onsdag 20 april 2016

Spökångest och gnäll

Man vet att man bloggar för sällan när det sparade fotot visar påskpynt flera veckor efter påsk...
Aja. Strax innan påsk läste jag alltså Rävsång av Christina Ljungqvist.

Finn har precis kommit hem från en lång, ensam resa genom Asien. Han drog utan att berätta för någon, och de flesta hemma i Göteborg trodde att han var död. Det är inte så lätt att återgå till nån slags vardag när både familj och vänner har svårt att komma över chocken han utsatte dem för, och inget blir lättare av att hans bortgångne far verkar ha svårt att lämna familjen ifred.
Precis som i Christin Ljungqvists tidigare böcker Kaninhjärta och Fågelbarn bjuder Rävsång på en tät och mystisk stämning där det övernaturliga till ganska stor utsträckning får gömma sig i skuggorna. Till skillnad från Kaninhjärta och Fågelbarn tyckte jag dock inte alls särskilt mycket om den här boken. Mest har det att göra med Finn, som är en ganska odräglig typ. Så gnällig och självcentrerad! Det blir ganska snabbt uppenbart att Hanna från de tidigare böckerna bor granne med honom, och jag läste vidare i ständigt hopp om att hon snart skulle få ta plats i handlingen med det hände först på slutet och då helt kort. Spökerierna är ganska vagt beskrivna, man vet inte riktigt om man ska tro att det finns ett spöke eller om det familjens samlade ångest som är problemet, och det är ju en intressant tanke kanske, men jag hade helt klart föredragit lite läskigare spökinslag.
Det var ingen favorit, detta.

1 kommentar: