Läsrapport, April

Fem böcker hann jag med i april. 

# Divergent - Veronica Roth
# Forgive me, Leonard Peacock - Matthew Quick
# En hemstad - Kristian Lundberg
# A little love song - Michelle Magorian
# Det finns ingenting att vara rädd för - Johan Heltne

En hemstad - Kristian Lundberg

 

Det här är också en berättelse om Malmö. Den här speciella utsattheten. Fattigdomen. Kanske är det den egentliga berättelsen om Malmö, för var är de nu, alla dessa varelser som skapade staden, som antog sina roller och for fram och tillbaka mellan bostäder, arbetsplatser, buskar och plantage, natthärbärgen, fyllekvartar, pundarkvartar, parker och broar"?

Kristian Lundbergs barndomsstad var en hård och ovälkomnande plats. Ett Malmö som vände ryggen till de som inte hade råd. En stad där man aldrig var hemma på riktigt, eftersom staden var till för några andra. En stad som man åldras i, och kanske långsamt lär känna på riktigt.

Bilder målas upp av barn utan hopp. Barn som vet att de inte hör hemma bland de andra, att deras liv ska följa egna, sämre vägar. I köket sitter en mamma och skriver och skriver. Hon är ska skriva ännu ett kollegieblock fullt, hon ska skriva breven som ska ställa allt till rätta. Hon kan inte ta hand om sina barn, det finns det inte tid till, det finns så många brev som måste skrivas. Det finns ingen mat hemma, äta får man göra i skolan. Fattigdom, övergrepp, droger. För vissa går det bara sämre och sämre. Vissa överlever och lär sig kanske leva i staden, inte vid sidan av.

En hemstad är en bok som tar lång tid att läsa. Den är bara 229 sidor lång, men de scener som målas upp och det väl avvägda språket kräver en del av mig som läsare. Man hastar inte förbi, snarare läser jag samma sida två gånger. Det är så svart, men det är också så hjärtskärande vackert formulerat.

Den femte årstiden - Mons Kallentoft

Kvinnor hittas misshandlade, våldtagna och ibland mördade. Trots avstånd i tid och rum kopplar Linköpingspolisen ihop fallen och börjar utreda. Snart visar sig spåren gå upp i samhällets toppskikt.

Kallentoft är en författare som är otroligt förtjust i sina idéer och gärna upprepar fraser i sina böcker. Han har skrivit böcker om de fyra årstiderna och ville skriva en till. För att motivera detta peppras boken med varianter av frasen "det var som om det var en femte årstid". Nej, det är inte som en femte årstid, det du är ute efter kallas "vår". Det hela känns också väldigt krystat.

En annan populär fras är "det var som om själva skogen våldfört sig på henne". Helt obegripligt varför, av de (tacksamt luddiga) beskrivningar man får av kvinnornas skador är det uppenbart att förövaren är människa. Men det som nog stör mig mest är att de så ofta pratar om att våld mot dåliga människor och våld för att förhindra ondska och brott är gott. Att man inte slutar vara en god människa för att man misshandlar misstänkta. Nej, man är inte god om man misshandlar och torterar folk, oavsett orsak.

Förutom detta är karaktärerna tråkiga, händelserna är ganska krystade och det är en allmänt dålig bok. Det finns så många bra deckarförfattare där ute, slösa inte bort tiden på de dåliga. Förutom för att det är ganska roligt att gnälla på dess uselhet.

Raising steam - Terry Pratchett

En ung ingenjör uppfinner ångloket och järnvägen kommer till Ankh-Morpork och snart vill alla ha den. Harry King, latrinkungen, finansierar det hela och Patriciern ser med någorlunda välvilliga ögon på det hela. Moist von Lipwig kallas in för att få snurr på det hela och eftersom han är uttråkad på sina jobb som postchef, bankchef och chef för myntverket slänger han sig in i det hela med liv och lust. Samtidigt i världen pågår en process att se goblins som likvärdiga varelser och dvärgarna bråkar, som vanligt.

Detta är bok tre om Moist von Lipwig och bok sjuttioelva om Ankh-Morpork och Diskvärlden. Dessvärre är den inte lika bra som de tidigare. Det stora problemet är att det inte finns någon spänning. Med Moists munväder, Kings pengar, Vimes beskydd och Vetinaris godkännande finns det inte direkt något som kan hända som stoppar planerna. Allt flyter på, alla problem blir lösta och jag har inga problem med att lägga ifrån mig boken, till skillnad från de tidigare när jag ofta önskade att jag hade längre väg till jobbet medan jag läste.

Ytterligare ett problem med boken är att den hoppar mellan väldigt många olika personer. Särskilt i början får man bara små bitar av historien från olika håll, vilket inte ledde till att jag blev mer intresserad utan bara irriterad och frustrerad av att det inte går framåt. Jag tycker också att det är tråkigt att Pratchett känner sig tvungen att alltid ha med Colon och Nobbs, för de är väldigt ointressanta karaktärer som inte tillför någonting alls till historien. De är komiska sidekicks som inte är det minsta roliga och de har sedan länge spelat ut sina roller. Jag tycker heller inte om Vetinari i den här historien. Inte brukar han väl springa runt och prata om att han är diktator hela tiden? Känner inte igen honom från de tidigare böckerna.

Inte ens språket är så roligt och fyndigt som det brukade vara. Jag antar att det är kombinationen av Pratchetts sjukdom och att han skrivit så väldigt många böcker om Diskvärlden. Bland de senare böckerna tycker jag bäst om de som startar med nya karaktärer (de två första böckerna om Moist och böckerna om Tiffany) medan det verkar som att det är svårt för honom att utveckla de äldre karaktärerna.

Trots besvikelserna från Pratchett på senare tid kommer jag fortsätta att läsa nya böcker om Diskvärlden och hoppas på att de blir många. Jag har ändå följt karaktärerna så länge och sett Ankh-Morpork utvecklas från en tjuvhåla till en ändå helt okej stad. Det gör inget att de inte gör lika spännande saker längre, jag kan inte tänka mig att släppa Diskvärlden och gå vidare.

Forgive me, Leonard peacock - Matthew Quick

Ingen kommer ihåg Leonards födelsedag, inte ens hans egen mamma. De har inte heller en aning om att det är hans allra sista dag i livet. Han ska bara överlämna ett par presenter till sina få vänner, sen ska han mörda en klasskamrat och skjuta sig själv.
   Trots många tillbakablickar och förklaringar som kommer bit för bit så kommer man inte huvudpersonen tillräckligt nära för att riktigt förstå honom. Ämnet är intressant, och boken är helt ok, men den känns lite ytlig och lite för kortfattad.   

Varför stannar inte tåget?

Andra delen i Divergent-serien och jag måste säga att jag redan några sidor in kände att jag var ganska trött på den här världen. Det är så mycket oklarheter (VARFÖR STANNAR INTE TÅGET NÅGONSTANS??) och hela statssystemet med fraktionerna är bara... dumt. Varför är alla helt och hållet ointresserade av vad som finns utanför stängslet, trots att vad-det-än-är tydligen är hela grunden till varför man lever som man gör. Dock är man ju ändå lite nyfiken på hur det ska gå, och jag kommer att läsa del tre nu när jag ändå har kommit såhär långt, och sen gissar jag att jag kommer att skriva ett tredje inlägg här som innehåller orden "varför stannar inte tååååget???".

Efter katastrofen - A matter of days

I Amber Kizers A matter och days har en ny sjukdom kallad Blue Star spridit sig över världen och dödligheten verkar vara nära hundraprocentig. Nadia och hennes lillebror Rabbit gömmer sig i familjens hus efter moderns död. De har fått veta att de måste ta sig till sin farbror, men det är lång väg från Seattle till West Virgina för två ensamma barn i en förfallen värld. Vad gör man om man blir skadad? Vilka överlevare går det att lita på? Hur hittar man mat, och hur avgör man vem man ska hjälpa?
   Skönt med en dystopi som inte innehåller en enda övernaturlighet, och även om jag nog är betydligt äldre än den tilltänkta målgruppen så tyckte jag att det var en spännande och engagerande historia som bitvis var riktigt otäck.



Oppositionspartiet - Gun-Britt Sundström

 

Det är 1960-tal i Stockholm och Saga är en av gymnasiets begåvade elever, en av dem som knappt behöver anstränga sig för att få bra betyg. Hon anstränger sig ändå, vad annat ska man göra? 

Trots det är hon inte särskilt lätt för lärarna att hantera, hon säger ifrån när hon inte håller med och hon kräver rättvisa och relevans. När hon hamnar i trubbel för sin frispråkighet upptäcker hon att det finns fler i klassen som är som hon. Tillsammans bildar de Oppositionspartiet, de som vägrar bli en del av den Grå Massan. De som ska förvalta kulturen, de som har en lysande framtid att se fram emot. De äter bakelse efter bakelse på konditoriet, och hinner samtidigt uppfinna ett eget språk, kontakta andevärlden och skaffa sig en och annan pojkvän.

   Jag älskar Saga och hennes kompisar. De är så underbart tonårspretentiösa, med en överintellektuell och ofta elitistisk humor. Deras vänskap och mod i otaliga små vardagsuppror är både roligt och lite rörande att följa. Den är kanske inte riktigt lika bra som Maken (som jag har tjatat om i massor av inlägg nu..) men jag tyckte mycket om Oppositionspartiet! Den här kommer jag garanterat att läsa fler gånger.

Eleanor & Park - Rainbow Rowell

Eleanor & Park av Rainbow Rowell är en riktig liten pärla.
Eleanor har precis fått återvända hem efter att ha bott med en annan familj en längre tid. Hemma är det trångt och fattigt. Många syskon delar ett litet rum, det finns inte pengar till kläder, shampo, eller freestylebatterier och Eleanors styvfar är riktigt hemsk.
Park har ett tryggt familjeliv, men känner sig utanför i skolan där han är en av väldigt få asiatiska elever.
När de hamnar bredvid varandra på skolbussen blir de långsamt nyfikna på varandra. Det här är en väldigt fin roman om den första, överraskande, överväldigande kärleken i en härlig 80-talsmiljö och samtidigt en berättelse om utanförskap och om hur oerhört svårt livet kan vara när familjen inte är att lita på och det inte finns något socialt skyddsnät att räkna med. 

Läsrapport Mars

En lite försenad läsrapport från Mars:

# City of bones - Cassandra Clare
# Min familj och andra monster - David Safier
# Eleanor & Park - Rainbow Rowell
# Oppositionspartiet - Gun-Britt Sundström
# A matter of days - Amber Kizer

Min familj och andra monster - David Safier

Familjen Wüschman är en vanlig, men olycklig familj. Mamma Emma driver en bokhandel som snart går i konkurs, pappa Frank jobbar för mycket och har inte tid med familjen, tonårsdottern Fee är olyckligt kär och lillebror Max blir mobbad i skolan. På väg hem från en maskerad råkar de hamna i vägen för en häxa som förvandlar dem till just det de för stunden är utklädda till: en vampyr, frankensteins monster, en mumie och en varulv. För att ha en chans att bli sig själva igen måste de hitta häxan, som genast rest utomlands, och de måste också bli riktigt lyckliga. Allihop. Samtidigt. Det visar sig vara det svåraste av allt.

Jag gillade inte den här boken, men jag gav den ändå en rejäl chans och läste hela. Jag har inget problem med den osannolika historien: idén är kul och jag kräver verkligen ingen extrem realism från mina böcker. Vad jag har problem med är att det är så otroligt uppenbart att författaren har haft ambitionen att skriva en "jätterolig bok". Det känns som att författaren tänkt att läsaren är lite dum och att allt måste vara övertydligt hela tiden. Det haglar vitsar och kvicka repliker, så oavbrutet att jag inte är säker på att det förekommer en enda mening i boken som inte är tänkt som ett skämt. Efter några kapitel blir det väldigt påfrestande, särskilt som skämten inte är särskilt roliga. (Om vissa av dem är det så försvinner dessa isåfall i den enorma mängden skojigheter).
Även om intrigen innehåller magi och sagofigurer så önskar jag mig karaktärer som jag kan tro på. De här är allt för platta, beter sig ologiskt och har konstiga repliker. Jag var ärligt talat glad när boken var slut. Omslaget är iallafall väldigt snyggt, tyvärr har det inte mycket med boken att göra.

Rakt in i nästa YA-trilogi utan att passera GÅ

Det börjar verka som om jag har någon slags projekt som går ut på att påbörja YA-trilogier som "alla andra" har läst, men det är faktiskt inget jag har planerat. Jag gillar paranormal YA, och jag är lite efter, det är allt :)
Nu har jag gett mig på första delen av The Mortal instruments, City of Bones, och jag gillade den verkligen! Jag en väldigt luddig uppfattning om vad den skulle handla om (New York? Nåt om demoner?) och blev själv överraskad över hur glad jag blev när det visade sig att det inte var en dystopi utan att den utspelar sig i nutid (om än delvis i en  parallell värld i nutiden).
   Handlingen går ut på att femtonåriga Clary upptäcker att hon kan se personer som ingen annan ser. Samtidigt försvinner hennes mamma, och Clary tas omhand av Shadowhunders, en klan av demonjägare som lever sida vid sida med de mänskliga New Yorkborna.
   Väldigt underhållande, fartfyllt och kul. Ganska klyschiga karaktärer dock, men jag kan stå ut med det i den här typen av litteratur. Är det nåt jag hade svårt för så är det att det förekommer vampyrer med flygande motorcyklar på flera ställen, och det luktar lite mellanstadieuppsats. Minst sagt.

Out of the Easy - Ruta Sepetys

Det är femtiotal i New Orleans. Josie Moraine är sjutton år gammal och klarar sig själv. Hon har bott ensam i ett litet rum ovanpå en bokhandel sedan hon var elva år, för barn bör inte bo på bordellen där hennes mamma jobbar. Josie tänker aldrig bli som sin mor. Hon drömmer om att ta sig till ett ansett college på östkusten, om att att lämna New Orleans bakom sig och börja om någonstans där ingen vet vem hon är. 
   När en tillfällig besökare hittas död, kanske mördad, blir Josie mot sin vilja inblandad och är snart snärjd i ett nät av lögner.
   Boken är bra, men det är synd att den inte är jättebra. Persongalleriet är nämligen jättebra, och de hade förtjänat en mer engagerande intrig att röra sig i. New Orleans känns som en mysig kuliss, men man får inte veta så mycket om staden eller om några miljöer över huvud taget.

En väldigt käck saga om barnmisshandel

Jag har länge hört talas om Lemony Snickets serie om syskonen  Baudelaire och deras eländiga liv, och har tyckt att det låter som märkliga böcker. Efter att ha läst del ett, The bad beginning, kan jag säga att ...ja, det var en märklig bok.
   Boken är uppenbarligen skriven för barn (eller?) men den är ganska grym för att vara en barnbok. Det går verkligen käpprätt åt helvete för syskonen i boken: båda föräldrarna dör, de skickas till en riktigt hemsk avlägsen släkting som utnyttjar dem som arbetskraft, och de tvingas till slut kämpa mot både misshandel, mordhot och tvångsgiftemål. Det blir lite för mycket. Jag kan tänka mig att jag hade tyckt att det var spännande som barn, barn brukar ju ofta ha en stor fascination för det morbida och tycka om att höra hemska historier men den funkade inte riktigt för mig nu. Släktingen Count Olaf är orimligt ond, det är ologiskt att det inte finns någon som helst hjälp att få utifrån och vilken tidsepok det än är tänkt att utspela sig i (lite oklart för mig) så är det helt ORIMLIGT hur författaren hävdar att man kan lura nån till giftemål helt ostraffat. (För att inte tala om hur orimligt det är att ha med intrigen gammal-äcklig-släkting-vill-gifta-sig-med-ett-barn i en barnbok).
   Berättarstilen är ganska käck, med ständiga förklaringar av "svåra ord". Jag har lite svårt för förklaringarna, men i övrigt känns den ganska mysigt berättad - vilket väl är vad som gör den så himla konstig. En mysig saga om föräldrar som dör och barn som får sova direkt på golvet och blir slagna. Ja, ni fattar. DET ÄR SÅ MÄRKLIGT. (Kanske beror mysfaktorn på att jag lyssnade på den som ljudbok, och Tim Curry som läser den engelska ljudboksutgåvan gör ett väldigt bra jobb).
   Det är oklart om jag kommer att läsa fler böcker i serien. Troligen inte. Jag är nog alldeles för gammal för detta.

Weirdo, åttiotalshäxor och nutidsdetektiver

Det har gått tjugo år sedan femtonåriga Corrine dömdes för mord. Ett mord som sades ha satanistiska inslag. Corrine blev hela den lilla stadens hatobjekt, häxan, galningen. Efter alla dessa år har nu nya bevis dykt upp, och det finns det oklarheter i vad som egentligen hände. Kanske utförde inte Corrine brottet ensam. Kanske var det inte hennes fel över huvud taget. Privatutredaren Sean Ward får i uppdrag att undersöka fallet, och det visar sig att när man skrapar på småstadsidyllen så ligger korruption, lögner och ondska inte djupt under ytan.

  Wards sökande bland de mer eller mindre hjälpsamma invånarna varvas med scener från Corrines åttiotal. Deckarpartierna är spännande, men inte känns inte särskilt originella. Ward förblir en ganska platt karaktär genom boken eftersom man aldrig får veta något om hans bakgrund. Åttiotalsbitarna däremot lyfter boken och ger en riktigt skarp skildring av ungdom, vänskap och kärlek.
  Jag är inget stort deckarfan, jag blir lätt uttråkad av polis-söker-spår-intriger, men här hölls intresset verkligen uppe tack vare den mörka, olycksbådande stämningen som genomsyrar boken och av åttiotalsskildringarna som hade mer livfulla och djupa karaktärer än Sean Ward-kapitlen.

Recensionsex från Kalla kulor förlag. Tack för det!