Sådärja, nu har jag gjort som alla andra bokbloggare och läst The fault in our stars av John Green.
Förväntningarna var höga (lite för höga) efter att ha varit sugen på att läsa boken i ett år.
Ingen har väl missat handlingen här: Hazel har en obotlig cancersjukdom, träffar Augustus som har tilfrisknat från skelettcancer på ett stödgruppsmöte, de blir förälskade och har en romance of the century.
Var den bra? Jo. Var den bäst? Nej, jag förstår inte riktigt varför just den här boken har fått så otroligt mycket kärlek, den är verkligen inte den bästa YA jag läst.
Jag gillade Hazel, även om det kändes som att man inte riktigt fick lära känna henne. Augustus var lite för mycket manic pixie dream boy, för mig blev han till en verklig person först i slutet av boken. Jag har läst en del recensioner som kritiserar boken för att tonåringarna pratar på ett onaturligt sätt. Det hade jag inte alls några problem med, jag gillar pladdriga pretentiösa kids i litteraturen. De kan väl visst ha pratat sådär? Hazels idol, författaren som skrivit boken hon läst femton gånger, är oerhört irriterande och oerhört rörande. Jag tror att han är min favoritkaraktär i den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar