En sextonåring hittas mördad i Västerås och Rikskriminalen kallas in för att lösa brottet. Samtidigt är den tidigare rättspsykologen i stan för att sälja sin mammas hus. Han börjar hjälpa till med utredningen fast han egentligen är ointresserad och snart pekar alla ledtrådar mot gymnasiet hans far byggde upp.
Det fördolda av Hjorth och Rosenfeldt är en driven deckare som man snabbt dras in i och sträckläser för att få veta hur det går. Men varför väljer de att befolka boken med så tråkiga och sviniga män? Rättspsykologen Bergman är ett sexmissbrukande praktarsle som får ta alldeles för mycket plats, chefen för Rikskriminalen har visserligen en intressant metadiskussion om hur han inte vill bli en klassisk operalyssnande, alkoholiserad kommissarie, men är ändå tråkig och det finns gott om andra karaktärer i boken som kunde varit trevligare och/eller intressantare. Inte heller kvinnorna i boken är särskilt bra skildrade, ingen av dem får något djup.
Händelseförloppet är deckarstandard, den som verkar uppenbart skyldig är förstås inte det, viktiga vittnen dör innan polisen hinner prata med dem. Det är i alla fall inte en seriemördare med brutala, rituella metoder, alltid något. Det finns betydligt bättre deckare, men denna duger för en stunds förströelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar