Devil's staircase - Helen Fitzgerald

Bronny släpper allt, köper en enkel biljett från Australien till London och reser utan bagage. Hon har levt hela sitt liv med vetskapen att det är 50 procents risk att hon bär på en genen som kommer att ge henne samma obotliga sjukdom som tog hennes mamma ifrån henne. När hon fyllt arton och är gammal nog att få läkarnas svar på hur hennes framtid kommer att se ut vägrar hon höra svaret och flyr från allt.
   I London lär hon känna ett gäng ungdomar som lever i samhällets utkant, hankar sig fram på tillfälliga jobb och knarkar utan uppehåll. Tillsammans flyttar de in i ett ockuperat hus och för ett ganska sorglöst slackerliv. Trots bristen på pengar, tråkigt jobb, saknaden efter familjen och den eventuella sjukdomen som ett mörkt moln över alltihop så är det som upptar största delen av Bronnys tankar hur hon ska göra för att snyggingen i vandrarhemsreceptionen i grannhuset ska vilja ligga med henne så hon äntligen ska bli av med oskulden. Det är något mer som stör. Det hörs konstiga ljud i det gamla huset, skrapanden och buller, men det verkar som om det bara är Bronny som hör dem.
Den del av boken som handlar om livet som ung, festande outcast är väldigt ooriginell, det känns som att man har läst samma historia i massor av andra böcker. Bronny är en ganska intressant karaktär som jag bryr mig åtminstone litegrann om hur det ska gå för, men samtliga av hennes vänner och fiender är fullständigt platta. Man får inte lära känna någon av dem, och det gör att det blir ganska långtråkigt att läsa.
   När historian om det som låter i källaren kommer blir boken lite bättre, här är det faktiskt riktigt spännande. Dock blir boken ganska splittrad då Bronnys berättelse inte alls känns självklart sammanvävd med mysteriet, det är mer som två helt olika böcker som knyts ihop helt hastigt i slutet.
   Ingen höjdare alltså.