Småstadspanik

Panic, av Laruren Oliver, utspelar sig i en liten håla, Carp, där inget händer och som alla längtar bort ifrån. Heather har precis slutat high school, och som traditionen bjuder i stan börjar spelet Panic: en lek på liv och död där deltagarna utmanas att testa sina gränser för chansen att vinna en summa pengar stor nog att ta dem långt ifrån hopplösheten i Carp. Heather hade inte tänkt delta, men anmäler sig på impuls när hennes pojkvän oväntat sviker. Dodge har tänkt igenom det hela mer noggrant. Hans syster var finalist i spelet för några år sedan, och skadades svårt. Nu är hämnd allt Dodge kan tänka på.

Idén låter ju ganska bra, men det här var den svagaste Lauren Oliver-romanen jag har läst. Själva spelet är dumt, och det känns otroligt att det kunnat pågå i många år utan att föräldrar, poliser, myndigheter, VUXNA kunnat stoppa det. Tonåringar skadas för livet, dör till och med, och varje år tycker nya ungdomar att det är en bra lek, och de vuxna står handfallna med endast en vag aning av att det nog pågår nåt skumt i stan. Karaktärerna är statiska, det händer inte mycket med dem under berättelses gång. Dodge är oerhört enkelspårig och tröttsam. Heathers vän Nat är så osympatisk att jag först inte fattar varför de är vänner, men sen börjar jag gilla att just det faktum att hon är så ologisk, konstig och egoistisk faktiskt får henne att kännas som en riktig människa. Heather själv kommer till en del insikter, om än plågsamt långsamt.
Boken var verkligen inte tråkig, men jag stördes av att karaktärerna var för platta och enkelspåriga. Det bästa med boken är skildringen av en miljö präglad av fattigdom, missbruk och uppgivenhet och vad det gör med människorna i den. Carp är kanske den bästa karaktären i Panic.