Ronja Rövardotter på ryska

Under vår Moskvaresa köpte min pojkvän ett gäng Astrid Lindgren-böcker på ryska. Han har läst lite ryska, jag har läst extremt grundläggande ryska för många år sen, vi gillar språk och vi gillar böcker - klart vi ska ha ryska Ronja Rövardotter i bokhyllan! Det känns väldigt ovant att se en så välbekant bok illustrerad på ett annat sätt än man är van, men också väldigt roligt. Jag antar att det är dvärgarna med silverskatten man ser här på framsidan, och dem får man ju inte se på bild i den svenska utgåvan.

 

Mattis är sig ganska lik, men ser ganska ung och fräsch ut. Lovis har en en betydligt mer avancerad klädstil än den svenska Lovis. Käck hatt!

 

Här dyker Birk upp i narrskor. Jag gillar att de är så förbannade, det var ju precis så det var när de hoppade över Helvetesgapet.

Grådvärgarna liknar inte alls de svenska. Hehe, de är ju gulliga i den ryska boken. Eller, när jag tänker efter så är det nog mer obehagligt att de ser ut som små tomtefarbröder när man vet att de hasar runt på stenen och väser och beter sig allmänt som grävlingar.

Vildvittror! Också lite snällare än man är van, men ändå ganska läskiga med de där klorna.

Guideböcker - Moskva

Inför resor gillar jag att förbereda mig genom att läsa på. Ofta blir det nästan lite maniskt, på nivån att jag googlar efter exakta adresser till butiker som verkar kul, men mest är det faktiskt för att ha koll på sevärdheter på resmålet. Även om google såklart är din vän, och det finns extremt mycket intressant att hitta via tripadvisor.com så gillar jag att titta i fysiska guideböcker också. 

Vi fick Eyewitness travel Moscow i julklapp, och Lonely planet och Berlitz lånade jag på biblioteket. Berlitz-boken har den uppenbara fördelen att den är liten och smidig (bra att ha med sig). Tyvärr var den utgiven 2008, och när jag såg det fokuserade jag på de båda andra som var betydligt nyare.

Jag skulle säga att de var likvärdiga både vad gäller innehåll och struktur.

 

Eyewitness travel är till största del skriven av Christopher och Melanie Rice. Den har snyggare layout än Lonely planet, glansigare sidor och känns allmänt ljusare och skarpare i kontrasterna. Längst bak sitter en plastig karta över centrum, som är tydlig och bra men som tyvärr inte märker ut alla gator med kyrilliska bokstäver vilket kan göra det svårt när man jämför med andra kartor, adresser från websidor osv.

Lonely planet väger mindre, vilket kan vara en fördel om man vi ta med den ut på stan. Även denna har en utvikbar karta som saknar kyrilliska gatunamn. (Det är ju en bra service att det ingår en karta, men jag måste säga att jag föredrar att plocka på mig ett gäng gratiskartor från hotellreceptionen. Jag har en tendens att skrynkla ihop tursitkartor och de går ofta sönder i handväskan, så för mig är det bättre att ha gratis/billiga kartor som man kan slänga efter nån dag). Innehållsmässigt skiljer sig de två böckerna inte så mycket åt. Båda är bra vad gäller sevärdheter, och ganska värdelösa på att tipsa och shopping (men så är ju alla guideböcker, om man inte är sugen på att handla på de dyraste varuhusen eller köpa väldigt exklusiva souvenirer).

Lyckliga Moskva - Andrej Platonov

Moskva Tjestnova är barnhemsbarnet som växer upp till en inkarnation av den lyckliga sovjetmänniskan i början av 1930-talet. Hon brinner för det nya människoidealet och för alla framsteg staten gör och hon anser att kärlek är ett hinder för människan att uppnå sin bästa natur. Runt henne kretsar ett flertal män som slits mellan sina önskemål om att skapa ett bättre liv för alla människor och sin kärlek till Moskva Tjestnova.

Jag hade svårt att ta till mig den här boken. Allt är så fantastiskt och rejält och jag undrar om det är menat att vara en ironisk bok eller om författaren menar att de nya idealen är de enda rätta. Moskva beskrivs som rejäl, kraftig, blodfull och med ett hjärta som klappar så hårt att det hörs lång väg. Det är bra med en annorlunda skildring av en attraktiv kvinna, men det är svårt att ta till sig i en tid när det snarare är vacker och smal som premieras.

Det är svårt att ta karaktärerna riktigt på allvar i sin kamp för ett nytt människoideal, nu när vi vet hur det gick. Boken är skriven 1933-36, men publicerades inte förrän 1991. Det märks att den skrevs innan kriget. Samtidigt tror jag att den på många sätt är en bättre skildring av hur det var att leva i Sovjetunionen än de skildringar vi är vana vid. Det finns inga utrensningar i denna roman, utan folk är som folk är mest, jobbar, älskar, roar sig. Förutom huvudkaraktärerna då, som lever i ett annat ideal.

Det är svårt att beskriva vad romanen handlar om och svårt att komma in i den, men den som gillar romaner med motstånd kan säkert uppskatta den. Det är också en bok för den som vill få en inblick i ett annat synsätt än det klassiskt västerländska.

Tjuvarnas stad - David Benioff

Ibland får man helt fel uppfattning om en bok. En snabb blick på omslaget och titeln Tjuvarnas stad fick mig att tro att det var en fantasyroman. Jag blev därför en smula överraskad när jag började läsa och den visade sig utspelas i S:t Petersburg under belägringen under andra världskriget.

Det är en mycket bra bok. Huvudperson är sjuttonårige Lev, som tvingas ge sig ut på en expedition för att få tag på ägg. Färden går genom olika delar av S:t Petersburg och sedan ut på landsbygden,  mot tyskarnas linje. Misären och svälten i staden är tydlig, men också sammanhållningen mellan invånarna, hur de tillsammans kämpar för att överleva.

Jag tycker att Ryssland är fascinerande och skrämmande så det är alltid roligt att läsa om det landet. Den här påminde mig om en annan bok jag läst som också utspelade sig under belägringen. Kommer inte ihåg vad den heter, det var en barn-/ungdomsbok och det var rätt länge sedan jag läste den, men den har verkligen satt sig fast i minnet. Det är något med den omringade staden, de ständiga bombningarna och matbristen som är otroligt spännande att läsa om. Dessutom verkar det finnas någon speciell sorts S:t Petersburgs-anda som gör att invånarna tar motgångar med en klackspark.

Trots överraskningen att det inte var en fantasybok tyckte jag om den. På sätt och vis påminner den om ett klassiskt fantasyäventyr med ett episkt uppdrag, svåra situationer och oväntade medhjälpare men den får ett djup av att vara baserad på verkliga händelser.

Krig och sagor

Systrarna Meredith och Nina har aldrig förstått sig på sin mor. Hon har alltid hållit en distans till dem, aldrig berättat något om sig själv och sin bakgrund, aldrig älskat dem som de skulle ha önskat. Som tur är har de en kärleksfull och öppen pappa som alltid har varit deras fasta punkt i livet.
   Systrarna har inte mycket gemensamt. Meredith är den som skaffade familj tidigt och stannade kvar i familjeföretaget, Nina är alltid på resande fot, ständigt på jakt efter det perfekta fotot i de oroligaste miljöerna. När fadern blir svårt sjuk återförenas systrarna, och gör ett försök att lära känna sin märkliga mamma. Nina misstänker att den ryska saga som modern berättade för dem när de var små på något sätt är en ledtråd till vem hon egentligen är. När de än en gång får höra sagan är det inte riktigt samma berättelse som de känner igen från barndomen. Sagan handlar om belägringen av Leningrad och det fruktansvärda som hände där.
   Historien om systrarna är ok, men det som berörde i berättelsen var styckena om tiden i Ryssland. Det är nästan så jag önskar att det hade handlat bara om flickan i Ryssland, de moderna familjeintrigerna bleknar så mycket i jämförelse. Jag är inte säker på att jag gillar berättarstilen med sagorna som kursiverad text (som dessutom ofta börjar mitt i en vanlig mening på ett ganska jobbigt sätt). Jag är också lite tveksam till slutet som var lite... onödigt. Trots den kritiken så är boken läsvärd: både intressant och gripande.

Metro 2033

Efter ett kärnvapenkrig har Moskvas överlevande befolkning tagit sin tillflykt till tunnelbanan, som fungerat som skyddsrum. Strålningen gör det omöjligt att leva på ytan och de bosätter sig på stationerna och livnär sig på fläsk och svamp.

Huvudpersonen Artyom bor på stationen VDNKh, den sista bebodda på sin linje. På senare tid har ett nytt hot börjat dyka upp och han får i uppdrag att ta sig till Polis i hjärtat av tunnelbanan för att söka hjälp. Det är dock inte helt enkelt att ta sig mellan de olika stationerna då de är uppdelade i flera olika fraktioner och det finns olika hot i tunnlarna mellan dem.

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij har fått kultstatus och spritts över jorden. Det är märkligt, för den är inte särskilt bra. Till viss del kan det vara översättningen, men boken är helt enkelt tråkig. Huvudpersonen är irriterande, världen är osannolik och jag ville bara att boken skulle ta slut.

Det största problemet är att författaren inte lyckats med sin värld. Jag antar att den ska utspela sig 2033 och att katastrofen som drivit människorna under jorden sker runt 2000. På dessa trettio år har stationerna delat upp sig i de olika fraktionerna, krigat en del och uppnått något slags status quo. Men det beskrivs som om krigen hände för så länge sedan så att ingen riktigt kommer ihåg vad som hände. Huvudpersonen har vissa minnen från världen innan katastrofen och han gillar att fråga äldre (över fyrtio år) hur det var. Samtidigt verkar nästan all kunskap om livet på ytan ha gått förlorad. Det sägs att VDNKh är en av de få stationerna där böcker och utbildning hålls högt men Artyom vet ingenting. Ingenting om historia (eftersom de inte har några historieböcker) och ingenting om tunnelbanan.

Artyom känns mer som att någon från vårt samhälle skulle hamna i den här världen och inte känna till något om den. Folk han träffar på sin resa tycker att det är märkligt att han inte känner till saker om stationerna han kommer till, vilket tyder på att det inte är så isolerat som det presenteras i början. Det är uppenbart att Artyom inte vet saker för att författaren ska presentera världen i konversationer, men det är inte bra gjort utan känns bara krystat. 

En annan irriterande sak med huvudpersonen är att han inte gör något själv någon gång. Han råkar på den ena personen efter den andra som tar honom till nästa station, räddar honom ur knipor och löser hans problem. Det blir väldigt fånigt efter ett tag.


En annan märklig sak med världen är att de använder sig av kulor som pengar. Det känns som en otroligt korkad idé. Hur ska man få soldaterna att skjuta mutanter och fiender om de istället kan ta kulorna och betala med dem? 


Det finns mycket mer att klaga på (brist på kvinnor, övernaturligheter, slutet mm) men det får räcka så här. Det är synd på en så bra idé att det är en så dålig författare. I mer kompetenta händer hade det här kunnat bli ett mästerverk, nu skulle jag inte rekommendera någon att läsa den.