Min första Agatha Christie-upplevelse

Trots att jag har varit en boknörd sen jag föddes har jag aldrig läst något av Agatha Christie. Jag har i och för sig aldrig varit en deckartjej, jag gillade inte mysterieböcker som liten och jag har aldrig lyckats hitta något i dem som har fascinerat mig senare heller. (Undantag: thrillers som handlar om poliser eller liknande som jagar nån vidrig seriemördare. Då är det spännande).

Men! Nu är den sviten bruten, nu har jag läst min första Christie. Det blev Huset på udden, som nyligen har översatts till svenska för allra första gången.
Intrigen går ut på att en vetenskapsman återvänder från en lång resa utomlands och inser att han är det enda vittnet som kan rentvå en man som anklagats för att ha mördat sin mor och sedan dömts trots att han var okyldig. Tyvärr är den oskyldige redan död, men det är väl ändå viktigt att familjen att få veta vad som egentligen hände och att deras son/bror var fri från skuld? Nej, det visar sig att familjen inte alls är sugna på att någon ska börja rota i den där gamla historien igen.

Hur var det nu då, att läsa sin första Christie? Tja. Det var ok, men jag tyckte att det var lite.. platt. Karaktärerna är lite av karikatyrer, det är en väldigt gnällande och klagande och trots att man underar lite stillsamt vem som är skyldig så ökar inte pulsen direkt under läsningen. Jag tror att jag ändå ska ge deckardrottningen en chans till, men då får det bli något med Poirot eller Miss Marple!