Den höll honom fast med enkelhet, lekte med honom och han kunde se den nu trots att han blundade. Den var innanför hans ögonlock. Han skrek, men skriet fastnade när den trängde sig in i hans mun och ner i hasen. Nåjdens ord ekade i hans huvud medan den fyllde honom: "Nu ser du Nu tillhör den dig".
Familjen Billgren lämnade storstan övertygade om att barnen skulle få en tryggare uppväxt ute på landsbygden. De hade fel. Ryktena påstår att något som varit bundet till denna värld i över 150 år lever i mörkret..."
Ny svensk skräcklitteratur är en sak jag inte kan motstå. Egentligen är det konstigt, för genren gör mig nästan alltid besviken. Tyvärr blev det så även denna gång. Parasitus har mycket som jag tycker omatt läsa om: en fara som smyger sig på långsamt, familjerelationer som prövas i kris, hemligheter som bevarats i generationer, monster som inte visas upp och förlorar sin mystik utan som får vara just mystiska. Dock har jag svårt att bry mig om huvudpersonerna. De beter sig för dumt för många gånger, och det känns inte som att man får lära känna dem på djupet. Jack, pappan i familjen, kan inte se ett hus utan att springa rakt in i det, oavsett om han vet att någon nyss blivit mördad där inne eller ej. Det är lite för många upprepningar, jag vet inte hur många gånger det förklaras att en nåjd är en schaman, och hur poliserna hanterar situationen då en död kropp ska identifieras av en närstående är minst sagt märkligt. Jag gillade att jag inte hade en aning om hur det skulle sluta, och jag gillade miljöbeskrivningarna och den ödsliga avfolkningsbygd-känslan, men skrämd blev jag tyvärr inte alls.
Tack, Epok förlag för rec.ex!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar