Mellanstadiespöken

       

Jag mer eller mindre sträckläste Lena Ollmarks serie om Firnbarnen under julledigheten, och tyckte att de var riktigt bra. Böckerna har nog ungefär samma målgrupp som Pax-serien, men hallå vem som helst kan faktiskt uppskatta böcker om spöken i mellanstadiemiljö. Firnbarnen bjuder på lite mer realism än Pax (jo, det spökar, men det dyker liksom inte upp sagoväsen i kattmössa som pratar lustigt) och det är faktiskt läskigt ibland. Läskigare än många skräckböcker skrivna för vuxna faktiskt.

Allt som blir kvar

Allt som blir kvar är Sandra Beijers andra roman, och eftersom jag gillar både hennes blogg och hennes första bok ville jag såklart läsa även denna.

Matildas pojkvän gör slut helt oväntat, och hon blir helt förkrossad. Hon har ingen aning om vad hon ska göra nu eller hur hon ens ska kunna leva, men hennes vän Miron bestämmer att han ska ta hand om henne. De ska ta sig an sommaren tillsammans och göra allt för att känna att de fortfarande lever.  

Den här boken funkade inte för mig, jag stör mig för mycket på alla karaktärer för att riktigt kunna ta in den. Miron är så himla skum, Matilda är så.. ja jag vet inte ens, det känns inte som att man får lära känna henne eftersom man som läsare träffar henne när hon redan känner sig som ett tomt skal. Alla destruktiva dumheter de två håller på med är deprimerande. Det enda som fångade mig var scenen då de springer i en järnvägstunnel med en tax. Den var otroligt stressande. Akta taxen!! (Den klarade sig).

The Call

The Call - Peadar O'Guilin

I 25 år har Irland plågats av Sidhe, älvfolket. Allt sedan människorna förvisade Sidhe till the grey lands, en mardrömsdimension, har de utkrävt sin fruktansvärda hämnd som drabbar de unga. Alla mellan elva och sexton år kan när som helst ryckas från sin vanliga vardag till det andra landet där monstren väntar på att under 24 timmar jaga, fånga och döda dem. Ingen kommer undan. Det finns en liten chans att överleva, men de som kommer tillbaka gör det oftast i en förvriden version med svåra fysiska och psykiska skador.
För att ge barnen bästa möjliga chans att klara en kallelse till the grey lands placeras samtliga i internatskolor som fokuserar på att lära dem färdigheter som kan hjälpa dem att överleva. Nessa är elev på en av skolorna, och hon vet att hon har väldigt liten chans att överleva sitt kommande mardrömsdygn. Hon har ett svagt ben som gör henne långsam och sårbar, men hon vägrar ge upp och tränar hårt för att ändå ha en chans. En efter en försvinner hennes vänner och ovänner, och sänds tillbaka döda eller förändrade för alltid.
The Call var spännande, men den är också väldigt obehaglig - både stämningen och de obevekliga Sidhe är riktigt creepy. Jag gillar verkligen att den är så annorlunda. Jag har läst mycket YA med övernaturliga teman och har inte stött på något som liknar den här historian (förutom möjligen den magiska parallellvärlden i The magicians).

Which witch?

I december blir jag alltid sugen på att läsa mysiga böcker, och det brukar ofta leda till att jag läser om barnboksfavoriter. I år har jag lyssnat mycket på ljudböcker, och blev otroligt glad när jag hittade Eva Ibbotsons Which witch på Storytel. Jag läste den här boken gång på gång när jag var barn, och har läst den flera gånger som tonåring och vuxen. Ärligt talat: den är lika bra varje gång. Konstigt nog tror jag inte att jag har läst den på engelska förut, men bättre sent än aldrig.

Den var fantastik. Precis vad jag letade efter - nostalgimys. Uppläsningen var riktigt bra, storyn är fortfarande rolig, jag vet exakt vad som ska hända men tycker ändå att det är lite spännande.

För den som inte var lika besatt av Häxtävlingen (som den heter på svenska) som jag när den var barn är det här intrigen: Den mäktige trollkarlen Arriman behöver gifta sig för att föra släktet vidare och äntligen få dra sig tillbaka. För att hitta rätt hustru ordnar han en magitävling för stadens häxor. Häxorna visar sig vara ett udda gäng galningar, som inte så ofta lyckas med sina svartkonster. Särskilt inte Belladonna, den vita häxan som önskar att hon också hörde till den mörka sidan men som bara kan trolla fram begonior och kaninungar. Hur vinner man mörkrets herre med kaninungar? Det gör man bara inte.

För den som behöver en härlig saga full av humor och trolleri rekommenderar jag varmt den här boken, särskilt som ljudbok faktiskt.  

Kanske imorgon Felicia Welander

Kanske imorgon är historien om två väldigt olika kvinnor som motvilligt blir vänner. Monika älskar livet, vill kasta sig rakt ut och uppleva så mycket som möjligt. Eva är tillbakadragen, avståndstagande och planerar sitt självmord. Båda har hemligheter och bär på sorg som är svår att hantera, och när Monika tränger sig på i Evas liv förändras allt.

Jag tyckte tyvärr inte så mycket om den här boken, mycket för att jag hade oerhört svårt för Monika. För mig var det nästan outhärdligt irriterande hur hon ständigt förnekade allt som var jobbigt och fattade konstiga, omogna beslut eftersom hon var så himla "vild". Vad jag faktiskt gillade var att det inte är en enkel vänskap som skildras. De två kvinnorna är oerhört olika och vill helt olika saker - och de vill inte berätta sina hemligheter. Det gör att det inte blir en klyschig berättelse där två udda figurer genast blir bästa vänner - här går det otroligt trögt och de gillar egentligen inte ens varandra . Det ger en viss trovärdighet, och överraskade mig lite.

Titanics sista natt

A night to remember är Walter Lords klassiska skildring av Titanics sista natt. Boken kom ut för första gången 1955.

Upplägget är lite nytt för mig: Lord tar med läsaren på en minut-för-minut färd genom den ödesdigra natten genom att plocka ihop vittnesmål från överlevande. Allt som sker är upplevt eller bevittnat av en passagerare, och det gör det hela levande samtidigt som det också bidrar till lite förvirring eftersom det dyker upp nya namn hela tiden. Boken är intressant, gripande och tydlig - rekommenderas till alla som har det minsta historieintresse.

Beckomberga

Sara Stridsbergs roman om Beckomberga handlar om mentalsjukhuset, om patienter, läkare och anhöriga. Den skildrar den avskilda värld som skapas på sjukhuset och hur de flesta patienter helst verkar vilja vara kvar där. Boken framställer sjukhusmiljön som trevlig och patienterna som eftersträvansvärda, men överlag tycker jag att den är ganska deppig. Det finns inte direkt något hopp om framtiden i den. Men det är en fin historia och väldigt bra skildrade karaktärer.

50-talets olidliga hurtighet

Livet går vidare av Karin Wahlberg utspelar sig kring ett sjukhus i en halvstor svensk stad. Vi får följa doktorer och doktorinnor, sjuksköterskor och sjuksköterskeelever samt patienter. En del historier hänger ihop med varandra, andra sker vid sidan av. Det är femtiotal och även om det moderna samhället är på väg hänger mycket av det gamla kvar, bland annat sexualmoralen.

Jag är kluven inför boken. Å ena sidan dras jag med, undrar vad som ska hända, hoppas att det ska gå bra. Å andra sidan är det så himla hurtigt hela tiden. Kvinnor inreder sina hem efter vetenskapliga rön, alla drömmer om friska turer i skidspåret på helgen och folk är käcka och raska och brinner av iver att utbilda sig och forma det nya samhället. Ganska ofta vill jag ruska om karaktärerna och säga åt dem att skärpa sig.

Men som sagt griper berättelsen tag i en. Det är skönt att det mesta är vardagligt, folk lever sina liv och det är inte så himla dramatisk. Den inledande våldsamma historien, som en deckarvan läsare tror ska väva samman det hela, är inte viktigare än nån annan del, och känns ärligt talat helt onödig. Sjukhuset och staden är den gemensamma nämnaren och det räcker gott och väl.

Detta är den andra delen i en serie, kanske kommer jag att läsa övriga. Jag kan ha drivit mina närmaste till vansinne medan jag beklagat mig över hurtigheten, men det har varit väldigt roligt under tiden.