Trettio tusen varulvar

Jag tröttnade lite på Nemi ett tag, men nu fick jag syn på det elfte albumet och blev sugen igen. Det som är både bra och dåligt med Lise Myhres universum är att inget förändras. Cyan kanske byter pojkvän och Nemi kanske blir kär, men de fortsätter drömma, supa och vara sig själva. Jag gillar det statiska samtidigt som jag blir irriterad över att det inte är någon utveckling. Nemi känns som en vän som skulle vara fantastisk att ha i tjugoårsåldern, men som man börjar tycka synd om när alla blir äldre och vännen lever kvar i det förflutna. Det kan låta bra att vara samma person hela livet, men det känns som att någon som inte utvecklas inte heller upplever något. Jag är inte samma person som för tio år sedan och det är framförallt för att jag har varit med om en massa. Att läsa Nemi blir lite nostalgiskt och jag kommer säkert att fortsätta läsa, men det är inte samma sak.