt mer förknippat med zombies. Vampyrism brukar sällan smitta på ett så epidemiskt sätt som zombies?
   Att boken utspelar sig hos amishfolket är den stora behållningen för mig. Livet i det religiöst styrda samhället som helt saknar moderna bekvämligheter och Katies inre kamp då hon slits mellan det trygga liv hon växt upp med och älskar och den spännande välden utanför är intressant att läsa om, och det gör att en annars ganska tam vampyr (zombie)historia känns fräsch (inte bokstavligt, det är inte särskilt civiliserade vampyrer vi snackar om här) och spännande.

Hur mycket salt äter de egentligen i Bon Temps?

 

Efter ett jättelångt uppehåll (som mest berodde på att biblioteket verkar ha tappat bort just den här boken) i Sookie Stackhouse-serien återvände jag till Bon Temps. Jag hittade nämligen Dead reckoning för en femma på loppis i somras.
Jag har ett svagt minne av att jag tyckte att det började bli tjatigt sist jag läste en Sookie-bok, men efter min avgiftning var det mest bara mysigt med vampyrgräl, barslagsmål och det där eviga påfyllandet av saltkar på Merlottes.
Jag är inte helt övertygad om intrigerna runt Sookies släktingar (det blir liksom en övernaturlig ras för mycket där) och det var verkligen inte den mest spännande delen i serien, men den är ju en del av en helhet, och det är en helhet som jag gillar.

Rakt in i nästa YA-trilogi utan att passera GÅ

Det börjar verka som om jag har någon slags projekt som går ut på att påbörja YA-trilogier som "alla andra" har läst, men det är faktiskt inget jag har planerat. Jag gillar paranormal YA, och jag är lite efter, det är allt :)
Nu har jag gett mig på första delen av The Mortal instruments, City of Bones, och jag gillade den verkligen! Jag en väldigt luddig uppfattning om vad den skulle handla om (New York? Nåt om demoner?) och blev själv överraskad över hur glad jag blev när det visade sig att det inte var en dystopi utan att den utspelar sig i nutid (om än delvis i en  parallell värld i nutiden).
   Handlingen går ut på att femtonåriga Clary upptäcker att hon kan se personer som ingen annan ser. Samtidigt försvinner hennes mamma, och Clary tas omhand av Shadowhunders, en klan av demonjägare som lever sida vid sida med de mänskliga New Yorkborna.
   Väldigt underhållande, fartfyllt och kul. Ganska klyschiga karaktärer dock, men jag kan stå ut med det i den här typen av litteratur. Är det nåt jag hade svårt för så är det att det förekommer vampyrer med flygande motorcyklar på flera ställen, och det luktar lite mellanstadieuppsats. Minst sagt.

Awake at Dawn - inte bra, men dugligt.

Andra delen av C.C Hunters Shadow Falls-serier heter Awake at Dawn och tar vid exakt där del ett (Born at midnight) slutar.
Katie kämpar vidare med att förstå vem och vad hon egentligen är och vilka gåvor det är hon har fått. Ingen verkar kunna hjälpa henne i sökandet heller.
Den här boken, liksom sin föregångare, skulle ha varit så himla mycket bättre om den inte hade innehållit en extremt YA-stereotyp kärlekstriangel (är SÅ trött på det temat). Boken kändes ganska förutsägbar, men visade sig faktiskt innehålla en del överraskningar vilket ju var roligt. Jag antar att jag förr eller senare tar mig igenom fortsättningen (FEM böcker sammanlagt), man vill ju veta hur det går och de går så himla snabbt att läsa. Inga favoritböcker, men helt duglig underhållning för stunden.

Mycket övernaturligheter för pengarna

Born at midnight, av C.C Hunter är ytterligare en i raden av paranormal YA. Ganska trivsam, men med standardhandling.

Katie skickas på inrådan av sin psykolog till sommarlägret Shadow Falls. Hon tror att det är ett specialläger för problemtonåringar, men det visar sig att problemen inte är skolk och droger. Samtliga ungdomar på lägret är övernaturliga, och har kommit dit för att lära sig att hantera sina krafter och att samarbeta. Katie börjar ana att den stalker som har förföljt henne en längre tid kanske inte är mänsklig, och att det kanske även gäller henne själv.
   Det blir lite för mycket när man klämmer in varulvar, vampyrer, feer och spöken i samma roman, men å andra sidan så får man ju verkligen mycket övernaturligheter för pengarna. Jag blev lite stressad när jag upptäckte att detta är del 1 av 5 (FEM!? Räcker det inte ens med trilogier längre?), men det är inte omöjligt att jag läser allihop om de är lika snabblästa som denna.

Buffy the vampire slayer

Vi firade bröllopsdag tidigare i somras och eftersom jag har världens bästa make fick jag världens bästa present - volym 1 och 2 av säsong 8 av Buffy the vampire slayer. Tv-serien pågick ju i sju säsonger och säsong 8 är den tecknade fortsättningen och den lyckas med att vara lika bra som tv-serien.

Buffy är inte längre den enda slayern i världen och eftersom Sunnydale inte längre finns åker de runt i världen och slåss mot olika demoner. Och så finns det förstås en "big bad" som avslöjas lite i taget.

Buffy gör sig väldigt bra i tecknad version. Tecknaren har verkligen fått till de olika karaktärerna, både utseendemässigt och beteendemässigt och eftersom det fortfarande är Joss Whedon som skriver så är den enda skillnaden att de inte rör på sig. Och att det går att få till en del avancerade monster och effekter som skulle varit svårare på tv. Säsong 8 är ett måste för Buffy-fans, men har man inte sett serien kommer man inte förstå någonting.

Hemlös - Gail Carriger

Någon försökte döda lade Alexia Maccon. Det var mycket besvärligt, 

eftersom hon hade väldigt bråttom.

Hemlös är Gail Carrigers tredje bok om den hetlevrade själlösa Alexia Maccon, tidigare känd som Tarabotti. Historien börjar nästan exakt där bok nummer två slutade: Alexia har blivit förskjuten av sin make varulven lord Maccon eftersom han (tillsammans med resten av världen) tror att det är omöjligt för en varulv att bli far. Och Alexia är gravid.
Det räcker såklart inte med det problemet, Alexia måste också hantera att någon okänd typ försöker mörda henne med mekaniska nyckelpigor och att hennes vampyriske vän lord Akeldama plötsligt försvinner spårlöst. Hon flyr till Italien för att undkomma sina förföljare och samtidigt försöka ta reda på mer om vad det egentligen innebär att vara själlös. Med sig har hon den excentriska uppfinnaren madame Lefoux och efter sig har hon en hel drös med vampyrer och vampyrdrönare som försöker döda henne. Alexia dock inte den som tappar fattningen, hon hanterar alla faror med trött sarkasm utan att bli särskilt upprörd. Hon har ju sitt multifuntionella specialparasoll, utrustat med allt från giftpilar till frätande syra.
Jag tycker mycket om den här bokserien. Ibland kan jag bli trött på alla olika uppfinnare som poppar upp, men varulvarna och vampyrerna kompenserar väl upp för eventuellt tråkiga passager om mekanik. Det är dessutom väldigt roligt. Jag sitter och småler mest hela tiden åt bitska repliker och galna personbeskrivningar.
Alexia är en härlig hjältinna, kallt analyserande och rasande om vartannat - och med en nyupptäckt kärlek till pesto.
(Läs böckerna i rätt ordning, annars blir det nog jättesvårt att hänga med i handlingen).

Varulvar och parasoller

Chanslös, av Gail Carriger, är den andra boken om den själlösa Alexia i ett steampunkigt London. Den börjar där bok nr 1, Själlös, slutar. Alexia är nygift med den hetlevrade Conall Maccon och därmed alfahona för hans varulvsflock, samtidigt som hon är drottning Victorias rådgivare i övernaturliga frågor. Hon kan inte heller låta bli att försöka avstyra väninnan miss Ivy Hisselpenny från att köpa fler vidrigt fula hattar. Alexia har med andra ord fullt upp, men såklart trasslar det till sig än mer.
   En mystisk åkomma drabbar det övernaturliga samhället: plötsligt förlorar både varulvar och vampyrer sina krafter och blir dödliga. Kan det vara ett hemligt vapen som har tagits in i staden?
   Sökandet efter gåtans svar tar vår hjältinna ända till Skottland och hennes makes ursprungliga flock, och på vägen dit dyker det upp en rad nya bekantskaper, intriger och uppfinningar.

Det är kanske inte intrigen som är behållningen med Carrigers bokserie (även om historien är spännande och tillräckligt oförutsägbar) utan snarare de härliga karaktärerna. Alexia är underbart obekväm: hennes själlöshet gör henne väldigt praktiskt och okänslosamt sinnad, vilket gör att hon är betydligt mer burdus och frispråkig än andra mer väluppfostrade damer. lord Maccon, den brutale varulvsledaren som enbart låter sig tämjas av sin bestämda hustru. Den begåvade och mystiska uppfinnaren madame Lefoux som klär sig i herrkläder och vars avsikter och lojaliteter är oklara in i det sista. Och, såklart, Alexias vampyrvän lord Akeldama som får vara med på ett hörn med sina extravaganta outfits.
Det är hela tiden roligt med rappa repliker. Jag har inte läst någon av böckerna i serien på engelska, men det känns som att översättaren har gjort ett fint jobb. Språket har väldigt bra flyt och känns tidsenligt.

Det här är riktigt mysig sträckläsning, det tar bara några sidor så är jag helt insugen i Alexias värld. Det är något med kombinationen av övernaturliga varelser, ständiga byten av klänningar och luftskepp som är alldeles oemotståndligt. Boken är en värdig uppföljare till Chanslös, och jag väntar spänt på del tre! Det slutar nämligen med en rejäl cliffhanger....

Själlös och Chanslös ges ut i sverige av Styxx fantasy (och har de typiska svarta sidkantera - så snyggt!)

Spegelvampyrer

Skuggorna i spegeln - Inger Edelfeldt

Arri är sjutton år och missförstådd av hela världen. Det är föräldrarna, välvilliga men omöjliga att prata med, lillasystern som förvandlats till en översminkad såpaklon och bästisen som plötsligt säger upp kontakten efter en konflikt som Arri anser sig vara oskyldig till. I skolan finns Oscar, ouppnåligt vacker, som Arri drömmer om men inte tror att hon nånsin kan komma närmare.
   En dag ser hon en skugga i spegeln, och innan hon vet ordet av har hon fått tillträde till en annan värld. Den gåtfulla platsen heter Eidolon och befolkas av en grupp bleka, vackra vampyrer. Arri får en speciell kontakt med Leonidas, och han berättar att hon har kommit till Eidolon av en särskilt anledning. Just hon behövs.
   I den vanliga världen händer det också intressanta saker. Oscar visar sig vara betydligt mer lättillgänglig än Arri kunnat drömma om, och hon inser att hon kommer bli tvungen att göra ett val...

Arri är oerhört irriterande, så pretantiös och högtravande - precis som många sjuttonåringar. Det övernaturliga inslaget vävs inte samman med verkligheten på ett helt övertygande sätt, jag tycker bättre om styckena som handlar om familjen, skolan och Oscar än vampyrdelarna. På det stora hela är boken iallafall underhållande och ger en lite annorlunda vinkel på vampyrtemat.

Boktävling

Jag blev rätt nyfiken på Själlös av Gail Carriger efter att Jenny skrivit om den och nu såg jag att Swedish Zombie har en tävling där man kan vinna den. Mycket lämpligt!

Själlös - Gail Carriger

Alexia Tarabotti är 25 år gammal och ogift. I ögonen på en viktoriansk Londosocitet är hoppet ute om att hon någonsin ska få en make - hon är ju inte bara gammal utan dessutom både halvitaliensk (vilket gett henne både lite för häftigt temperament och lite för mörk hy) och alldeles för frispråkig.
Dessutom saknar hon själ, men det är det inte många som vet.
   I Alexias London lever vanliga överklassfamiljer sida vid sida med vampyrer och varulvar, och den allmänna teorin om hur övernaturliga livsformer har uppstått är att de helt enkelt har är individer som har för mycket själ. De själlösa är en motpol till vampyrer och varulvar, och kan vid direktkontakt neutralisera övernaturliga fenomen. Därför är det väldigt märkligt att Alexia blir attackerad av en vampyr på en bjudning: alla vampyrer vet ju att det inte går att bita en själlös! Det är inte det enda mystiska som händer: både vampyrer och varulvar har börjat försvinna spårlöst och Alexia tar upp jakten på gåtans svar. Till sin hjälp har hon en väninna med exceptionellt dålig smak när det gäller huvudbonader, en vampyrdandy i sidenväst och den otroligt stilige varulven Maccon som av någon konstig anledning inte verkar förstå att Alexia är dömd att förbli ungmö.

Mycket i boken påminner om Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse (som TV-serien True Blood baseras på). Det magiska samhällets organisation, dramatiska kärleksaffärer och en frispråkig humoristisk hjältinna. Det är, precis som i Sookie-böckerna, mycket humor i berättelsen. Jag satt flera gånger och fnissade och bitska repliker och roliga formuleringar. Karaktärerna är riktigt härliga, om än inte särskilt mångfacetterade. Att boken utspelar sig i någon slags alternativt brittiskt 1800-tal gör det lite extra roligt, och jag kan inte låta bli att önska att någon ska göra en tv-serie av den.

Törst

Törst är den första boken i serien Vampire Academy av Richelle Mead. Jag är inte överdrivet förtjust i vampyrer men jag gillade ändå den här boken. Intressant nog, för jag tycker inte speciellt mycket om huvudpersonerna. Men det är ett intressant och välgenomfört universum och överlag ganska trevligt.

I den här världen finns goda, levande, vampyrer, onda, odöda vampyrer och halvvampyrer som skyddar de första från de andra. De goda vampyrerna och halvvampyrerna går på internatskolor runt om i världen, den skola boken utspelar sig på ligger i Montana. Vi får följa halvvampyren Rose som har ett speciellt band till vampyren Lissa och kan göra vad som helst för att skydda henne.

Jag känner tyvärr att jag inte bryr mig särskilt mycket om Rose eller förstår varför hon gör som hon gör, samtidigt som det är helt uppenbart vad som ska hända i boken och, så snart man förstått det, vad som kommer hända i uppföljarna. Men lustigt nog är jag sugen på att läsa de andra i serien, trots att jag dissat det mesta av boken. Så någonting har författaren gjort rätt.

Den här bilden är en del i min nya utmaning, fota boken med ett stilleben som inspirerats av innehållet i boken. Minst tre ska jag göra, sedan får jag se. Men med tanke på hur roligt det var att fundera ut och fota de här kommer de nog att återkomma ibland.

The Vampire Armand - Anne Rice

Det var väldigt länge sen jag läste de första delarna i Anne Rices vampyrkrönika, men jag minns att mitt första möte med Lestat var magiskt. Jag älskade den mörka, romantiska, blodiga och sammetstunga känslan i böckerna.. De två-tre första alltså. Sen börjar det spåra ur.

Den första boken, En vampyrs bekännelse, är bra. Där berättar vampyren Louis sin historia, som börjar i New Orleans före inbördeskriget. Den andra, Nattens furste, är ännu bättre. Det är Lestat, vampyren som skapar Louis, som berättar om sitt liv och ...vidare tillvaro. Det är en fantastiskt fin skildring av Paris, och jag rekommenderar de som inte läst böckerna än att börja med denna trots att den egentligen är nummer två i serien. I del tre är det modern tid, Lestat blir rockstjärna (!), vampyrernas urmoder vaknar ur sin långa sömn och allt går mot katastrofen med stormsteg. (I bok fyra byter Lestat kropp med en dödlig man, och i femman gör han en resa mellan helvetet och himlen och det är en väldig massa prat om religion).

Efter den ursprungliga historien har Anne Rice skrivit flera böcker där olika vampyrer som man mött får berätta sin historia. Det här är en av dem. Vi får följa Armand, pojkvampyren som var tonåring när han dog och för evigt är frusen i tiden med sitt perfekta gossansikte och änglalika hår. (På film spelades han märkligt nog av Antonio Banderas, som visserligen gjorde en bra prestation men knappast ser ut som Armand beskrivs i böckerna). Armand blir vampyr i antikens Venedig, skapad av sin älskade mästare Maurius. Innan han äntligen förvandlas hasar sagan på i makligt tempo, där Armand och hans mänskliga fosterbröder handlar ringar på marknaden, läser filosofiska skrifter och äter ost. I tvåhundra sidor. Efter att Armand blivit vampyr trappas tempot upp och boken börjar bli bra. Armands resa går från Venedig till Ryssland, tillbaka till Italien och sedan till Paris i en herrans massa år. De som har läst de första böckerna har säkert, liksom jag, undrat hur det kom sig att Armand hamnade där han gjorde i Paris (religiös vampyrsekt som bor på en kyrkogård och beter sig galet) och det får man visserligen veta här, däremot hastas resten av tiden igenom rätt snabbt. Upplösningen är åter, tyvärr, tråkig.

Det här är en bok för de som läst allt annat av författaren och inte fått nog. Har man inte läst böckerna om Lestat och Louis har man nog ingen behållning av den här, för det är många hänvisningar till händelser där som inte förklaras närmare än att "ni vet ju vad som hände när han kom till Paris" osv. Det är inte dåligt, men det är lite långtråkigt.

Döda flickors dans - Rachel Caine

Uppföljaren till Glashuset fortsätter precis där den förra slutade. Claire och hennes kollektivkompisar Shane, Michael och Eve är mitt uppe i en minst sagt farlig situation med både vampyrer och mc-gäng inblandade och historien rasar verkligen på i expressfart. Vampyrerna är fienden, men ibland också de enda som kan hjälpa - vilket leder till en del svåra val för huvudpersonerna.
Det jag gillar med boken är det höga tempot, man slängs vidare bland farorna i stort sett oavbrutet men det finns ändå tid för karaktärerna att ta en paus och äta lite chili och spela tv-spel mellan vampyrattackerna. Claire är naiv, ibland lite väl mycket, men hon är å andra sidan bara sexton år och yngst i gänget. De andra karaktärerna förstår jag mig inte riktigt på. Eve gråter oavbrutet, Shane och Michel är väldigt platt skildrade (de är snygga och mycket benägna att rädda tjejer i nöd, men utöver det har de inte jättemycket personlighet), och en av de lömskaste vampyrerna känns bara trött och inte särskilt läskig. Vampyrernas ledare däremot känns som en lovande karaktär som nog kan bli bättre och bättre ju längre serien kommer.

Tyvärr är könsrollerna alldeles för trista för mig. Det snackas mycket om att män är manliga/macho/kärva och de gråter aldrig vad som än händer ("han grät inte, han var ju en typisk kille" ungefär) däremot blir de "väldigt rödögda" när det är jobbigt eller sorgligt. Det värsta är när Claire nästan blir utsatt för en gruppvåldtäkt av en kille som, visar det sig, har "lurats" till det av Claires största fiende Monica. Hon har tydligen sagt att hon "gillar sånt", och det trodde dessa killar på. Om hon också skulle gilla att vara medvetslös framgår inte riktigt, men det var antagligen så eftersom de kände att de behövde droga henne. Efteråt tänker Claire själv att det ju var Monicas fel, och att killarna "egentligen var vanliga schyssta killar". Som bara försökte droga och våldta henne, och inte fattade att hon inte ville ens när hon slogs med ett baseballträ. För det var ju lite otydligt sådär. Suck. Tycker det är synd att ingen säger emot, det känns inte riktigt bra att ungdomar ska läsa sånt.
En annan sak som stör mig: det ständiga användandet av ordet "knuttar". Det känns så omodernt och konstigt, ingen skulle ju säga "Knutten kom in i rummet" nuförtiden men i den här boken är det ett väldigt tjat. Det hade funkat bättre med "mc-gänget", och ibland helt enkelt "männen"/"mannen". Det är ju en petitess, men ändå: när man väl har börjat haka upp sig på nåt sånt här är det svårt att inte bli lite irriterad varje gång ordet dyker upp.

Kan man bortse från detta och gillar tonåringar vs. vampyrer så är detta ändå en läsvärd serie. Det är både action och romantik, och jag gillar upplägget med onda vampyrer. Dock tror jag att jag är lite för gammal (eller kanske har läst lite för många andra böcker på temat) för att riktigt kunna uppskatta den.

(Utgiven på Styxx fantasy).

I brevlådan idag...

Vampyrerna är elaka igen

Nu har jag läst ut Glashuset (av Rachel Caine) som jag hade tur och vann för ett tag sen.
Det är en snabbläst bok, som jag tror tilltalar läsare som gillar Twilight, House of night-serien och liknande böcker.
Claire är sexton år och något av ett underbarn. Hon har redan gått ut highschool och börjat på college, och är van att vara lite annorlunda och utanför. När hon flyttar in på ett elevhem blir dock livet svårare än någonsin, alla tjejer verkar blint lyda Monica, och Monica är helt psykotiskt elak. Claire förstår snart att hennes liv är hotat så länge hon bor kvar i sitt korridorsrum och försöker hitta ett alternativ. Efter att ha läst en annons i tidningen hittar hon ett hus inne i stan, där gothtjejen Eve bor tillsammans med två killar, Shane och Michael. De tycker att Claire är aldeles för ung för att flytta in, men går motvilligt med på att hon stannar några nätter.
Ju mer de lär känna varandra, desto mer får Claire veta om staden hon kommit till. Det visar sig att den styrs av vampyrer, och att det finns ett system där olika vampyrer tar sig an familjer i staden och erbjuder dem "beskydd" mot en del gentjänster. Utan beskydd är man lovligt byte, och Claire inser att det inte bara Monica som hotar hennes säkerhet.

Det var, som sagt, en bok som gick snabbt att läsa. Jag läste den ju på svenska, och det känns som att översättningen var bra och utan några märkligheter. Ibland kan ju annars dialoger mellan yngre karaktärer översättas lite fjantigt. Det enda som störde mig i den vägen var en sekvens där några män kallas för "knuttar" flera gånger per sida. Det finns väl inga svenskar under 50 som skulle använda det begreppet, men det finns kanske inget bra alternativ.

Jag har läst ganska många YA-böcker med övernaturligt tema de senaste åren, och det var väldigt skönt med en vampyrbok där alla vampyrer faktiskt är onda. Annars verkar de flesta handla om kärleksrelationer med övernaturliga väsen (eller om världen från vampyrer eller liknandes synvinkel). Det är spännande, och författaren lyckas bygga upp stämningar (både hotfulla och mysiga) på ett trovärdigt sätt. Jag gillar huvudpersonen Claire, det är kul att hon är så smart, och så väldigt fokuserad på studier.
Om man ska säga nåt negativt så är det ett kanske inte så himla trovärdigt att alla (mänskliga) karaktärer är så himla snygga. Det hade även varit lite fint om Eve hade tex. lyssnat på musik eller liknande och inte enbart varit gothbrud genom att ha på sig rutig skolflickskjol och döskallemönstrade skor. Mobbaren Monica är så genomond att hon bitvis känns som en parodi, men det är kanske meningen att visa att hon är mer spritt språngande galen än bara elak.

Glashuset slutar med en cliffhanger, och även om jag blir lite trött av att tänka på att alla ungdomsböcker i den här genren verkar vara trilogier nuförtiden så ser jag fram emot att läsa fortsättningen.

Tematrio: Vampyrer!

Dags igen för en tematrio hos Lyrans Noblesser, denna gång med ett av mina favoritteman: Vampyrer!
Uppgiften är alltså: berätta om tre böcker som handlar om vampyrer eller andra övernaturliga varelser!

1) Anne Rice! När jag tänker vampyrbok tänker jag Anne Rice. Det är alltså hon som ligger bakom En vampyrs bekännelse, som är den första i en serie helt fantastiska böcker. Jag tycker dock inte att att just den boken är den bästa, man kan hellre börja med Nattens furste som utspelar sig före En vampyrs bekännelse. I den får vi träffa Lestat, den övermodiga överklasslyngeln som blir vampyr i 1700-talets Paris (och som senare drar till USA, träffar Louis, and the rest is history yada yada). Jag älskar den här berättelsen, och jag älskar skildringen av Paris. Det är sammet, blod och violiner och det är alldeles, alldeles underbart.

2) Böckerna om Sookie Stackhouse (Charlaine Harris) som ligger till grund för tv-serien True Blood är roliga, och skiljer sig en hel del från serien. Man kan alltså läsa alla böckerna nu utan att få särskilt mycket av handlingen avslöjad, och det är ju bra! Här får man, utöver snälla och elaka vampyrer, läsa om varulvar, shape-shifters, älvor, häxor och demoner. Inte nog med det, man får även veta vad som egentligen hände med Elvis...

3) House of night-serien av P.C Cast är lite rolig att läsa. Här är vampyrerna av ett annat slag: de blir inte till genom att bli bitna. Istället upptäcker man som tonåring att man är förutbestämd att bli vampyr genom att ett märke framträder i pannan. De som blir märkta måste flytta till internatskolan House of night, där de får lära sig vad de behöver kunna för att klara sin nya tillvaro. När en ond makt försöker ta över världen måste huvudpersonen Zoe och hennes vänner kämpa emot, även om ingen annan tror dem eller är villig att hjälpa till.