Operation Nordvind kändes lovande, det handlar om militärer, terrorister, hemliga uppdrag...
Gustav Sterner är före detta officer, med en bakgrund i försvarets hemliga specialförband SSG. Fem år efter att han sagt upp sig från sin tjänst plågas han fortfarande av minnen från krigshärjade områden i centralafrika. Han kan inte heller komma över sin flickväns död.
En dag paddlar han kajak i skärgården och blir vittne till en avrättning. Det visar sig vara delar av en internationell terrorgrupp, och mördarna tar upp jakten på Gustav. När han inser vad han har att göra med kontaktar han sin före detta kollega Katarina, som nu arbetar som analytiker på en hemlig avdelning hos försvarsmakten. Tillsammans tar de upp jakten på terroristerna, och jakten blir, som väntat, både komplicerad och farlig.
Ska man säga något positivt om Operation Nordvind så kan man iallafall ge den att den är spännande. Är man ute efter en actionstory så... go ahead. Det bjuds på både biljakt, skottlossningar, knivslagsmål och en kapad finlandsfärja.
Är man ute efter något mer än action så finns det inte någon direkt anledning att välja den här boken. Karaktärerna verkar till en början intressanta, Gustav som plågas av sitt förflutna, tuffa och smarta Katarina, hennes superhackers till kollegor... Men sen stannar de upp precis där, och man får liksom inget mer av dem. Gustav är överdrivet bra på allt, en klassisk actionhjälte. Katarina är inte bara smart, hon är väldigt snygg också. Såklart finns det en attraktion mellan dem. Intrigen är till en början intressant, men sen spårar den ur, och det som var terroristbekämpning blir till en personlig hämnd och det börjar bli konstigt. Av någon anledning tar Gustav hjälp av ett gäng vit-maktsympatisörer (vars personligheter bara skissas upp som hastigast) och drar utomlands för att straffa en terroristledare handgripligen. Det är lite oklart om det handlar om att göra världen till en bättre plats eller om det mest är för hans egen skull. Någonstans där tappade jag intresset för hur det skulle gå.
Nej, det här var ingen Hamilton. Inte ens nära. Läs Guillous böcker istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar