Jag opererade mitt knä nyligen och kände för att läsa något lättsamt och snabbt, och hittade då Fånge i hundpalatset här hemma. Jag tror att jag har burit hem den från bokbytesrummet för ett par månader sen.
Jag vet inte om det var för att jag var trött när jag läste, men jag tyckte den var riktigt trevlig. Flera av texterna var riktigt roliga, men samtidigt stör jag mig på överdrifterna. Det ska väl göra allt extraextraroligt, men flera gånger skruvas allt till ett varv för mycket (t ex framstår Martinas man som rent sinnessjuk när det handlar om bilar eller hundar).
Det mesta handlar om familjeliv (många barn och två riktiga monster till hundar. Och så något konstigt som krafsar runt i källaren), men ett par kapitel handlar om Martinas tonårstid. Jag gillar de texterna mycket, men de passar inte allt ihop med de övriga. Plötsligt är det inte roligt alls, utan tvärtom ganska plågsamt att läsa. Tonårsskildringarna förtjänar en egen bok, jag tror det skulle vara intressant läsning både i krönikeform och som roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar