Det kommer alltid en ny himmel

När jag såg Det kommer alltid en ny himmel av Lori Nelson Spielman på ljudboksappen tänkte jag att det vore trevligt med lite chic-lit/feelgood. Det var väl ungefär vad boken var tänkt att erbjuda också, men jag blev inte helt nöjd.

När Bretts mamma går bort efter en tids sjukdom blir hennes testamente en chock för familjen. Sönerna får sin beskärda del av pengar, svärdottern får hela firman, Brett får... ingenting. Ingenting annat än ett löfte om att hon ska få inkassera sitt arv om ett år, förutsatt att hon har prickat av ett antal livsmål hon satte upp för sig själv när hon var fjorton år gammal. Mamman var nämligen övertygad om att Brett inte levde till sin fulla potential och att hon skulle kunna vara betydligt lyckligare än hon är. Brett själv tycker att hon har ett bra liv med en perfekt pojkvän, bra jobb och fint boende. Visst är det tråkigt att hennes pojkvän är så fokuserad på prestation och status och absolut inte vill ha barn, och visst känner hon sig otillräcklig på jobbet, men det är ju bara att bita ihop och fortsätta, hon har ju det alla vill ha?
Listan hon får i sin hand är inte lätt att checka av. Hon måste köpa en hund. Hon måste köpa en häst (Hon bor mitt i stan). Hon måste bli förälskad (Hon har redan en kille). Hon måste arbeta som lärare (Hon har utbildning för det men har bara gjort det en väldigt kort tid för länge sedan) och hon måste skaffa barn. OBS hon har alltså ETT ÅR på sig att göra detta. Från och med nu. Om ETT ÅR ska hon ha en färdig bebis. Och en hund. Och en häst. Ok.
Sen börjar, inte oväntat, en klassisk feelgoodroman-quest efter lyckan, där Brett steg för steg upptäcker att hennes gamla drömmar kanske fortfarande kan vara något att ha. Det är underhållande, det får man ge boken, men det är också otroligt irriterande att det ställs sådana orimliga krav på Brett när hennes syskon inte behöver åstadkomma något för att få sitt arv. Vem kräver att en annan människa skaffar ett barn "för jag vet att det är bäst för dig, du kommer bli lycklig"? Det är ju sjukt att lägga sig i sina barns liv på den nivån. Jo, hon hade ju kunnat strunta i listan och skippa arvet, men det är fortfarande sjukt att mamman tycker sig ha rätt att manipulera sitt barn på det sättet.
Spoiler: det slutar lyckligt. Surprise.